Happy people never fantasize

När en kollega idag frågade om jag tänkte se Broder Daniels sista spelning på Way Out West imorgon kväll svarade jag med ett nostalgiskt leende. Sedan berättade jag om Hultsfred ´99.
Den första festivalen och fortfarande en av de allra viktigaste helgerna i mitt liv.

Då hade jag gått i dammiga, unkna högstadiekorridorer av kvalmig inskränkthet i tre år och varit missförstådd och konstig, suttit på mitt flickrum med mörkblå väggar och hatat hela kontexten som jag placerats i och knarkat mina musikhjältar sådär som man bara knarkar musik i överlevnadssyfte under tonåren. Det var Kent, The Cure, Suede, Broder Daniel och Manic Street Preachers som definierade all längtan, ångest och utanförskap. På Hultsfred ´99 spelade tre av banden. Så en vecka efter att jag lämnat nian och de dammiga högstadiekorriderna ljög jag för mina föräldrar, rymde till Hultsfred och levde ut tre års frustration och utanförskap.
Jag minns den helgen inte bara för att jag äntligen fick hångla för första gången och var riktigt full för första gången och såg en mängd bra band utan kanske allra mest för att jag för första gången i hela mitt liv upplevde det gemensamma utanförskapet. Den kollektiva missanpassningen med delade stjärnor under ögonen, veganmat, Richey is alive-pins (jag hade naturligtvis en sådan, det hade han jag hånglade med under spelningen också), dåliga hållningar och kajalmålade ögon. Ett sommarläger för alla kids som gått i högstadiekorridorer och fått glåpord efter sig för sina konstiga kläder, som hatade kontexten de tvingades leva i och som gång på gång knöt händerna på skolbussen när Henrik Berggren påminde dem om att lyckliga människor aldrig fantiserar.

Det var trettio grader varmt hela festivalen och jag missade Hole-spelningen eftersom jag däckat av folkölsfyllan. På min ryggsäck hade jag skrivit namnen på alla band jag älskade, med en tuschpenna. Jag vågade säga hej till Linda Skugge när hon stod och signerade Fittstim vid ett tält. Jag låg på en gräsmatta och såg på stjärnorna till ljudet av Yvonne. På Placebokonserten bar jag min svarta tröja som jag skrivit Slackerbitch med glitterpenna på. Jag hade vit skjorta, slips och alltid tre svarta stjärnor under mitt vänstra öga. Jag hånglade med trettioåriga män som påstod att de var musiker. Jag pratade politik och poserade utanför Ung Vänster-tältet.
Jag var inte ensam i min ensamhet.
Jag var bara en av dem som också karvat sig i armarna efter att ha sett bilderna på Richey James där han ristat in 4 real i sin ena underarm, som förstått precis vad Henrik Berggren menade när han sjöng om att lyckliga människor aldrig fantiserar, som drömde om den sortens dekadenta liv av queerknull och ecstasy i London som Brett Anderson stönade om samtidigt som han åmade sig på en förstärkare. Vi var helt plötsligt så många som var ensamma tillsammans. Det fanns andra missförstådda som jag kunde dela mitt förstånd med.
Den tidiga lördagkvällen då Broder Daniel steg ut på Hawaiscenen i eftermiddagssolen och jag hoppade och skrek hela konserten, utan några specifika minnen att komma tillbaka till, är de enda gången som jag sett Broder Daniel.
Sedan åkte jag hem till småstaden och peircade min näsa, färgade om håret svart, fick krönikörsjobb på lokaltidningen och drog igång feministiska aktioner. Någonstans började all min stolthet över ett utanförskap på Hultsfred ´99. Det var då jag började se allt som jag var; de konstiga åsikterna, den annorlunda musiksmaken, skrivandet, bokläsandet och ångesten, som tillgångar på ett eller annat sätt.

När jag berättar om det för min kollega skrattar hon åt min nostalgi. Hon säger att det hörs på min röst att det snart var tio år sedan. Att jag börjar få det där skimret i ögonen som tyder på att man minns någonting som hänt och någon som man var med en kärlek, utan skamsenhet, men också någonting som existerar så långt tillbaka i tiden att det finns väldigt mycket distans till det. Att jag börjar bli vuxen som kan prata om mina tonår på det sättet.
- Snart tio år sedan, säger jag och det hisnar i tanken, åldersnojan slår till.
Men jag tror jag bär upp min vuxenhet, på samma sätt som jag burit upp mitt ensamma och delade utanförskap sedan dess. Jag kan inte tänka mig ett mer värdigt sätt att börja ladda inför sin 25-årsdag om några veckor på än att en gång till få höra Henrik Berggren berätta för mig att lyckliga människor aldrig fantiserar. Det är ett värdigt avslut på en era, på väldigt många sätt.

Fotnot: Angående Placebo gjorde jag faktiskt ett nostalgiskt försök även med dem för ett par år sedan. På Roskilde 2006 lämnade jag en fantastiskt fin spelning med underbara Jenny Lewis and the Watson Twins och Den mörkhåriga gick ifrån Strokes-spelningen för att förenas i gemensam nostalgi. Det blev naturligtvis helt misslyckat. De nya låtarna kunde vi ingenting av, allting lät likadant och kidsen som gillar dem idag var fula och fattade ingenting. Brian Molko var fortfarande snygg, men inte alls på samma magiska, androgyna sätt som han var när jag var femton och såg Velvet Goldmine en gång i veckan ungefär. Men det är naturligtvis en helt annan sak än att se Broder Daniels sista spelning.