Jag minns den dagen då hon tillslut sa att det var över, ofrånkomligt slut.
Hur jag la fram 25 tabletter i panikartad sorg. Visste att jag inte ville dö, såklart jag inte ville dö. Jag ville bara få henne tillbaka och i min irrationella sorgskalle var det ett sätt att vinna henne tillbaka; att nästan dö för hennes kärleks skull. Jag tog dem aldrig, bara lät dem ligga på vad som varit vår gemensamma säng, sådär så att hon skulle hitta dem och förstå hur nära det hade varit. Lika väl minns jag den eftermiddagen strax därefter då jag hittade privata mailkonversationer mellan henne och den nya. Ja det var hemskt och integritetskränkande av mig, jag skyller allt på att den svarta sjukan tagit över mig totalt. Minns hur slaget träffade magen, jag rusade ut, rusade hem till min nya andrahandslägenhet på andra sidan stan där jag stängde in mig med gråten och rakbladen och i förvirringen lyckades jag skicka sms till bästa vännen som på en gång åkte dit. Minns hur jag låg på badrumsgolvet, hur hon ringde och ringde på min dörr.
- Jag går inte förrän du släpper in mig! skrek hon genom brevinkastet och jag öppnade och föll gråtande i hennes armar med blodspår på armarna, fläckade hennes kofta, snyftade in i hennes hår.
Jag minns de veckorna då jag levde på saffranspannkaka och gick ner fyra kilo, hur dagarna var ett liggande på min gamla flicksäng eftersom jag inte förmådde vara ensam i min lägenhet. Hur mamma kom in ibland, strök mig över håret, sa;
- Lilla gumman. Gör det verkligen så ont?
Hon hade ingen aning om hur ont det gjorde. Precis som mamma inte visste om de nätter då jag skulle sova i min lägenhet och istället gick och satte mig utanför hennes lägenhet. Satt där på trottoaren med tårarna rinnande, blickande upp mot lägenheten där vi båda bott. Där hon satt och pratade med den nya, alldeles säkert. Hur jag tänkte att om jag satt där tillräckligt länge och grät tillräckligt hjärtskärande skulle hon komma ut. Hon skulle ta mig i sina armar, kyssa mig och lova att hon ångrat sig på riktigt nu, det var ju mig hon älskade. Klart det var vi två, klart vi skulle flytta till Umeå som bestämt, klart hon skulle fortsätta ta hand om mig och vara den enda i världen som förstod mig. Jag klarade mig inte på egen hand, det visste hon ju.
Jag minns den dagen på jobbet. Det var ändå flera månader sedan vi gjort slut, men de månaderna hade vi fortsatt att leva lite som par, om än med inslag av prat om flirtande och hånglande med andra. Jag tänkte att kanske var det ändå bara en paus, vi två. Vi kanske inte kunde leva tillsammans just nu, älska varandra just nu, men vi behövde nog bara leka av oss lite med andra, jag behövde leka av mig lite, bygga upp mig själv på egen hand, men bara tillfälligt ju.
Mailet i inkorgen; kyssen besvarades, jag är kär. Hur jag då visste att det var slut på riktigt, för alltid. Hur jag gick in i fikarummet med personaltelefonen, ringde mamma och grät, gick hem tidigare från jobbet och grät.
Jag minns de veckorna då jag ringde på nätterna för att få veta om de låg med varandra, för att få höra hans röst, minns mängderna av skickade sms, minns hur allt som jag varit, som jag byggt upp raserades i tanken på hans kärlek till henne. Minns hur jag slog mina knän i svartsjukeraseri så de blev blå och hur det gjorde så ont att jag trodde jag skulle sluta andas.
- Hur kan det göra så ont? undrade mamma
- Vet inte, sa jag, det bara gör det.
Två gånger har kärleken drabbat mig på riktigt. Inte lite flingigt, olyckligt eller kort utan verkligen på riktigt. Båda gångerna har jag haft så dödligt ont i hjärtat att jag inte förstod hur jag skulle komma ur det när kärleken tog slut.
Två gånger har den riktiga kärleken drabbat mig och varit fantastisk och underbar och samtidigt så destruktiv för någonstans i den har jag glömt vem jag varit på egen hand. Glömt hur mina konturer ser ut. Två gånger har kärleken drabbat mig med galen sorg, svartsjuka och eviga mängder tårar.
Tredje gången går jag in i ett förhållande och är bättre rustad, mer vuxen. Jag behåller mina konturer, har svårare att anpassa mig och kompromissa, kärlekar lite mer sansat och inte fastklamrande. Jag tror inte honom som en välgörare som kan göra mitt liv bra, jag vill inte att han förändrar mig på något sätt för jag är bra och stark precis som jag är, jag hänger inte upp mitt liv och min lycka på honom på något sätt och tar vår lycka med en sund nypa salt och för vad det är, just nu.
Likväl, det är ju kärlek det handlar om.
Newsflash: Kärleken är inte bara underbar och välgörande. Den är shitty jävla skrämmande också. Att vara singel, med all sin stormighet och strul som mitt år som singel var, eller att flingdejta lite är förvisso jobbigt och energikrävande men inte ens hälften så läskigt som detta.
Och under mitt fånleende när han skriver över msn att han saknar mig och jag är härlig och fin. Under mitt fnissande i telefonluren och längtan efter hans bröstkorg. Under mitt kvittrande att livet är vackert och underbart, sådär så vännen suckar och säger att det märks att jag är kär. Under mitt lugn och kärlekspirr i kroppen i hans sällskap. Under sättet han får mig att bli lugn, glad och nöjd i mig själv.
Där bor ju rädslan. För vad som händer, för hur jag ändå – om det så sker med små, försiktiga steg denna gång jämfört med förut – släpper in honom i mitt liv och i mitt hjärta. För den dagen då jag ofrånkomligt kommer att ligga där och gråta och undra hur jag ska hitta ut ur kärlekssmärtan. Hur tämjer man sin rädsla? Hur vågar man släppa in, vågar älska och vara kär när man vet hur ont det kommer att göra sen när kärleken rycks ifrån en? Jag försöker verkligen lära mig, men är inte säker på om jag ännu lärt mig hur man gör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Det är ju lite med det här som med att skaffa ett litet husdjur: om och när det tar slut och det dör så vet man att det kommer göra så djävla ont att man undrar om det är värt det.
Men i slutändan är det alltid det.
jenny: underbar liknelse :=) och jo det är väl det.
fast jag tror ändå på att behålla sina konturer, sin vilja och sin kamp. att inte släppa in någon på sättet att gå upp i den andra och förlora sig själv. man ger alltid bort av sig själv, investerar och införlivar varandra, men man ska (i synnerhet som kvinna) akta sig för att uppoffra sig till den grad att man tappar bort sig själv. sedan gör det väl alltid ont om det tar slut, men vad skulle kärlek annars vara värt?
panso; det är precis det jag försöker med den här gången. att inte släppa mina konturer, inte anpassa mig för mkt, inte vara så jävla rädd att förlora kärleken att helt går upp i honom. jag är mkt mkt starkare nu o vet mer om vem jag är o vad jag vill. känns skönt. men likväl; satan i gatan vad ont det kommer att göra den dagen det tar slut även om jag denna gång inte kommer börja definiera mig genom människan jag varit tilsammans med o tror att den personen är den enda som förstår mig.
det är konstigt, men jag läser det här som singel, och börjar inte bara längta efter allt det bra, allt pirr, utan även efter den där rädslan. för har man ingenting att förlora, har man heller inte vunnit något. men jag kanske bara är naiv, dum och drabbad av gräsetärgrönarepåandrasidansyndromet. fast jag tror inte det, för jag minns smärtan också, men den risken tar man nog, om man får välja.
och du har förresten rätt i det du säger. man måste vara stark nog att bevara grunden av sig själv. samtidigt som man på något sätt ändå måste låta sig påverkas och flätas ihop. i alla fall till en viss gräns. det gäller att vara starkt och rutinerad nog att veta vad den gränsen går bara.
gud, varför känns det alltid som att det är min ångest du skriver om? det är jättesvårt att våga riva de där sista murarna och våga lita på relationen/sig själv. jag vet fortfarande inte hur man gör, för rent statistiskt blir en ju alltid sårad på slutet i alla fall.
storey - Jag håller med. Visserligen kommer gräset alltid att vara grönare på andra sidan, men när man står här som singel kan man inte annat än att längta efter livrädslan också. Sist gång jag hade ett riktigt förhållande var så länge sen och det var ett annat jag än det jag känner nu som var med om det uppbrottet, men det var inte the end of the world, och någonstans är min största skräck att jag aldrig kommer uppleva den där smärtan & rädslan. Jag har aldrig slutat äta slutat sova slutat leva - jag vet inte hur man lever ut känslor på det där viset, jag vet inte hur man känner känslor på det viset. Jag förtränger och sparar dem och blir långsamt svartare på insidan istället, och jag undrar: när jag inte kan dö lite grann när kärleken tar slut, kunde jag då verkligen känna kärlek? Eller bor den riktiga kärleken någonstans på insidan med det andra förtryckta och kan inte levas ut?
Och så blir jag alldeles ledsen och vill inte vara med mer och typ hatar alla som har kontakt med sina känslor och älskar varandra så att de nästan dör.
love sex money: Släng in ett tredje alternativ! För hur vet man egentligen? Jag kan också undra över hur kär man egentligen varit, hur långt upp på sin egen skala man nått. Har annars ganska bra kontakt med mina känslor, men tror inte att jag egentligen varit förälskad fullt ut någon gång. Så känns det i alla fall med distans till de förhållanden man haft. Det känns helt enkelt som om det finns mer att ge, mer att känna, men det är ju egentligen helt omöjligt att veta. Jag är trots allt en obotlig romantiker som envist tror att det plötsligt någon dag smäller till på riktigt, utan att säga något om hur det då kommer att gå. Jag både hoppas och tror att det är så. Och inte bara för mig.
storey: Ja! Håller med om vartenda ord. Nu bildar vi pakt.
åh vilka spännande och självutlämnande kommentarer ni ger.
ja jag antar att gräset alltid är grönare på andra sidan. för gud vad skönt det vore för mig ett tag, kan jag känna, att inte leva ut alla mina känslor, känna dem fullt ut exakt HELA JÄVLA TIDEN och leva på känsloimpulser snarare än förnuft som jag ju faktiskt gör.
jag tror på ett starkt jag som känner sig själv när man går in i en relation, precis som ni skrivit. jag har inte haft något starkt jag förut, nu har jag det. och det var ensamheten som gav mig det.
Jag har fortfarande kvar brevet du lämnade bredvid tabletterna. Hittade det när jag flyttade och stod och stirrade på det så länge att mamma undrade vad fan jag höll på med. Nu när jag vet hur svartsjukan känns skäms jag för att jag reagerade så starkt när jag hittade dig vid min dator.
Skicka en kommentar