här kommer lyckan för hundar som oss

jag och e. pratade om att fånga dagen. att det är väldigt svårt att tänka så när man har två vagnar med journaler att returnera och en kväll av tv och uppvärmd mat på kokplattor i ensam lägenhet. vad är det jag ska fånga? sen pratade vi om att umgås med kreativa människor, politiska människor, människor som kommit någon vart och gör det de brinner för och om inte har de i alla fall tiden och orken att göra det vid sidan av. det är avundsjuka, ren och bitter avundsjuka. och lite hetsigt flås i nacken, för de där människorna börjar bli ganska många och jag har lådor av texter, omdömen och en minnesbalk full med kommentarer om min begåvning men var är jag nu? de är där och här är jag. kvar liksom. och för att hitta tillbaka till någon annan känsla, någon annan talang än den om att vara snabbast på att knappa in personnummer och faxa akuta papper, försöker jag minnas när jag var lycklig:
jag var lycklig varje fredag i skolan för då fick vi skriva i en tankebok, varje jul när jag slog in årets samlade alster till familj och släkt som julklapp och jag läste igenom allt jag skrivit och var stolt, när jag skrev pjäser som vi satte upp, när jag skrev nätterna igenom och bara fick ur mig all smuts som låg gömd överallt, när jag ägnade ett projektarbete åt en diktsamling, när jag läste Kreativt skrivande och allting bara var ord och texter och inspiration i ett helt jävla år, när jag fick stipendium på studentdagen för mitt skrivande, när de ringde från tidningen och ville att jag skulle bli kolumnist åt dem, när jag fick fria händer att skriva vad jag ville och se det publicerat, när de ringde från juryn för Lilla augustpriset och sa att jag var nominerad, när jag satt på buss 58 mot bergsjön och plötsligt hade en hel debutroman klar i huvudet, när jag försakade mängder av tid i flera år åt att sitta vid tangentbordet och slåss med cencorn och begränsningarna.
och
jag var lycklig på C- och D-kursen i lingvistik. aha-upplevelser, pulverkaffe, rapé-dosor staplade bredvid travarna av böcker till bakgrundsöversikten. semantiska fält, ägna 100 sidor åt begreppet pimp betydelseförändring och ytterligare 200 sidor åt begreppet morals nutida användning i media och veta att det är exakt det här jag vill göra, exakt det här jag vill skriva om och slå sig för bröstet när allting blir bra. djupdykningar i feministisk språkforskning, språkfilosofi, krångla in sig själv i tusen frågeställningar som leder till ännu fler frågeställningar och stimuleras av tanken på att det inte finns något entydigt svar.
och
jag var lycklig de där bra stunderna i ung vänster, studentkåren och kvinnojouren. nätterna med olaglig affischering och överväga tanken på att affischera över ingången till muf:s tillhåll, förstamajtala med lars ohly, feministiskt självförsvar, göteborgsdemonstrationer, studiecirklar, fikabråk, långa diskussioner, samförstånd, en osynlig men påtaglig gemensam känsla av ett jävlar anamma. nu förändrar vi världen.
och
jag var lycklig under dansklasserna, dansuppvisningarna. rytmen, känslan, man nailar hela justin timberlake-koreografin fast man är så utled på att försöka sätta det där hatsteget (alltid ett hatsteg man måste fightas med) och så trött att man bara lägga sig på golvet och det är fantastiskt och man glömmer allting annat och ser sig själv i spegeln eller i andras ögon och vet att man ser så förbannat bra ut och det går inte att sluta dansa.

så det fanns där. det finns där. allt handlar om att återvända tillbaka dit. jag börjar ikväll med två sidors jämförelse av vår tids feminism och mellankrigstidens kvinnokamp till genushistorian. och det gnistrar någonstans, fortfarande.