22 oktober 2007

En liten manual för ökad frihet, jämlikhet och systerskap (om praktiken vore så enkel som teorin dvs)

Jag var ute i lördags. På en sånadäringa konstnärsfest. En sån som tar fram mina allra värsta jämförelsenojdrag för jag känner mig aldrig så white trash, arbetarklass, fel och ful som i de sammanhangen och jag stryker längs med väggarna genomsöndrad av fulhet. Jag såg ett gammalt ragg från en annan konstnärsfest, jag minns att han sa att jag var sjukt sexig, jag minns att ville gå hem med honom av bara den anledningen och ingen annan. Jag och min vän skrattade på dansgolvet åt förra gången då vi var ute som singlar och vi lovade varandra att inte hetsa ragg och ligg men sedan likt förbannat stod med snurrande huvuden och hökblickar på allt som rörde sig. Jag som kontrade med att vi förvisso inte gjorde det nu och vad skönt det var, men å andra sidan mobilstirrade vi rätt frekvent för att kolla om pojkvänner skrivit något och det var väl inte så independent woman det heller.

Sedan åkte jag hem och tänkte på det där med bekräftelse kontra respekt.
Som tjej fostras man in i ett bekräftelsetänk. Man fostrar in i en strävan efter att bli okejad av en manlig blick. Man ska banta, raka benen, sminka sig, man ska ha lagom mycket erfarenhet av sex, skratta på rätt ställen, låta honom ta ordet, vara sval, inte dricka för mycket, se upp till honom, ta lagom mycket plats, framhäva sina bästa sidor, vara stolt över sig själv, lukta gott, vara smart men inte för smart och gud vet allt. Men genom våra liv får vi veta en sak med allt vi gör: Vi gör det för att bli godkända av en manlig blick.
Inte konstigt att jag skrivit tusen kärleksbrev till snubbar jag bara velat ha lite, kollat på killars ishockeymatcher trots att det var skittråkigt, fyllehånglat med random dude jag inte ens tyckt sett särskilt bra ut, låtit mig playas, sabbat begynnande killkompisrelationer för jag var tvungen att ta reda på om de var attraherade av mig också, jämförelsenojat, snackat skit om andra tjejer, sms-tolkat, vänt ut och in på relationer och analyserat sönder och allt det andra som jag gjort.

Vi gör det för att det är så invant. Bekräftelsejakten. Det mest bedrägliga med den är väl att den hänger samman med och så lätt smyger sig in i äkta kärlek och roligt flirtande och raggande på lika villkor och allt sånt är ju bara skoj och härligt nödvändigt i livet. Och man inser inte att den gör det förrän det är försent och så lätt kan de förväxlas.

När jag var liten ville jag bara bli älskad, godkänd av en man. Jag såg Dirty Dancing och tänkte att en dag kommer en Johnny in i mitt liv också som kommer att ta min hand och föra mig in i strålkastarljuset. Nobody puts baby in a corner, han skulle liksom se att det var så med mig. Det ultimata bekräftandet.
Nu är jag äldre och jag borde vetat bättre. Men när jag rannsakar mig själv hittar jag så många tillfällen de senaste åren då jag tummat på all min självständighet, allt jag tjatar om i form av frihet, jämlikhet och systerskap i jakten på att en manlig blick ska säga att jag är okej. Det finns så många situationer då jag borde agerat annorlunda. Då jag som feminist ändå faller dit. Här är en liten manual inför framtiden:

Han: Du är sjukt sexig
Jag: Åhh men gud tack *håller om honom tillbaka*
Vad jag borde sagt: Tack så mycket, det var snällt, men du jag vill nog hänga med mina tjejkompisar ikväll istället för att stå och fyllehångla med dig, för det är mycket roligare och jag har både bredband och dildo hemma så tack men nej tack.

Han: Du är så vacker Elin och speciell, jag är lite på fel ställe i livet just nu bara. Men stanna i mitt liv så får vi se vad som händer.
Jag: Åhh tack, nejmen gud jag förstår och klart jag stannar och väntar tills det känns rätt för dig!
Vad jag borde sagt: Jo jag vet att jag är vacker och speciell och just därför har jag inte tid och lust att ödsla energi på att fortsätta vänta på dig. Du sätter mig i ett underläge nu som jag fan inte tänker acceptera, hejdå.

Han: Alltså jo, hon är ju snyggare än dig men du har i alla fall större bröst, så mycket kan jag ge dig.
Jag: Hehe, ja det var härligt att höra.
Vad jag borde sagt: Är det meningen att jag ska vara tacksam nu? Vem har gett dig rätten att säga så? Vem tror du att du är som kan sitta och bedöma två kvinnor och ställa dem mot varandra? Du kan ta dina lousy, patriarkala komplimanger och köra upp dem per rectum.

Hon: Ja men gud kolla hur hon går! Liksom hej, kolla på mig, titta på mig, jag är så himla snygg. Typisk sån brud som alla män faller för, det säger ju en hel del om samhället.
Jag: Jag vet! Men det är liksom såna som hon som gör att ingen feministisk förändring sker, som springer patriarkatets ärenden och konstruerar kvinnlighet fy fan.
Vad jag borde sagt: Jo, jag vet, men hon är ju inte mer än människa hon heller och säkert fin på sitt sätt och att sitta här och döma ut brudar är ju direkt feministiskt kontraproduktivt och är också sånt som gör att ingen feministisk förändring sker.

Han: Och sen backpackade jag i Asien yadayada och sen spelar jag i ett rockband som det går rätt bra för yadayada karriärkliv yadayada dåligt skämt yadayada spelning på Sticky yadayada.
Jag: Men åhh vad spännande, haha, jahaa men guud!
Vad jag borde sagt: Alltså du är verkligen en intressant människa, men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan uppblåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va.

Han: Jomen nu är det ju faktiskt såhär att Rousseau menade blabla och om man sedan tar den här teorin av Sartre då va blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Jag: Mmhm jaha okej jag förstår *känner mig underlägsen och dum*
Vad jag borde sagt: Alltså ursäkta, men om du stryker minst 75 % av alla dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen så kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de där källorna som en härskarteknik för att få mig att känna mig underlägsen och få mig att vara tyst, men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I´m kickin it.

Han: Du har ju en sådan vacker kropp Elin, jag förstår inte varför du klagar och nojar, det är ju osexigt och avtändande om något så sluta med det!
Jag: Nä åh tack, det förstår inte jag heller egentligen, haha vad dumt.
Vad jag borde sagt: Jag klagar och nojar för att vi lever i ett samhälle där min kropp ständigt exploateras, bedöms och objektifieras. För att jag fått lära mig att min kropp inte duger som den är och att kroppen är min största tillgång och värsta fiende. Vidare har jag haft ätstörningar mer eller mindre under hela min tonårstid, precis som många andra tjejer haft på grund av det sjuka samhälle vi lever i. How sexy am I now?

Hon: Alltså och sen skrev han såhär i ett sms, vad menade han då? Vad vill han nu? Tänker han att vi ska fortsätta ses eller var det en diss?
Hon: Jamen kolla det här sms:et då, vad betyder det här? Liksom han var fin när vi sågs i fredags men han verkar ju inte vilja ses igen och jag orkar inte gå och vänta längre.
Jag: Och sen sa han att han tyckte jag var grym, men jag vet samtidigt inte, liksom vad menade han då? På vilket sätt grym?
Vad någon av oss borde sagt: Alltså ärligt talat tjejer, nu har vi suttit här i två timmar och pratat om vad de vill och vad de menar. Är det inte dags att vi ställer oss frågan vad vi egentligen vill och om de är värda all den här energin, för ärligt talat – vi är väl smartare och mer intressanta än att sitta och försöka tolka randomsnubbars ord i timtal eller hur? Så himla intressanta är de ju inte och vill vi ha dem anyway?

Men inget av det här har jag ju sagt. Jag har bara fortsatt bekräftelsejaga istället och gått med på mäns halvdana okejanden. Jag har tagit små komplimanger, inte som komplimanger utan som kvitton på att jag är en godkänd människa, godkänd i en enda manlig blick som just då får representera ett helt samhälle. Jag har gjort det för att slippa konfrontera mig själv och bygga upp mig själv, lättare att förlora sig själv i andras tolkningar av en.

Fy fan tjejer. Nu bryter vi mönstret. Jag vet hur sjukt svårt det är och hur lätt man trillar dit i tolkningsältandet, destruktivitetsraggandet, överkompromissandet och skitsnacket om andra brudar. Men om vi inte ens försöker kämpa med att skapa jämlikhet, frihet och systerskap i den privata sfären hur kan vi då snacka om att ha en feministisk agenda och kvinnosolidaritet och allt det där? Och hur kan vi någonsin få den grymma kärleken och flirtandet på lika villkor om vi faller in i bekräftelsemönster istället?

Kom igen, Johnny är en jävla tönt som vill att han ska föra dig i styrdans till en sämpig 80-talslåt, han tror att han är den som bestämmer när du ska stå i rampljuset på andra brudars bekostnad och att du inte kan ta steget själv. Men brudar, nu ställer vi oss på scenen och drar en lambada istället, säger en gång för alla:
Jag behöver inte din lama bekräftelse, men jag förtjänar fett med respekt.

29 kommentarer:

sara sa...

Klockrent Elin, klockrent! Du skriver så på spiken träffande att jag ömsom skrattar och ömsom skäms..

Komplimang for you!

Kulturkoftan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Kulturkoftan sa...

Som alltid sätter du fingret på mina ömma punkter, på det jag går och tänker på för tillfället. Vet inte hur du lyckas, men det gör du. Och som alltid efter jag läst en text av dig känner jag hopp. Nu jäklar. Tack Elin.

Anonym sa...

Åh, man kan ju inte annat än älska dig.

Anonym sa...

jag tror jag älskar dig! hur du lyckas få ut det där alla känner utan att det blir klyschigt och lamt, ja, det är fantastiskt!

Bondhustrun sa...

Ååh. SÅ bra.

Anonym sa...

WOW!!!!!

Anna sa...

Jag hänförs, men någonstans elin, alla bekräftelsejagar vi, kvinna som man. Även om patriarkatet krossas kommer vi fortsätta att bekräftelsejaga, söka blickar, bli sedda, förstådda, älskade. Det är mänskligt.

Jag känner inte alls igen mig. Jag borde våga göra en total självrannsakan i det offentliga ljuset, men jag är rädd för att bli tolkad för jävla PK, och för mycket enligt normerna. Jag äcklas av mäns bekräftande blickar. Flyr krogliv bara därför, för att jag känner mig som ett vandrande köttstycke – att bekräftas som köttstycke ger mig ingenting.

Det skulle vara himla nice om en man vågade kommentera och berätta hur deras bekräftelsejagande ser ut. För det finns ju helt klart ett samhällsmönster där som upprätthåller patriarkatet.

Förresten vart går gränsen mellan att pumpa upp en mans ego och att bekräfta honom som människa?
(Alltid denna svåra balans mellan att ge och ta plats och hur man gör det.)

Anonym sa...

alla: TACK
panso: ja jag förstår verkligen din kritik och detta är inte bara en feministisk fråga, det är lika mycket en allmängiltig fråga. jag har diskuterat det idag med en av mina killkompisar som hade väldigt mycket kritik gällande det här inlägget och att jag försöker att bara göra det till en feministisk fråga och gör ner de killar som säkert försöker ge välmenande komplimanger.
män och kvinnor uppfostras till att samspela och samtidigt hållas åsidosatta, attraheras av varandra (alltså, jag menar INTE att attrakion bara är en social konstruktion men i själva attraktionsmönstret finns något konstruerat) och hela tiden bekräfta varandra utifrån könen. jag tror män lider av detta också. jag är uppfostrad till kvinna, därför skriver jag ur ett kvinnligt perspektiv men jag skulle hemskt gärna vilja höra många mäns perspektiv på saken. som du själv skriver: det är ett samhällsmönster som upprätthåller patriarkatet.
dock vill jag hävda att kvinnor lär sig att spegla sig själv i en manlig blick i mycket större utsträckning än män gör detsamma i en kvinnlig. alla romantiska filmer, alla tjejtidningar man konsumerat - allt som utgår ifrån att man som tjej ska vinna killars gillande. det tror jag sätter sina spår.

Anonym sa...

stört bra, verkligen. hade lång diskussion vid middagsbordet med utgångspunkt vid det här inlägget, åh du skriver så bra.

Anonym sa...

så sjukt (o?)behagligt att någon med mitt namn kommenterat med exakt de ord jag tänkte skriva.

Anonym sa...

ano; åh tack, hoppas diskussionen var givande, vad häftigt.
sofia; men du som är hippie har säkert ngn flummig teori kring varför det kunde bli så hehe.

Anonym sa...

Mmmmmmm. Det är ljuv musik för.. äh. Jäkligt bra skrivet och formulerat med problembeskrivningen i mitten. Det är ju det där med bekräftelsen, att inte vara säker på att man duger om ingen annan säger attt man duger eller hur man ska uttrycka det som ställer till det så jävligt.

(Uppenbarligen är du bra på det, formuleringen, jag gömmer mig bakom min naturvetenskapliga utbildning och kan inte formulera mig lika tydligt och vasst.)

Sen är det väl lite så även för män, men jag tror fortfarande att kvinnor är mer skadade av vårt samhälle och "du är inget om ingen(man) bekräftar att du är bra"...

Det jag fallit på mest är dock att jag inte kan förhålla mig till den vidriga kvinnan som kanske faktiskt använder exakt samma härskartekniker som en man utan att det känns som att jag attackerar mitt kvinliga kollektiv - om du förstår vad jag menar? Kvinnor kan ju också vara idioter menar jag...

Anonym sa...

åsa; ja absolut! och jag har också problem med det där. hur långt sträcker sig systerskapstanken och kvinnosolidaritet och i vilken mån ska man binda upp sig på det här med att kvinnor ska hålla ihop? makt och makstrukturer handlar ju så mycket mer om än kön. kvinnokollektivet är komplext och brokigt och består av olika klasser, åldrar, etnicitet, bakgrund, hierarkier, yrkeskategorier, intressen osv. ett av queerteorins - som just aktar sig väldigt noga för kollektivism, kategoriseringar och gruppidentiteter - slagord är "solidaritet framför identitet". också får man försöka solidarisera bäst det går, trots alla inneboende maktstrukturer. och vissa kvinnor är bara idioter som man inte kan känna annat än så för och det måste ju också få vara okej. jättefarligt om man utgår ifrån att alla kvinnor ska gilla varandra bara pga att vi råkar ha fitta och liknande uppfostran allihop.

nu svamlar jag som fan här. jag är bättre på att blogga än ge vettiga svar på kommentarer känner jag.

Kulturkoftan sa...

Sofia: Sofia, vi kanske är meant to be?

Anonym sa...

Sofia: ja, hehe, det vore ju sjukt passande efter detta inlägg. kärlek och systerskap, liksom.

Anonym sa...

Som vanligt läsvärt, tänkvärt, insiktsfullt och smart uppbyggt.

Om du någonsin träffar min bror kan du fråga honom om härskartekniker och bekräftelsemönster ur ett manligt perspektiv, han har mycket att säga på det (även om han förmodligen sparkar bakut av just de begreppen, uppvuxen som enda killen i de feministiska efter-middagen-diskussionerna vid köksbordet därhemma). Som du redan påpekat i någon annan kommentar fängslas ju männen också i sina roller och försöker leva upp till förväntningar - men duperas till att samsas med den trånga kostymen med privilegierna som följer med den.

Håller helt med om att attraktion till mångt och mycket är en social konstruktion (när bästa vännen forskar historiska könskonstruktioner blir det väl lätt så) och jag tror att det kan finnas mycket att fundera över där för oss som swings both ways: den ena attraktionen är vi uppfostrade till, den andra inte - och vad skiljer dem åt? (visst vore det bekvämt att säga att vi som är så queera och fria gör ingen åtskillnad alls & vi ser människor inte kön, men det tar oss väl ungefär lika långt framåt & är lika dumförenklande som att gå med i en facebookgrupp mot gatuvåldet - no offense, alla träffade).

Anonym sa...

LSM: haha fantastisk liknelse med facebookgruppen! ja det finns väldigt mycket för oss att fundera på indeed och det har jag också gjort, konfronterat mig själv i det men jag kommer inte fram till så vackra saker, däremot viktiga saker. det blev för långt att blogga om det också men i inlägget framstår jag ju - gud bevare - som STRAIGHT! för alla exempel handlar om män, för det är en manlig blick jag söker.
och så är det ju. med tjejerna är det flirtande och raggande på lika villkor, jag har aldrig känt mig bekräftelsesökande på samma sätt med tjejer. med tjejer finns exakt det samspel som jag alltid vill ha med killar, men som jag bara har ibland. det är intressant och visar ytterligare på det konstruerade och hur inlärda i attraktionsspelet vi är.

SARA sa...

tack! det här var precis den där käftsmällen som jag har behövt hela helgen.

Anonym sa...

Du rockar Elin! Det var ett av de bästa inlägg jag läst ever, och jag behövde det verkligen just nu (är lite trendigt "höstseg")!

Anonym sa...

elin: oh, jag tror jag anar en stafettpinne jag ska ta över här. så fort jag får tid följer fortsättning på egen blogg.

Anna sa...

jag vet inte om detta är ngt freudianskt men någonstans har jag läst att män drömmer om att bli berömda - om kvinnors beundran - och att få imponera. kvinnor skulle enligt denna teori drömma erotiska drömmar om framgång i kärlek, a la durty dancing. vart de drömmarna börjar och slutar är väl svårt att säga, men jag tror ändå att det bottnar i mänskligt bekräftelsebehov, att bli synliga och existerande genom varandra. resten är patriarkatet som ska krossas :)

så fortfarande: vart går gränsen mellan att bekräfta en man som människa och att pumpa upp hans ego, fylla på hans beundransdrömmar? kanske är lösningen att göra sig fri från sina egna kärlekserotiska drömmar eller att kräva och ge likvärdig respekt?

Anonym sa...

sara och jojo; tack!
lsm: JA jag lämnar över stafettpinnen till dig så kanske jag bara utvecklar det här med spela för båda-lagen-perspektivet lite kort och låter dig göra jobbet haha.
panso: mycket, mycket intressant det är med mäns behov av beundran och att få imponera. det låter vettigt. jag tror det ligger mycket i det att man först kanske måste försöka lösgöra sig från de kärlekserotiska drömmarna för att kunna bekräfta mannen som människa. när man slutar se mannen som räddningen, som johnny i dirty dancing, han som ska fullända ens liv och istället börja se en intressant människa bakom den - DÅ kan man mötas på lika villkor och bekräfta varandra som människor. eller?

Kulturkoftan sa...

Sofia: Sofia, javisst! Det är himla romantiskt tycker jag.

Anonym sa...

Sällar mig till beundrarna, en av dina absolut bästa! Det är exakt därför jag inte träffar någon kille, jag är ofta too mutch, jag skrattar inte på rätt ställen utan när JAG tycker att något är kul, är ofta smartare än killen, verbalt överlägsen och gud förbjude, älskar att ge svar på tal och mosa taskig argumentation.

Men vet du, just nu gör du mig stolt över det!

Anonym sa...

och så stavar jag såklart fel på much, säger väl allt?!

Anonym sa...

ano; var alltid stolt över det! fan vad härligt!

Daniel Storey sa...

Oj, nu blev det många tankar och mycket som ville fram på samma gång...

Tänkte, precis som det skrivs lite om ovan, också lägga till att det inte bara behöver vara en feministisk fråga. Jag har kämpat i hela mitt liv (och kämpar fortfarande) med att inte behöva vara så förbannat beroende av bekräftelse hela tiden, och då framförallt bekräftelse från kvinnor.

Men en tanke som slog mig (helt ovetenskaplig och inte vidare genomtänkt och ja, jag trash-talkar mig själv i förväg utifallatt jag är helt ute och cyklar) är att män kanske egentligen söker bekräftelse från det motsatta könet, förutsatt att de är heterosexuella, i ungefär lika hög grad, men att vi kanske även har ett större behov av bekräftelse även från de med samma kön.

Sen kan det vara desto större skillnad mellan könen, på hur påverkade vi blir av att inte få den bekräftelsen, eller vilken sorts bekräftelse det är vi söker efter.

Sen måste jag även tillägga att om tjejer faktiskt uppfostras till att bli de du beskriver så blir jag orolig. Då blir det ju fan så mycket svårare att hitta någon som är fantastiskt smart och som vågar ta plats, det är ju en sån jag vill ha!

Hur som helst, som vanligt skriver du de mest intressanta inläggen!

Anonym sa...

storey: intressanta tankar! kan mkt väl stämma det där med sökande av bekräftelse från det egna könet.
jo, jag framhåller det som feministisk fråga men inte en fråga som bara gäller kvinnor, utan en feministisk fråga utifrån att vi båda söker bekräftelse genom att reproducera konstruerade kön i viss mån. vi bekräftar varandra som kön och inte som människor utifrån invanda mönster.
inte BARA, som jag hoppas jag tydligtgjort, men det är lätt att falla dit.
det finns en hel bunt fantastiska smarta tjejer som vågar ta plats därute som letar efter smarta killar som uppskattar dem, tro mig.