Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen

Jag förstår inte riktigt. Maria Sveland blir väl kritiserad och ifrågasatt hela tiden för att hon i såväl Bitterfittan som Heliga familjen kritiserar familjen, samtidigt som hon själv är gift och har barn? Jag har fortfarande inte läst en enda intervju med eller artikel om Maria Sveland där hon inte blir ifrågasatt för sin kritik av kärnfamiljen, när hon själv lever i en.
Det är naturligt att hon blir det också. Det är självklart att hon ska få frågor om det. Men vad jag inte förstår är hur hela hennes kritik gång på gång kan avfärdas med detta argument.

Den här sommarens eviga debatt om kärnfamiljen och de heterosexuella relationerna har, förutom sin uppenbara heteronormativa diskurs som bara i somliga fall diskuterats, också skapat en minst lika obehaglig diskurs som gör gällande att enbart dem som antingen vägrar erkänna strukturerna, påstår att de inte påverkas av dem eller väljer att leva utanför dem är de som har rätt att diskutera.
Det är som om debatten ofrånkomligen hamnar i ett läge där man antingen tvingas rycka urskuldrande på axlarna och säga att vi har det minsann så jämställt vi eller avsäger sig kärleken och familjeprojektet fullständigt. Håll käften eller skilj dig, är en genomgående diskursiv tanke uttryckt i en rad debattartiklar och blogginlägg på ämnet.
Det är ingenting nytt. Vi har hört det förut. Bara den som säger sig vara fri från strukturer eller den som väljer att göra avkall på personliga val för att undvika att hamna i dem (och det gör vi ju aldrig, hur mycket vi än kämpar måste vi alltid slåss med det strukturella) har rätt att uttala sig.
Det är oerhört obehagligt.

Vad hände med att kritisera inifrån? Vad hände med att det personliga är politiskt? Måste vi som kritiserar såväl heteronormativitet som heterosexistiska diskurser ge avkall på såväl kärlek till någon av definierat motsatt kön som barn för att ha rätt att uttala oss i den feministiska debatten i fortsättningen? Naturligtvis ska det personliga ifrågasättas och diskuteras, om och om igen måste vi analysera våra personliga val och förhållningssätt och föra in dem i det strukturella ljuset.
Men om bara den som vägrar erkänna strukturer eller tvingar sig själv att göra avkall för att inte hamna i dem har rätt att uttala sig kommer det att bli väldigt, väldigt tyst. Bekvämt, men obehagligt tyst.