Till Sveriges alla redaktörer och tidningsmakare

Hur kommer det sig att ingen av er ännu hookat Helena Bergman som relationsrådgivare, sexkrönikör eller dylikt? Det är faktiskt en skam. Här har ni Sveriges relationssmartaste, roligaste, mest genomtänkta och öppensinnade relationsskribent. Queer och poly, utan att för den sakens skull hänfalla åt äckliga klyschor om att allt är kärlek. Istället är hon faktiskt den enda relationsanarkist som jag hittills har träffat som förmår att både se bortom normer kring hetero- och monogami, men ändå är hård kring respekt, trygghet och regler sinsemellan.
Hon är en icke-dömande rådgivare, utan att för den sakens skull inte våga säga vad hon tycker och ha åsikter. Dessutom är hon förbannat rolig, erfaren, infallsrik och har en mängd perspektiv som inte framkommer i media idag.

Släng ut era heteronormativa, monogamivurmande så kallade "experter" med huvudet före och tillsätt någon som faktiskt har förmågan att hjälpa och inspirera människor på riktigt.

Gårdagens lokaltidningsleende

I samband med gårdagens krönika i BT publicerades även en artikel om mig.
- Vill du läsa artikeln innan den går i tryck?, undrade journalisten.
- Nej nej, sa jag.
- Är du riktigt säker?, sa hon.
- Ja herregu, det behövs inte, sa jag.

När jag nu läst artikeln och förvånats över att det plötsligt är jag som är ny redaktör för Rocky, och inte Tony Ernst, att min Markus Krunegård-artikel tydligen är skriven till Ord&Bild samt en del andra sakfel förstår jag varför man ska läsa igenom artiklar innan de går i tryck. Men annars var det en fin artikel och en del korrekta saker. Som det där i ingressen om raketkarriär i mediasfären. Typ.

Fotnot1: Nej, den finns inte publicerad på Internet tyvärr.
Fotnot2: Tack Björn för fotot. Du kan få äta frukost med mig anytime, vännen.

Post-sidekick-depression

Som redan skrivet blir det inte mycket sidekickande i höst och nu när jag lyssnar på Kvällspasset slår det mig hur mycket jag kommer att sakna det. Att en del av min nyliga depp hade att göra med en post-sidekick-depression.
Nu är jag tillbaka och mår bra igen. Men helvete vad jag saknar radion.
Alltifrån lukten av mikrofonen när man står och pratar till ilningen i magen alldeles innan man går i sändning till intressanta intervjuer till roliga uppdrag till dans under låtar i väntan på nästa pratrum till dagsaktuella ämnen att stöta och blöta och ha en åsikt om.

När man sitter och jobbar med texter eller pluggar är arbetet långsamt och ensamt. Jag tycker om det också, det tillåter mig att tänka efter och verkligen gå in på djupet. Omformulera och tänka en gång till. Men radion var ett sådant underbart komplement till det. Att helt plötsligt börjar försvara tidningen Lands tävling Årets kyrktupp för att jag tydligen tyckte en massa saker om kyrktuppar som jag inte hade en aning om. Att börja ifrågasätta någonting som jag inte visste att jag hade åsikter om. Att formulera sig blixtsnabbt, att få direktrespons, att använda ett annat forum för samhällsanalys, samtal och intervjuer.
Jo, jag saknar radion. Jag hoppas att jag återvänder dit en dag.

Lite samlad framgångsångest i en hotellsvit

Efter Juliagruppens seminarium och en helt fantastisk kväll och natt med datalove och underbara människor beger jag mig till ett hotell för att intervjua Markus Krunegård.
Det mesta av intervjun får ni läsa i oktobernumret av Rocky, men det finns framförallt en del av intervjun som biter sig kvar.
Vi pratar om förutsättandet att varje jobb man gör ska vara det sista. Att man är så förbannat tacksam och ödmjuk inför sin situation och dessutom relativt förvirrad av den att man ständigt förutsätter att den när som helst ska ta slut.
– Du fattar vad jag menar, du är ju frilansskribent, säger Krunegård och jag fattar precis vad han menar.

Det här giget kommer att vara det sista. Det här frilansjobbet kommer att vara det sista. Den här skivan kommer ingen att lyssna på. Den här sidekicktimmen är min sista på Sveriges Radio.
En sorts blandning mellan tacksamhet över att man gör det man gör och att folk gillar det och en panisk rädsla över att det ska ta slut. Det första kanske nyttigt, det andra oerhört jobbigt, men hur skiljer man dem åt?

Inte för att det var sedan jag började mediagegga som den här rädslan uppstod. Den har jag alltid levt med. Inte minst på en arbetsmarknad, där alla mina jobb har varit visstidsanställningar i bästa fall men oftast behovsbaserade. Varje dag gå från jobbet och undra om det var ens sista dag där. Göra sitt yttersta, vara livrädd för att inte göra sitt yttersta för tänk om de inte vill ha mig då. Varje dag göra sig så förbannat oumbärlig som man bara kan. Ångesten när man faktiskt har en dålig dag och i nuläget när man gör en dålig intervju, när man skriver en halvdan text, när man inte varit så bra som man kan i radion. Helvete, nu är det över. Nu har jag visat ett sämre jag än mitt allra yttersta. Nu är det kört.

- Gör det en inte oerhört stressad att hela tiden leva med någon slags tanke att varje sak man gör i sin kreativa karriär kommer att vara den sista?, undrar jag fastän jag redan har mitt eget svar på den frågan.
I hela mitt liv har jag gjort mig själv oumbärlig. I jobb, i studier och i alla former av relationer. Mitt ansvarstagande är ett led i ett mönster att ständigt försöka vara någon man inte kan göra sig av med. Jag är bäst, jag är jävligt duktig, jag anpassar mig själv tills andra behöver mig.
Som om man kan rå på sin situation. Antalet sidekicktimmar kommer att skäras ner markant under hösten och det finns inget som jag har gjort som har kunnat förändra det. Precis som jag inte kunde hjälpa när Sahlgrenska fick anställningsstopp och jag var tvungen att gå eller ett annat jobb hade en nedgång i kunder och inte behövde mig längre.
– Kanske är det stressigt, men det handlar nog mest om förhållningssätt, säger Krunegård.
- Mindre rädsla? svarar jag.
- Och mer tacksamhet, säger han.

När ska folk inse skillnaden mellan sexuell och sexuellt objekt?

Ja och med folk menar jag just idag Lisa Magnusson, samt Blogge och Bitchslap Barbie som båda menar att hon är helt rätt ute.
Själv har jag redan min absoluta poäng med min kritik mot krönikan väl formulerad genom Niklas. Men det finns väldigt mycket annat att rota i i den här Lisa Magnusson-texten och efter att ha funderat några timmar har jag kommit fram till att vi kör en direktreplik. Argumentation på plats i texten. Vi kan kalla det att göra en Gustav. Mina invändningar finns fetmarkerade.
Here it goes:

I Den Där Andra Tidningen läste jag häromdagen om skådespelerskan Tuva Novotny. Hon "har gjort sig känd för att aldrig vilja prata om sitt privatliv", får man veta, och varje gång hon skall intervjuas skickar hon i förväg ut "sitt manifest mot skönhetshetsen i branschen" där hon förvarnar om att hon inte vill ha mer smink än normalt och att hon bara tänker ha på sig kläder som hon skulle kunna tänka sig att använda privat. Hon säger att hon ser det som sitt ansvar gentemot de unga flickorna av idag.

Hahaha! Det här är sjävklart stor humor. Men samtidigt är det ju lite tragiskt. För varför tror Tuva Novotny att hon måste vara en god förebild för unga flickor? Kanske av samma anledning som du borde se din roll som förebild? Alla offentliga personer har, oavsett de vill det eller ej och oavsett de tillskriver sig den rollen eller inte, en förebildsposition för andra människor. Folk vet vem man är, vad man skriver och vad man tycker. Jag tycker inte att man bör kalla sig förebild, men man ska vara medveten om den genomslagskraft och inflytande som man faktiskt har som offentlig person.
Och varför tror hon att en god kvinnlig förebild är lika med en hemsminkad brud i tråkiga vardagskläder? Hennes poäng är ganska enkel och den tror jag inte att du heller missar: Faktumet är att män i tidning efter tidning blir fokuserade på som subjekt. De poserar ofta i sina ”tråkiga vardagskläder” och hemsmink har de väl knappast. Tuva Novotny vill helt enkelt att fokus ska ligga på hennes som skådespelerska, det hon faktiskt gör. Hon kan ses som en förebild utifrån att hon väljer att ifrågasätta sättet att skildra män och kvinnor på bild i tidningar.
Det är väl lätt för någon Tuva Novotny att vara naturligt snygg, men alla har inte den turen.
Eh, men vänta här nu? Så om man är naturligt snygg kan man få vara hemsminkad och tråkigt klädd? Vad fan är naturligt snygg? Vem bestämmer det? Nu är det ju du som bestämmer att Tuva Novotny är ”naturligt snygg” och att det finns unga tjejer som inte är det. Vad sänder det för signaler? Och om jag inte minns fel så uttryckte du i en krönika för inte alltför längesedan att vi skulle sluta fokusera på de snygga tjejerna och släppa hela ful/snygg-tjej diskussionen. Det här sänder ju exakt motsatta signaler.
Så vem är hon att bestämma hur vi andra skall sminka oss? Ergo: Snygga tjejer (som du bedömer som naturligt snygga) får inte ha en åsikt om ideal och objektifiering? Är det några som verkligen bör ge sig in i den debatten är det väl de som enligt media, bland annat du, anses som snygga.
Jag blir så förbannad på att flickor på förhands döms ut att vara veka små våp som behöver nån jävla korkad, ogenomtänkt natuuurlig skådespelerska som förebild. Men det är ju ändå inte det hon gör. Det enda Tuva Novotny försöker åstadkomma är att skapa en motbild, ett annat sätt att skildra kvinnor på bild. Ett sätt som inte bara unga tjejer utan fucking ALLA behöver.
Och jag blir förbannad på den där feminismen som säger att BRA KVINNOR kniper ihop benen och är duktiga kristdemokrater. Det är här du börjar blanda ihop saker och ting på riktigt. VAR kommer kristdemokraterna in i bilden? Kan man inte knulla runt utan att vilja bli objektifierad? MY GOD, skilj på sexuell och sexuellt objekt. Ja, man kan vara hur sexuell man vill, men Tuva Novotny vill inte bli ett sexuellt objekt på bild. Den där feminismen du skriver om har ingenting med det här att göra.
De poserar verkligen inte sexigt på tidningsfoton. Eller, in the words of Tuva Novotny:
"Det är märkligt att man så ofta ser intelligenta, begåvade kvinnor som står där. Sedan försvarar de sig med att de 'inte tog av nåt', men de har ändå plutmunnen och den sugande blicken. What the fuck, varför gör de så?"
Ja, varför använder sig kvinnor av plutmunnen och den sugande blicken? Vad tror du, Tuva? Är det kanske för att de, hemska tanke, vill bli åtrådda? Nej, troligen för att de vet att de säljer. För att vi lever i ett samhälle där kvinnor i högre grad betraktas som objekt än män och där kvinnor, oavsett intervjusyfte och position, använder sig av plutmunnen och den sugande blicken för att det hör till. Notera att jag varit inne på det här ämnet förut och att jag inte har någonting emot att anspela på sex, men att det handlar om hur man gör det. Se detta inlägg för vidare utläggning. Inte så konstigt i såna fall. Alla vill väl vara sexobjekt. 1. Nej tack, jag känner mig inte särskilt sugen på det. Åtminstone inte om det inte sker på mina villkor. Däremot vill jag gärna vara kåt och sexuell. That I like. 2. På samma sätt som Tuva formulerar en retorik med en underliggande förebildstanke om att tjejer inte bör bli betraktade som sexobjekt gör du nu exakt samma sak när du förutsätter att ”alla vill väl vara sexobjekt”.
Jag är less på att man jämt och ständigt skall behöva försvara sitt sätt att sminka sig för dumma subbor som inte fattat ett skit Men vilka är dessa? Jag har aldrig någonsin blivit ifrågasatt för min starka sminkning, mina kortkorta kjolar eller blivit ansedd som mindre feminist för det. De enda som någonsin ifrågasatt hur jag kan kalla mig feminist och och vara feministiskt engagerad och ändå sminka mig med rött läppstift och raka benen är män. Det enda du gör just nu är att spä på myten om fula, bittra feminister. Jag trodde vi hade släppt den och gått vidare.
att så kallade feminister tar sig rätten att döma ut kvinnor som dåliga för att de gör kåtminen Jag kan hålla med om att Tuva Novotny felriktar sin kritik och börjar basha andra kvinnor, men det får stå för henne. Dra inte in vaga begrepp som ”så kallade feminister” utan att ha fog för det.
Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om. Men vad har fittan med det här att göra? Eller sex överhuvudtaget? Det Tuva pratar om är sexuell objektifiering. Det du säger här är ju snarare att gör du inte kåtminen och visar upp dig som sexuellt objekt kommer du inte att få ligga. Som om man inte kan springa runt i hoodtröja och hemsminkning och vara hur sexuell som helst. Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att man måste vifta med ögonfransarna, göra kåtminer och vara råsminkade för att anses attraktiva och liggbara.
Och om man inte fattat att fitta är fel och fult så får man lära sig det i pedagogiska projekt i tjejtidningar eller statlig regi, det är DU ÄR INTE ALLS TJOCK, fast eh, ta inte den korta kjolen, va, och sedan får man göra sin egen brosch för att visa att man tycker om sig själv och är helt okej som man är. Meeen vänta nu här. Det händer lite för mycket i det här stycket. Hur kan du bunta ihop tjejtidningar och ”statlig regi”? Det är väl knappast någon newsflash att tjejtidningar inte har så jävla bra förebildsideal för unga tjejer. Men deras dubbelmoral har väl ändå ingenting med Tuva Novotny att göra.
Och angående ”statlig regi” förmodar jag att det är Flicka-projektet som du åsyftar eftersom det är det mest rikstäckande kampanjandet angående sexualisering av unga tjejer som funnits. Och pleeease, kan inte någon som ska kritisera statlig feminism ta upp ett annat exempel någon jävla gång. Det var en skitdålig kampanj, ett fiasko, vi har ältat det i fem års tid nu och alla är överens. Konsekvensen har uppenbarligen blivit att ingen längre ens vill ta i de här frågorna eftersom det är ett sånt öppet mål att kritisera.
Jag är också kritisk till kampanjen eller alla statliga kampanjer som skapas över huvudet på målgruppen, det vill säga unga tjejer, men det som var utgångspunkten för den här krönikan hade ju ingenting med det att göra. Det handlade om en enskild individs initiativ, hon har ingenting med tjejtidningar och staten att göra som du här väldigt slarvigt har buntat ihop.
Jag vill ha fler horor! Jag längtar efter en glad småtrind eller heltjock kändisbrud med asmycket smink, en som har plutmun och sugande blick och en snygging i varje hand. Och när tidningarna skriver att hon har fula kläder och celluliter och att hon ser ut som en hora så ler hon bara och dansar vidare. Jag med! Jag längtar också efter henne! Men jag ser inte att hon skulle vara ett sexuellt objekt, hon skulle vara sexuell. Återigen: Det är en skillnad. Hon skulle vara det på sina villkor. Tuva Novotny vill bli fotograferad utifrån sina. Det är väl inte så jävla konstigt?
En enda sån är allt jag begär. Tyvärr finns inte någon sådan förebild att tillgå. Istället har vi Tuva Novotny, som hyllas som hjältinna av läsarna för att hon säger nej till att se ut som hon är sugen på att ligga. Men om man inte är sugen på att ligga kanske man inte ser någon poäng med att se ut som att man är sugen på att ligga, mer än att tillfredsställa ett objektifierande ideal och somliga läsare. Tuva Novotny kanske inte är så sugen på att ligga när hon pratar om sitt yrke, precis som jag sällan känner mig sugen på att ligga när jag sitter på mitt jobb. Poängen är att själv få bestämma när man ska få se ut som man är sugen på att ligga, vafan. Micke Persbrandt är kanske inte heller sugen på att ligga när han blir intervjuad, men han slipper se kåt ut eftersom han är man.
Vad är det här, 1700-talet, eller? Ja uppenbarligen, eftersom sexuella kvinnor fortfarande buntas ihop med sexuellt objektifierade kvinnor.
Det är så jävla ofräscht. Den här krönikan var jävligt ofräsch, ärligt talat.