15 december 2006

because art imitates life and life imitates TV

man vänder ett blad och sen vänder man tillbaka och vissa sidor måste man sätta ett hundöra på. komma tillbaka till. oavsett man vill eller inte. i säsongsavslutningen av O.C., när ryan håller marissa i sina armar när hon dör, tänker jag på d. och alla de gånger jag påtalade hans likhet med ryan. han som protesterade och påstod att han var mer seth, men för mig var han alltid ryan. den där som räddar. jag är så fånig, så bölsentimental men jag måste ändå skriva till honom att du kommer alltid att vara min ryan atwood. populärkulturell sentimentalitet är den finaste formen av sentimentalitet.

lillasyster sitter och får mig julstressad över msn. jag hittade något slags lugn i hagakyrkan igår på julkonserten med crewet och lillebror. finast var tolkningen av bred dina vida vingar. min favoritpsalm som barn. den jag tänkte på när jag inte kunde sova och mörkret var för stort och allting utanför fyra aprikosrosa flickrumsväggar med dörren på glänt skrämde. att det fanns nån som tog hand om mig, nån som förlät mig och som lät mig vila i sin nåd (jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag tyckte om hur det lät. att få vila hos någon.). jag försökte hitta tillbaka till den känslan igår. men det är inte samma sak när man är vuxen och är skolad av cynism, självständighet och kritiskt tänkande. vadå, vila hos vem? en snubbe som levde för 2000 år sen? varför ska jag be om ursäkt för mina synder? vad räknas som synder? och så vidare och så vidare.

och när lillasyster julpeppar tänker jag på julafton och stressen och släkten. mammas släkt där ingenting ligger under ytan utan alla konflikter vädras med skrik och bråk. jag kan deala med det, jag är bara glad att morfar lever. pappas släkt, där allting ligger under ytan och aldrig får pratas om, där allting mäts i prestationer och hur det ser ut utåt sett är en annan sak. för ett år sedan satt jag på jullunchen med uppsatt hår, pennkjol, välartad pojkvän i slip-over bredvid mig och pratade om D-uppsats och forskarutbildning. i år kommer jag ensam i rött, hemmaklippt hår, blek och utarbetad och har ingenting om min framtid att säga helt enkelt eftersom jag inte vet någonting. också ska jag tejpa leendet utanpå munnens osäkra krökning och besvara frågor om var fjåsen håller hus (fjås=jämtländska för fästman och nej, han var inte min fästman det är bara min hemby och släkt som lider av amish-syndrom) och förklara att det är slut med den välartade unga mannen från grannbyn som räddade mig undan den där ohyggliga tonårsfasen då jag hade flickvän i ren förvirring (samt bita mig i tungan från att säga något om att haha jag vet att ni har sån fet jävla ångest nu för att jag ska träffa en brud igen. tough luck släkten; det var aldrig nån fas, det var jag som stod för den jag är och det gör jag fortfarande). det kommer frågor om körkortet (underliggande pik: du måste ju ta körkort!), om jag fortfarande inte äter kött, forskarutbildning som skulle ta släkten till en högre akademisk nivå och inte minst framtiden.
kusinerna kommer att sitta där med sina heterosexuella lyckliga parförhållanden och stabila ekonomier och mitt i allt är jag. vad svarar jag? hur förklarar man för en släkt där allting ligger under ytan och ingenting någonsin blir sagt att jo jag vet hur det ser ut. singel, arbetslöshet, karriär som inte blev som jag tänkt mig riktigt än. det är vad ni ser. vad ni inte ser är hur jag lever och är lycklig, hur jag lägger pusselbitar för att forma mig själv och att det finns en frihet i att inte ha någon väg att följa. ni hör inte vad jag hör; hur livet skrattar i varje gammalt sår och ni vet inte min fullständiga kapacitet att äntligen ta hand om mig själv.
istället biter jag ihop och när jag och mamma satt oss i bilen lägger vi in en varsin prilla, ser på varandra och konstaterar att nu är det ett helt år kvar till nästa gång.

och några julklappar måste ändå bli köpta, det fick jag veta av syster. jag funderade på utsläppsrätter till både far- och morföräldrar men insåg sedan att folk för det första blir besvikna på sådana julklappar. först blir man besviken, för när man väntar sig ett paket kan ingen människa bli glad över ett värdebrev från svenska naturskyddsföreningen hur mycket man än försöker. sen får man dåligt samvete över att man blir besviken, att man inte står över konsumtionshetsen mer än så. för det andra har jag föga lust att ägna julaftonskvällen åt att 1. förklara för min mormor vad en utsläppsrätt är för nåt. samt 2. försöka argumentera emot henne när hon avfärdar global uppvärmning som ett påhitt och istället propagerar för att naturkatastrofer och dylikt är ett uttryck för Guds vrede över människornas synder. I rest my case.

1 kommentar:

lovisa sa...

"kusinerna kommer att sitta där med sina heterosexuella lyckliga parförhållanden och stabila ekonomier och mitt i allt är jag."
precis på pricken min vän, själv hoppas jag på att inte behöva förklara vad genus är fler ggr än sist jag träffade mina. tiden då julen pirrade i magen känns evigheter sedan. får se hur länge jag stannar borta från bloggen, det kanske inte håller alls. (vet du vad förresten? att de ska starta skrivarlinje här till hösten, med en viss fröken stridsberg som lärare...! det är ett rykte jag så jävla gärna vill tro på. förlängning av isoleringen kanske är det bästa för mig? hur vet man?)