what´s love but a second hand emotion?

när alla andra barn är ute och dricker sprit och möter gamla gymnasiespöken på juldagen sitter jag nerbäddad i soffan med en babyblå filt omkring mig bredvid pappa. nördar loss framför harry potter och sagan om de två tornen, äter choklad och pratar om religion och livet och människan. jag lovar att det slog alla krogkvällar någonsin.
och nu försöker jag att inte tänka på tiden men stirrar på klockan och räknar sex timmar kvar mellan betongväggarna av kärlek och sällskap. jag försöker att inte tänka framåt men ser en sömnlös natt på ett tåg, släpa in väskan och tröttheten och de där äckelkänslorna man får av tåg rakt in på jobbet. vara trevlig och serviceminded och sen hem till en tom lägenhet, tomt kylskåp, tom inuti.

jag är inte klar här. inte på långa vägar. jag har just landat och var det inte igår jag drog väskan uppför trapporna och möttes av ljus och kramar? jag slungades in i vinterdrömmar om kravlöshet och skratt, nu slungas jag tillbaka. vardag; vi kommer inte överens så bra nuförtiden. det är inte vardagen i sig som jag har något emot och förr om åren, då jag förvisso stannat till mitten av januari, har jag längtat tillbaka. saknat tomma rum, möjligheterna att bestämma över sig själv utan någon som ligger på och vill veta allt om var och när och hur och varför, tentor och uppstartsföreläsningar och sällskap med bara den jag älskar. vardagen nu är insomnia, paniknätter utan någon annans andetag bredvid mig, understimulans och frustration på ett jobb jag vill lämna, oförmåga att ta hand om mig själv, osäkerhet över mig själv och framtiden, tvekanden över sms om samvaro för jag vill inte vara den som klampar in i något parliv av tu man hand-middagar, filmmys och skedliggande, spriten som en tillflykt för att slippa nagelfara min existens för en stund. och denna jävla ensamhet.

i retrospektivet finns inget annat än jävlighet med göteborg och kanske är det jag och hela stan som tröttnat på varandra och borde göra slut fortare än jag tänkt mig. bryta banden och säga adjö medan vi fortfarande har fina minnen att blicka tillbaka på. kanske behöver jag bara ett recept på stilnoct och orken att rensa upp de sista slaggprodukterna av min hjärtesorg. jag vet att det har vänt och att det blir ljusare igen men fram till dess behöver jag någonting annat än stress och havregrynsgröt. mjukare kanter, fler kramar, rum som är fyllda med skratt och andras röster än tvn som står på som bakgrundsljud för att slippa tystnad. sen tänker jag på det pappa sa igår om tron på människans styrka, människan är alltid som starkast i hennes svagaste stunder och alltid så mycket starkare än vad hon själv tror och att jag klarar mig om jag samlar de ljusa stunderna som något att se tillbaka på och hämta kraft från istället för något som smärtsamt kontrasterar under gråtnätterna och att jag får räkna tiden i små etapper för att orka. jag tänker på sms:et som ramlade ner i min inkorg klockan halv tre inatt när det gjorde som ondast och att första anhalten är den kommande helgen.

jag sa hejdå till morfar med en kram och han gav mig alla texter jag någonsin skrivit i ett vitt kuvert eftersom han rensat ur sina lådor i väntan på döden. jag mötte högstadiespöken och kramades med herr c. mormor oroade sig över min hälsa, vikt, rastlöshet och att jag tvingas jobba i mellandagarna, jag bitchade med mamma, brottades med bror, åt hysteriska mängder mat, fick min dåliga självbild påtalad när jag klagade över tjockismagen, suckade över farmor, promenerade genom småstadens tomma gator, somnade in med systers andetag i sängen bredvid som lugnande ljudvägg, hade familjeråd med föräldrarna som bestämde våren tillsammans med mig och gapade med känsla med i what´s love got to do with it?
who needs a heart when a heart can be broken, jamen precis och jag är klar här och vi har alltid nyårsafton och sen kommer allt det andra så jag okejar livet som bob hansson skulle ha sagt.