alla familjer är psykotiska

en dag om året lägger man den obstinata, förbannade miljövänstervegetarianqueerfeministen åt sidan och bara uthärdar och jag har precis fixat den dagen ett år till. nej farmor jag har fortfarande inget körkort och ja farmor jag äter fortfarande bara grönsaker och nej farmor jag kommer inte flytta tillbaka till jämtland och nej mormor jag kommer inte flytta tillbaka när du frågar fyra timmar senare heller, även om jag är arbetslös och urblottad, och nej farmor det är slut med herrn och ja mormor självklart fortsätter jag arbeta istället för att läsa en flummig skrivarkurs för vad tror jag egentligen att jag ska bli någon författare eller? och däremellan håller jag tyst, räknar till tio och smyger in en prilla (julafton 2006 var för övrigt julen då elin för första och sista gången snusade lössnus. vilken jävla tripp.) när fasters man svär över miljönissar som bråkar om nån jävla växthuseffekt, hela släkten går igång i ilska över de som kritiserar skolavslutningar i kyrkan och mormor anser att jag och syster ska hjälpa till i köket medan lillebror ska sitta och se på tv. jävla norén-släkt men man fixar det och någonstans älskar man dem och när man inte gör det tänker man på öl och nyårsfest och vettiga diskussioner och besök från amsterdam och att livet i göteborg kommande vecka kontrasterat mot detta inte är så dumt.

och sen kommer alltid julaftons kväll. familjen ensamma, julklappsutdelning och mammas förstörda blick när den enda materiella julklapp jag får är en parfym. en axe-parfym. jag som är glad över utsläppsrätt och amnesty-medlemsskap, vet att misstaget med axeparfymen kommer bli ett stående julskämt i likhet med runktomten (en historia som borde berättas men inte nu för det blir för långt och det är snart juldagsmorgon). lillebrors traditionsenliga nya singstar i julklapp, denna gång i legends-version. ps2 åker fram och sen väntar hemmasnickrade versioner av this charming man, parklife, son of a preacher man, papa don´t preach, heard it trough the grapevine, ring of fire, what a wonderful world och alla de andra. mamman och pappan går till kyrkan, lillebror med sina filmvetarpoäng suckar över att hot shots visas på TVn för att i nästa sekund, tillsammans med sin storasyster ligga i små skrattpölar med tårar i ögonen. natten avslutas med syskonfighter över sällskapsspel, där mamman och pappan sedan ansluter framåt halv två-tiden. det studsar skällsord jag inte vågar skriva och jag fetvinner på master of television två gånger på raken och lillebror kastar saker på mig och kallar mig fetneger vilket är milt i sammanhanget.

tv:n talar om etiopien som förklarar krig och oroligheter på västbanken men med en vägg av skratt, samhörighet och kärlek är jag immun. ni har talat om arbetarklassfattigdom, socialbidragsberättigande, dysfunktionalitet och oförmåga till konfliktlösning, tecknat mönster och påpekat de DNA-bundna anlagen för ångest och oro som rinner i våra ådror. well, inatt kan ni ta era kategoriseringar och diagnoser och köra upp dem per rectum. ställ er istället på den frostade trottoaren i gathörnet och se in genom det enda fönster som det fortfarande lyser från och ni ser:
fem oroliga, neurotiska, smågalna människor som fightats mot sig själva, varandra och världen men för några timmar hittar ett skydd mot svärtan och ondskan hos varandra. som ser sig själva i varandras ögon och som känner varandras ömma punkter men kan sticka i dem så att de känns som en smekning (lillasysters kommentarer om mina hamsterkinder var kvällens beef. jag vet att de där kilona jag gick upp när jag slutade självhata satte sig på röven, som förvandlades från platt indieröv till dancehallröv samt på kinderna som ser ut att ha ett vinterförråd av nötter instoppat i sig men min mamma säger att jag är söt så screw you). man kan kalla det kärlek eller lycka eller bara några timmar av ro från allt som gör ont. det är fint i vilket fall.