ögonblicksbilder

när jag var yngre var jag galen i att dokumentera. kanske är jag det fortfarande. det analytiska draget går aldrig riktigt ur mig. varje nyårsafton skrev jag upp alla årets minnesvärda datum i en egen årskrönika i pappersdagboken. sen klistrade jag in foton, biljetter, kvitton och annat som hörde till. det här var när jag bodde på landet, hade en relativt liten bekantskapskrets och var en tönt. att sammanfatta sitt års händelser då var ingen större utmaning, I tell you. men nu däremot. jag kastar ut 2006-pusselbitarna och försöker forma en slags enhet men allting är splittrade intryck och något som ligger alldeles för nära i tiden för att man ska kunna få något samlat grepp om det. efterkonstruktionerna väntar fortfarande på att bli gjorda och distansen, skratten åt vem jag var då och allt konstigt som jag hade för mig och vilka skumma vändningar mitt liv tog ligger fortfarande några år fram i tiden (tack och lov).

idag köpte jag brännskivor (och skrattade högt inombords åt den sjukt långa kön in till systembolaget i nordstan. you suckers! komma på att man ska ha nyårsalkohol vid tvåtiden dagen innan! sen tackade jag fina kollegor som sagt åt mig att gå några dagar innan för annars hade jag själv stått där och svurit åt min dåliga framförhållning). nu har jag bränt 2006-skivorna och jag tror att det är enda sättet att sammanfatta och minnas just nu. ögonblicksbilderna finns, sammanhanget kommer att låta vänta på sig. jag kan säga följande såhär långt: jag vet att jag har förändrats och utvecklats i en mer rasande fart än jag gjort sedan tonåren det här året. jag har varit förvirrad, fucked up och helt inne i mig själv när jag omvärderat mig själv och min livsplan. framförallt under denna skruvade höst har jag många gånger varit en helt uthärdligt självupptagen människa. egocentreringen har många gånger varit total. trots det har människor funnits där och outtröttligt lyssnat, hängt, sms:at, mailat, fikat, ölat och kramat. ni har varit fantastiska. under nästa år tänker jag landa och trots min aversion mot nyårslöften lovar jag ändå att ha ambitionen att återigen bli en riktigt bra lyssnare och backa upp er som ni backat upp mig. tack för att ni orkat. tack för att ni är ni.

här kommer minnena:
håkan hellström - klubbland. bortsett från att den gick varm på blandskivorna under senvåren och hösten så var det den där dagen i slutet av sommaren. vi hade precis gjort slut, jag hade fortfarande några dagar kvar innan jag skulle flytta hem till min egen lägenhet. vi lever i ett undantagstillstånd där båda vet att kärleken är över, men inte riktigt kan koppla det till hjärtat än. vi lagar mat och lyssnar på p3. vi sjunger med och tillsammans, utan att tänka texten, gapar vi och det slutet har just börjat mellan dig och mig för att sedan stoppa oss själva. förlägna leenden, ett ojdå det där blev ju lite konstigt. vi har precis påbörjat världens tyngsta resa av gråt, ält och svartsjuka. men det vet vi inte än, vi bara anar i den textraden.
looptroop - hurricane george. när jag började jobba och kroppen skulle ställa in sig på att stiga upp sex varje morgon var det looptroop i spelaren på vägen till bussen som fick mig att orka. se på soluppgången och vänta på buss 760 vid prinsgatan med hurricane george i lurarna got me going. också minns jag en sen spelning på roskilde då jag egentligen skulle gå till tältet eller träffa någon men slutar med att jag står i herrns armar och dansar och inser att hade jag missat detta hade jag missat en av roskildes bästa spelningar.
morrissey - you have killed me. saxat från ett kravallstängsel längst fram på morrissey:
- guud vad snygg han är
- jaa eller liksom inte snygg, men karisman han är så...sexig
- ja precis! sexig! fast han är så himla gammal!
- jaa jag vet! typ george clooney!
- fast sexigare än george clooney ändå. men åh den här låten känner jag igen!
- ja jag med den är bra YOU HAVE KILLED MEE YOU HAVE KILLED MEE
- vad bra han är! och snygg!
- skitsnygg!
note to self: drick inte en tetra vin strax innan om du vill behålla någon slags indiecredd på en morrissey-konsert. förlåt alla som blev bortknuffade och tvingades lyssna på två urblåsta brudars gafflande hela konserten.
snoop dogg ft b-real - vato. ibland vill man inte gråta eller älta. man vill bara få pepp och kanalisera all sin frustration och ilska. hösten 2006 var det snoops rappande om att skjuta bråkande niggas som blev min räddning i besvikelser, ångest, sörjande och svartsjuka. tack.
justin timberlake - what goes around.../...comes around och nelly furtado - say it right. om gud finns är han en fetneger (lillebrors uttryck kommer tillrätta här) i baggies som heter timbaland. alla de tunga kvällar, nätter, dagar som dessa låtar gått på repeat och gett mig någon slags tröst med stråkar och beats är oräkneliga. hur har jag någonsin överlevt depp och hjärtesorg utan timbaland? jag vet inte, men jag vill aldrig vara utan igen.
common ft kanye west - the food. sen eftermiddag på ett studentrum i masthugget. jag som slöläser tidningar på en säng. be på i bakgrunden. något som fångar mig. och fortsätter fånga om och om igen. han som en gång spelade låten för mig har tröttnat, jag kommer nog aldrig att tröttna.
lady saw - man is the least. trött och frustrerad på jobbet. understimulerad av tråkiga uppgifter, trött på att vara trevlig och upprepa samma saker i telefonen. mp3-spelaren på, höja volymen och basen och någonstans ute bland hyllorna börjar höfterna vicka och leendet sprida sig i kroppen. det är omöjligt att låta bli.
kanye west - the new workout plan. efter någon timme av trängsel och köande där allsång till la bamba och d.:s fantastiskt smidiga kommentar om att det är alla jävla danskar som tränger på (vilket leder till mer än en förbannad blick från en förolämpad danska) kommer vi längst fram på kanye-konserten. jag har inte varit så pepp sen en kentkonsert och bara den väntande stråkkvartetten därframme ger mig gåshud. sen är det bara dans, skrik och rockafella-tecknet i skyn. fantastiskt.
shakira ft wyclef jean - hips dont lie. det var våren då jag dansade den koreografin och kom ut från träningen och kroppen bara skrek mera. jag kan fortfarande varenda steg utantill (det är här jag erkänner att det förekom en hel del jazzdansande till låten hemma i lägenheten också). också tänker jag de där första dagarna då jag jobbade med j. vi hade närmat oss varandra med prat om festivaler, franz ferdinand, morrissey och napoleon dynamite. men det är när hon höjer volymen på radion och säger den här är ju så himla bra när de spelar shakira på p3 som jag fattar att den här tjejen är en keeper, något mer än en sommarvikariatkollega. folk som förstått värdet i att blanda belle & sebastian-bootlegs med MTV-salsa kan man inte bara släppa.och det gjorde jag inte heller.
architecture in helsinki - whirlwhind. säg ett slottsskogshäng, en förfest eller en grillning som det inte förekom minst en låt med aih? det här var mitt crew våren 2006 och aih kommer alltid påminna om dem och oss och alla häng.
gnarls barkley - smiling faces. tänk en solig, het förmiddag på roskilde. på töntcampingen längst bort har ett gäng på sex personer placerat sig i gången med festivalfrukost och bandare. någon spelar den här låten, alla frågar vad det är trots att den spelats varje dag och kväll under de gångna dagarna eftersom festivalminnet är av en guldfisks karaktär. någon knäcker en ljummen öl, de rödbrända töntarna i skitigt hår börjar sittdansa som de lyckliga idioterna de faktiskt är. livet när det är som bäst koncenterat i ett ögonblick.

också alla de andra tjugo låtarna som jag besparar er och behåller för mig själv. nu ska det nya året firas in och det kan sluta hursomhelst. jag landar alltid med fötterna i vilket fall, det är en lärdom jag tar med mig in i 2007.