2 december 2006

den vuxna till barnet


jag var så sjukt vuxen hela veckan, intei de goda termerna som ansvarskänsla, känna sig själv, få saker gjorda i tid och allt det där som är godsakerna i vuxenlivspåsen (och som jag fortfarande är riktigt jävla dålig på) utan mest allt det tråkiga som får folk att påpeka att man börjar bli lillgammal. som att tacka nej till en shoppingtur med kollegan på lönedagen med hänvisning till att jag vill hem och betala räkningar och lägga undan pengar först så jag ser hur mycket pengar jag har att röra mig med den här månaden. som att bryta upp från en middag genom att på allvar säga nä, det är ju en dag imorgon också. som att diskutera fondkonton, försäkringar, abonnemangskostnader och sådant och tycka att det är ganska trevligt. som att tycka att man unnar sig något när man äter två apelsiner på raken framför tv:n.

således var det oerhört befriande att imorse, framför julkalendern, äta alla chokladbitar i chokladjulkalendern jag inhandlat redan den första december. det vuxna, om det nu finns något vuxet i att överhuvudtaget äga en julkalender vid 23 års ålder, hade varit att spara dagens bit till eftermiddagskaffet varje dag. det var oerhört omoget, dålig och ganska äckligt att mula i sig alla 24 luckor klockan 07:15 på morgonen. samtidigt var det för att betänka hur gött det är att vara vuxen. inte längre någon mamma som hökar över en och säger när man ska gå och lägga sig, att man inte får se mcgyver (jag fick se mcgyver sist av alla mina kompisar) eller att man bara får öppna dagens lucka i kalendern. nu är jag vuxen, jag får öppna vilka luckor som jag vill och jag har egna pengar att imorgon införskaffa en ny för tio ynka kronor om jag så skulle vilja.

sen såg jag och k. little miss sunshine och jag fick ont i hjärtat av den lilla flickan för att hon, bortsett från glasögonen, var så lik mig som liten. i slutscenen vet jag inte om hade tårar i ögonen av det rörande, det sorgliga igenkännandet eller av skratt. jag ville krama henne och jag ville krama åttaåringen i mig och jag ville säga att du är bäst i hela världen och lova mig att alltid äta så mycket glass du vill. tänker på den runda magen och någonstans veta att man aldrig kommer bli en beuty queen men inte kunna sluta drömma om det. och sen tänker jag på brevet jag skrev som liten till mig själv i vuxen ålder som jag hittade i en gammal mellanstadiedagbok och jag var tvungen att läsa om det igen:
19/6 1994
Hej vuxna jag! Jag hoppas innerligt att jag har kvar dagboken nu när jag är gammal. Det skulle vara kul att läsa i den då. Jag hoppas även att jag inte är så tjock som jag är nu utan är ganska fin och att jag har en bra (och helst snygg) kille som inte slår mig. Och att jag blivit kysst och av med oskulden. Dessutom hoppas jag att jag har ett bra yrke som ger mig god lön och kanske nåt barn (en dotter). Helst av allt hoppas jag att jag är ihop med Peter Jöback nu eller nån av killarna i Take That. Men det är nog att hoppas för mycket. Det var allt.
Elin

tioåriga elin. jag vet inte riktigt var jag ska börja. jag blir så ledsen över dina framtidsdrömmar. enligt din prioriteringslista är det viktigaste att jag idag är smal och "ganska fin". jag gick ner de där kilona du alltid hoppades att jag skulle gå ner, men jag blev inte så mycket gladare eller mindre nojig för det. kanske lite bättre självförtroende, kanske lite lättare att hitta jeans som passar, kanske får jag lite fler komplimanger. men jag nojar mig inte mindre än vad du gjorde då.
jag är inte bara ganska fin, jag är skitsnygg btw.
och sen hoppas du att jag har en bra kille som inte slår mig. vad menar du? räcker det med att jag hittar en man som inte misshandlar mig för att han ska duga? och varför tänker en tioåring ens i såna termer som kvinnomisshandel? är det sånt som har gjort att jag blivit en sån bitterfittsfeminist idag och att jag gråter över våldtäktsartiklar. för att jag redan då var så medveten och cynisk om världens (kvinnors) tillstånd. tioåriga elin, du har fortfarande en massa helvetiska tonår av olycklig kärlek och besvikelser framför dig. du har också en insikt om att du inte bara vill ha en kille utan kanske också en tjej liggande i framtiden. du kommer att hitta de där bra människorna som inte slår dig utan behandlar dig som det guld du är värd men de kommer inte att lösa din issues, det kommer du vara tvungen att göra själv. och sen kommer ni inte vara kära i varandra längre och det kommer göra ont så in i helvete, men så är det. och tillslut kommer du att tycka så mycket om dig själv att du vet att bara de bästa är goda nog för dig och att du annars hellre är själv. du kommer att ha skaffat dig en jäkla kravlista gällande de där killarna som inte bara innefattar utebliven misshandel utan även humor, musiksmak, intellekt, förmågan att lyssna, spontanitet, kreativitet och förmågan att visa uppskattning för dig precis som du är. snyggheten står knappast inom parantes längre, den är ett krav och innefattar vackra ögon, snygga löst sittande jeans, vackra händer och bra stil. du kommer också ha lärt dig att du inte kommunicerar speciellt bra med män överhuvudtaget men har rätt bra skills gällande tjejer. och ja elin, oroa dig inte, du kommer både bli upphånglad och av med oskulden.
tillslut är jag väldigt ledsen att behöva meddela dig om att när killarna i klassen pekade på din okej-affisch och sa peter bögpack hade de en poäng. det blir aldrig jag och peter och det är fortfarande en stor sorg och take that har gjort comeback men jag vet inte, jag tror faktiskt inte de kvalar in på min kravlista numera. elin, en dag kommer du vara vuxen och livet kommer fortfarande vara skrämmande och förvirrande men du kommer veta en hel massa saker om dig själv och tillåta dig själv att äta alla luckor i chokladkalendern redan första dagen. jag tror att det blir bra, tror inte du?

2 kommentarer:

Märta sa...

Hej Elin! Jag tycker du skriver grymt bra. Intressant, tänkvärt och berörande. Önskar att jag kunde formulera mig så.

Ses nån dag på Kings! kram

ania sa...

åh, jag skrattgråter! bästa.