Inget hålla handen-par (men det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna)

Om mitt förra inlägg kan jag säga mycket och fortsätta utläggningen i en halv evighet och jag är glad för alla kommentarer och diskussioner jag hamnat i som hjälpt mig att utveckla mitt resonemang, för ni vet när jag skriver här är det alltid utan ambitioner att låta pretentiös, journalistisk, betänkande eller analyserande. Det är bara keeping it real, direkt från hjärtat och i ett annat lager av mig själv är jag alltid mer nyanserad, lite mer betänkande, ni vet.
En av mina främsta och skarpaste kritiker tyckte över en msn-konversation att jag generaliserade grovt kring männen och missade helt det där med att män också söker bekräftelse. Jag förklarade att jag visst tror att män söker bekräftelse, att vi alla är upplärda i det och att det handlar om sociala normer kring hur man gör det som drabbar båda könen och sen drog jag väl till med någonting marxistiskt om kapitalets vinster när folk går runt och känner sig fula och otillräckliga gentemot det andra könet och måste köpa en massa grejer för att känna sig bättre och reklamens och medias stereotypa utopibilder av Mannen och Kvinnan.
- Men varför skriver du ingenting om det istället? Nyanserade saker om samhället och de sociala normerna?, undrade han.
- Amen orka skriva något pretentiöst om hela samhället!, svarade jag och sedan ursäktade jag mig med att jag måste bajsa för att slippa diskutera en stund och hinna tänka efter, för så dålig argumenterare är jag alltså att jag ibland bara skriker amen orka! och springer och bajsar istället för att ge ett vettigt svar på tal (jag ser ett mardrömsscenario av en direktsänd partiledardebatt i SVT framför mig och lovar återigen mig själv att aldrig ge mig in i politiken).
Men sedan sa jag någonting om att jag skrev ur ett kvinnligt perspektiv, eftersom jag ju ändå har blivit uppfostrad till kvinna och det jag vet om manlighet är empiri ur mitt perspektiv eller sånt jag läst mig till, men upplevt det har jag ju aldrig. ­
- Skriv något själv om manlighet och manlig bekräftelse istället, skrev jag, så lägger jag upp det som en gästblogg.
Så det ska han göra. Se där, bara ännu en anledning att stick around Saker under huden.

Sedan är jag medveten om att jag - gud bevare! - ju faktiskt lät riktigt jävla straight i förra inlägget. Men det är jag ju inte. Och en av alla de ljuva sakerna med att swing both ways är ju att man får ganska mycket perspektiv på det här med kön. Jag tror jag skrev ganska mycket om mitt förhållningssätt gentemot tjejer här. Nämligen att jag, förutom några olyckliga historier på gymnasiet, aldrig cravat bekräftelse hos tjejer på samma sätt som jag ibland cravat bekräftelse hos män. Aldrig heller sett tjejer som objekt på samma sätt som jag ibland sett män, utifrån att männen ibland bara varit Bekräftelsen, Räddningen, Statusen eller Domaren och ingenting mer än just det.
Brudarna däremot, har alltid varit människor jag varit nyfiken på eller bara sugen på att ligga med. Men ibland - i de stunder som också är mina svaga - har de fungerat för mig på samma sätt som jag fungerat för vissa män. Jag har vetat att jag så lätt kunnat få deras bekräftelse, vetat var jag har dem, känt mig sådär riktigt beundrad av dem och hur jag med små bekräftanden tillbaka kunnat se till att de stannar där. Jag är inte stolt, jag skäms men det är intressant att jag kunnat skapa det beteendet med flickor. Jag förlorar mig själv i ännu längre resonemang om jag fortsätter. Jag lämnar över stafettpinnen där helt enkelt och hoppas att någon (Love sex money?) tar över och att ni fortsätter diskutera med mig.

Och det här med att jag propagerar för att skippa bekräftelsejakten, aldrig hamna där igen. Ja, det är ju lätt för mig att säga just nu. Lätt att säga när man är upp över öronen förälskad och dagligen får små kärleksförklaringar från den man är kär i.
Jag skriver inte så mycket om mannen längre, även om jag är frestad ibland, inte bara av respekt för honom men också för mig själv, att det finns någon slags gräns i mig där jag vet att detta är vi två, inte för alla. Jag skriver heller inte så mycket för att jag inte vet hur jag ska formulera mig, allting är ändå bara känsla, allting är ändå internt nyförälskat just nu.

Men skulle jag ha skrivit något eller skriva något nu skulle det kanske handla om en kväll med Kents Tillbaka till samtiden i stereon, så oerhört opassande just då och så oerhört opassande att slut-ordet far mellan oss i luften med klumpen i halsen när Ensammast i Sverige spelas, sådär så han tillslut skonar oss och stänger av. En sådan kväll då han samlar sina saker, jag gråter och jag säger att jag kan inte tänka, för hjärtat gör så ont för så många klicheér består min vokabulär av när jag bara talar direkt ur känslan.
Kanske skulle det handla om min stolthet och glädje över att ha ett hjärta som alltid fortsätter kämpa så länge det gör så ont att jag inte kan tänka när slut-ordet far i luften. Man kan kalla mig dum, naiv kanske, men jag ger inte upp saker som känns och oavsett vad, det här gör just det. Känns.
Jag skulle skriva om att jag är stolt och glad över mitt hjärta för annars skulle jag inte kunna skriva om det andra heller; det där förälskade, magiska universumet som jag varken vill eller kan bjuda in er till i skrift. Jag skulle kunna skriva om stearinljus, te och biobesök eller höstpromenader. Jag skulle kunna skriva om kärleks-sms, även om de bara är av typen Visste du att Orup inte har något luktsinne? Så han måste fråga sin fru om han luktar svett. Puss med svaret Nej fy vad sjukt. Stackarn. Puss puss.
Jag skulle kunna försöka, men aldrig lyckas, beskriva spontankyssar vid Röda sten och betraktandet av fågeln som torkar sina vingar sådär länge på kobben för att sedan dyka ner igen så fort han är torr, men som vi sedan fortsätter prata om.
Eller för den delen våra försök att bli ett sånt par som håller handen, trots att jag hatar att hålla hand, är ingen hålla hand-tjej, känner mig bunden och ofri. Vi försöker och tråcklar och fånar oss, går förbi ett par som alldeles naturligt och ledigt håller varandras händer och utbrister men hur gör de? och skrattar tillsammans och vi är väl just så, inget hålla handen-par, men vi kämpar ju i alla fall.

Aldrig skulle jag kunna beskriva magin i könsordsfnissandet i väntan på att tevattnet ska koka upp, eller andetagen på hans bröstkorg till ljudet av Feist, eller hans låtsasfranska då jag tror att han reciterar franska kärleksdikter för mig eller hur jag lägger benen i hans knä och håller långa tankeutläggningar som han lyssnar på utan avbrott. Aldrig kommer jag att kunna förklara känslan i hans fingertoppar över ryggen, låren eller hur det är att ligga nyknullad i hans säng och lyssna på Winnerbäcks gamla dänga Kom änglar och vara varmlyckligast inombords.

Aldrig kan jag bjuda in er till ett universum som bara är känsla, som bara är vårt, jag kan skriva om det, men aldrig på riktigt. Jag vet bara att när någon ser på dig med vackrastögon som ditt hjärta vägrar sluta kämpa för och människan säger att som allra vackrast är du när du är naken och svettig med en inlagd prilla under läppen och skrattar ditt största, norrländska gapflabb från magen, då är det inte bekräftelse. Då är det bara äkta jävla kärlek.