önskningar

jag uppfyller julklappsönskningar på löpande band. fuck platt-tv, spa-helger och mp3-spelare. jag ville ha en plan inför våren, få ett positivt antagningsbesked och allt rätades ut innan julen. jag ville komma hem och känna lukten av gran och hyacint, jag fick det. jag ville vakna utvilad under ett duntäcke med Disney-motiv från andra klass och bara dra mig, det har jag gjort. jag ville att morfar skulle leva och idag har jag hållit hans varma hand. jag ville skratta mig magkrampig, vara mig själv när jag mår som bäst och de senaste dagarna har jag tagit igen flera månaders spända käkar och klump i halsen. jag ville ha lite egoboost, närhet och famn, det slog in.

min familj med bråken/lovebombing/nattliga samtal och playa hating på en nivå som ingen av mina vänner kommer upp i. insikten om att de människor som både gjort mig till den bitch jag är och som gett mig all denna självdistans är dessa fyra. högt i tak, gliringar och bitchfighting. julklappsbingo och sällskapsspel med släktingar. 50-årskalas igår. undvika en högstadieperson, skvallra med mamma om bybor, träffa människor från förr och träffa den där herrn som jag mår så bra av att träffa men gör alldeles för sällan (jäkla avstånd). en av de där människorna som alltid får mig att känna mig som den grymma, roliga människa jag är och dessutom en av de mest fysiska människor jag känner. för det är ju så: fysisk närhet är ett grundläggande behov. bebisar kräver närhet lika mycket som mat. om apor får välja mellan mat i taggtråd eller en varm famn utan mat väljer de famnen framför maten. det är ett behov och det slutar inte kräva tillfredsställelse bara för att man lever ensam.
det är inte liggandet jag pratar om (fotot på mig i bakgrunden av ett enormt fallos-ljus till trots). det är hudnärhet, ett sätt att bli sedd, lugna kroppen. det är vad jag fick igår; en arm runt mina axlar, en kind mot min, långa kramar och en varm hand på mitt lår. ett par leende ögon som såg in i mina länge. inget amoröst. bara närhet. enklare än så kan det inte bli, men det räckte långt. ett par breda, vackra axlar, sniffa lite mansdoft, få komplimanger av någon med mörk röst. jag har saknat det. och det är lätt att dra en queerfeministisk kritik mot resonemanget och trampa på en öm pretto-tå för vadå elin, skulle det inte räcka med kramarna av dina kvinnliga vänner och kollegor, börjar du inte bli lite könsbiologisk här? men orka. jag har ett primärt behov av en bred axel att luta huvudet mot, känna lukten av en man och falla ner i en stark famn ibland. att teoretisera sönder det med queerfeministiska glasögon vore ungefär lika relevant som att analysera min skitnödighet istället för att bara gå på toa.

jag bockar av mina önskningar på julklappslistan och det är så svårt att skriva sånt här utan att låta pretentiös eller antikonsumtionsmoralistisk men vad fan, de saker i livet som räknas är ju gratis. klyschor är oftast klyschor för att de är sanna ord som behöver upprepas och jag skriver detta mot en ljudvägg av skratt och rop om att jag måste komma och styra upp TP-vinsten åt min familj i släktens TP-fight. det blir inte mycket vackrare än såhär, mina vänner.