Skavsår.

Det finns en spänningsvidd som är svår att ta på och ännu svårare att hantera och jag vill falla tillbaka till det trygga livet ibland för liksom det här, jag vet inte vad jag ska kalla det ännu men det är inte trygghet. Mellan oss en spänningsvidd, ett universum ifrån oss och två världar som ska mötas, krocka ibland och det är så svårt när jag säger något roligt och du inte förstår, precis som du skrattar åt en sketch och jag bara suckar. Precis som jag inte kan vara tyst ifrån klagandet när du spelar så dålig musik och du tråkar mig när jag springer hem för att ladda hem Tillbaka till samtiden.
Det finns ett universum och du är en värld som jag någonstans placerat mig själv i utan karta, precis som du inte hittar bland mina strukturer och jag blir så förbannat rädd för allt som kan gå fel, ska gå fel, kommer att gå fel för relationer byggs aldrig på Sean Paul-hits eller Göteborgs rapé och någonstans måste vi skava, krocka med varandra sådär som när du är den som lämnar sängen för soffan den här natten och jag vill diskutera någonting men du svarar med att namedroppa vilka fisksorter du tycker bäst om.

Precis som det ligger och gror under oss, i våra båda okända terränger; allt som blir skavsår som blöder bara ibland. Sådär som när du frågar mig om framtiden och jag svarar att jag inte tänker på framtiden för jag vill ändå inte hamna där, såsom du som drömmer fem år framåt med bebisarna och jobbet och vardagen jag aldrig kommer vilja ha. Såsom jag pratar stipendium, hiphopklubb, roman och doktorandtjänst och du alltid sticker små hål i luftslotten och säger att jag kanske inte ska hoppas för mycket och jag vill förklara för dig att mina drömmar är lika mycket värda som dina drömmar, mina drömmar sker i nuet för det är den enda verklighet som jag kan leva i och kanske händer inte allt jag vill ska hända just nu, men då har jag i alla fall levt till fullo och hamnar jag under en spårvagn imorgon kan jag i alla fall veta att jag försökte och vad säger att dina fem år framåt-drömmar kommer att slå in allihop anyway och precis såsom jag lever just nu; fri och självständig, kreativ och med händerna fulla av alla världens möjligheter så vill jag också leva om fem år, det är det enda jag kan säga men det säger jag inte.

För idag är ingen dag då vi låter skavsåren blöda. Idag är bara en dag då jag öppnar sovrumsdörren på glänt för att låta dig förstå att jag är vaken och hur jag hör hur du lämnar datorn, du kryper ner intill mig och jag kysser dig krävande och drar av dig din tröja. Idag är en dag då vi plåstrar om våra skavsårsärr och jag sitter i linne och trosor och äter ugnsvarma baugetter med röd pesto vid ditt köksbord och du spelar något i stereon som jag faktiskt tycker är bra, fastän det inte är Sean Paul-hits och jag säger att det är bra, ja skitbra till och med sådär så att du ropar äntligen! och tar mig i din famn av lättnad efter de senaste dagarnas hårdnackade dissningar av allt du lyssnar på i stereon, antar jag. Idag är bara en dag då skavsåren är omlindade och nästan inte känns, som när jag knäpper de där jeansen som egentligen blivit för små efter alla ölkvällar och chokladmoffande och hinner bara nästanknäppa innan du drar ner mig i sängen igen sådär så att jag flicktjuter fånigt och mitt halsband rasslar innan du kysser mig igen.

Idag är skavsåren nästan läkta, skorpor på ytan av huden som vi väljer att inte se och en annan dag kan vi vandra i varandras världar så att de svider ont igen, men inte idag baby för idag är en dag då spänningsvidden inte söndrar mig utan bara gör mig hel på något vänster.