21 december 2006

play on playa

när man sätter sig på tåget och evesdroppar en konversation som innehåller frasen min kusin hon var ihop med en neger en gång hon. då vet man att man är på väg hem till norrland.
tolv timmar sittande på nattåg, kollegorna som stirrade på mig när jag berättade om restiden, tillade att det gick fortare för christer fuglesang att ta sig utanför atmosfären än för mig att ta mig hem till mamma och pappa över jul. hey, man vänjer sig. jag sover exakt lika många timmar sittande på tåget som jag gör hemma i min egen säng och de timmarna som jag inte sov fördrev jag lätt.

först fick jag sällskap av k. som bjöd på tjejsnack och choklad. det var fint och brudigt och jag tänkte att någonstans därunder har jag nog någon stereotypt kvinnlig emotionell sida ändå. sen läste jag senaste numret av rocky och tänkte på att det inte är så många dagar kvar men till vad och vad det har med rocky att göra, well thats for me to know and you to find out bitches.
sen hör jag en röst som säger mitt namn och jag stirrar på ett ansikte lite för länge och försöker placera det innan jag inser att det är en klasskompis från högstadiet. några minuter senare har hon bänkat sig bredvid mig och berättar allt om sitt liv som reklamare och platsen i kommunfullmäktige för folkpartiet och vad alla från klassen gör nuförtiden och jag får anstränga mig hårt för att finpolera ytan av mitt liv för att få det att framstå snyggt. man färdas tillbaka i tiden. till allt man inte vill tänka på. till personen man inte vill kännas vid men som bar samma ryggrad som man själv gör. det hade kunnat bli riktigt jobbigt, det blev lite jobbigt, men det gick över ganska fort. jag har inget behov av att springa ifrån mig själv längre. man kan kalla det att sluta fred med sig själv. hey åttaåringen, det var okej att du var rädd för allt, så blyg att du aldrig vågade gå på kalas, sämst i världen på gympan och tröståt framför eftermiddagssåpor varje dag efter skolan. hey fjortonåringen, det var okej att du var pinsammast i hela världen för det var alla när de var fjorton och jag förlåter dig till och med för den fula blonderingen och kombinationen limegröna byxor och orange jumper, det var okej att du hade ett extremt bekräftelsebehov och ditt sätt att bli olyckligt kär i varenda kille som överhuvudtaget tilltalade dig, det var så det var - tillslut blev du ju älskad i alla fall. hey sextonåringen, det var okej att du karvade upp dina handleder, skrev skunkdagböcker om dina suicidala funderingar, betedde dig som en idiot mot alla som försökte komma dig inpå livet, inte orkade gå i skolan och knaprade lyckopiller. hey artonåringen, det var okej att du var världens argaste flata och trodde att världen gick i svartvita färger och du hade svaren på allt och att du aldrig hade någon integritet överhuvudtaget. jag har inget behov av att bevisa något längre, allra minst den stora förändringen. vad jag är idag hade jag inte varit om jag inte först varit allt det andra.

vad ångesten anbelangar ägnade jag resterande vakna timmar på tåget åt att lyssna på nas hiphop is dead och finna svaren. det är tråkigt att säga bra saker om något som alla redan sagt tusen bra saker om och jag vill inte vara den som hoppar på hyllningståget bara för att man ska och jag kan egentligen säga så mycket som inte varje rescensent redan har sagt. samtidigt tycker jag att jag kommer undan lite genom att nu har erkänt min fabless för nick lachey-ballader, kallat hela den nuvarande indiescenen för tråkig jävla konstskolepop och åter avfärdat anthony and the johnsons som en ledsen transa med jobbig röst som bölar framför ett ostämt piano. och faktum kvarstår: jag har inte varit såhär nere med en hiphopskiva sedan commons be, jag har inte fått sådan gåshud av en hiphoplåt som jag får av nas ft jay-z - black republican sen jag lyssnade på kanye west ft mos def - two words en hel natt. varje gång jag hör introt med hela stråkorkestern och jay-z som skriker this is magic for you baby får jag tiny orgasms.
så jag vände mig till nas och co med hela ångesten och fick svar:
jag: nu känns det lite jobbigt att åka hem. träffa släkt och gamla bybor och vara den personen jag en gång var som nittio procent av min nuvarande bekantskapskrets inte känner till och ha något att leva upp till som jag inte vet om jag kan.
nas: can´t turn your back on your hoods, to much love from them
jag: jag har ont i hjärtat och under huden. det här känns fan. jag vet att det var tvunget att ta slut och allt det där men tanken på att någon annan får skedligga och snusa i hans nacke är så tung. vad ska jag göra?
nas: whut nigga?! break that down, how fresh you are. gotta get your papes on and play on playa
jag: men vad ska jag göra i vår då?
nas: get blazed and tell y´all stories

nu ligger jag i soffan. mamma spelar jeff buckley och bråkar med syster om hur granen ska pimpas detta år. jag har sovit hela dagen och vaknat ur ljuva drömmar om någon speciell. göteborg är åttio mil bort and it´s all good.

2 kommentarer:

Malin sa...

åh, jag har inte hört den men läst recensionerna, du måste spela den för mig när vi ses!

hihi, rocky :)

och jättemycket word på hela resonemanget om att sluta fred med den man var.

Charlotte sa...

Åh vad jag älskar älskar älskar din blogg. skrever precis det där man vill säga men inte kan formulera //klyscha, men det är ju sant.