Wendela skriver om boken Fejkad orgasm och
Julia Skott kommenterar med att hon inte fattar grejen.
Grejen, Julia, är att det är så jävla enkelt att fejka. Det är världens enklaste genväg när du är mer intresserad av att upprätthålla myten om dig själv än att faktiskt ha bra sex. Det behöver inte handla om att tillfredsställa den andras syn på sig själv som bra i sängen (även om anpassning naturligtvis spelar in), det kan också handla om att tillfredsställa ens egen självbild.
När jag har lekt Jag har aldrig-leken har jag alltid blivit fullast. Jag är alltid den som får andra att gapa, jag tycker om att se de andras chockerade miner och jag älskar att jag är den där moderna, frigjorda kvinnan som aldrig lagt händerna på täcket och som går över de förväntade gränserna kring vad man får och inte får tycka om i sängen.
Jag har aldrig-leken handlar mest om vem som gjort mest vågade saker. Det är tur att följande frågor aldrig kommit upp, i så fall skulle jag vara tvungen att dricka på dem med.
Jag har aldrig fejkat en orgasm. Check.
Jag har aldrig blundat mig genom sex. Check.
Jag har aldrig anpassat mig helt efter min sexpartner och glömt bort att jag också ska få ut någonting av sexet. Check.
Jag har aldrig haft jävligt ont under sex, men ändå hållit tyst om det. Check.
Tack och lov är det frågor som aldrig kommer upp. Jag har aldrig-leken handlar om att vara mest vågad och frigjord. Precis som hela den nyfeministiska diskursen och samhällsandan handlar om att våga vara så frigjord och vågad som möjligt. I den diskursen är den frigjorda den lyckade och starka och lyckade och starka är vi ju allihopa.
Vem vågar prata om anpassning i heterosexuella samlag, fejkade orgasmer och kroppsnojor när man är medveten feminist och förväntas ha kommit längre med sig själv än så? Hur klarar man av skulden över att både ha svårt att få orgasm och dessutom vara en dålig feminist och kvinna som fejkar då och då?
För mig blev det ett dubbelt skuldbeläggande.
Den första skulden över att jag var dålig som inte förmådde släppa på kontrollen, öppna ögonen och hänge mig åt sexet.
Den andra skulden över att jag är en medveten feminist som gärna och ofta debatterar i sexualpolitiska ämnen och har mängder av åsikter i ämnet och ändå var den anpassningsbara kvinnan som fejkade orgasmer.
Skuldbeläggandet blev tydligt också i de diskussioner som jag hamnar i.
- Nej, jag har jävligt svårt att få orgasm, har jag sagt till några av snubbarna jag legat med (observera att det inte är ett könsbundet problem, det har inte varit lättare med tjejerna, det här är ingen heterodiskurs för mig).
- Vadå, alla tjejer jag har varit med har fått orgasm, har en del svarat.
Det var mig som det var fel på. Check.
- Jo, jag fejkar orgasm rätt ofta. Sen onanerar jag i smyg efteråt eller struntar i det tills han gått hem, har jag ibland varit uppriktig och sagt.
- Men vadå, du måste ju kräva att han ger dig en orgasm. Sådär kan man ju inte hålla på, har en del svarat.
Jag gjorde fel. Check.
Det är först under det senaste halvåret som jag har blivit medveten om det. Det är då som jag på riktigt börjat förändra mina mönster. Blivit ärligare mot dem som jag legat med och framförallt ärligare mot mig själv.
För mig har det inte i första hand handlat om att tillfredsställa någon annan, utan att ljuga inför mig själv för att bibehålla en självbild som jag tycker om. Den moderna, frigjorda bruden med kinkypreferenser på sitt sexuella register och vulgosnack i krogkön är en mycket trevligare självbild än hon som har så mycket kontrollbehov att hon inte klarar av att hänge sig åt sex med en annan människa. Att fejka en orgasm och att anpassa sig är också ett sätt att skydda sig själv. Så länge man inte hänger sig åt en annan människa släpper man inte in den i sin privata sfär. Man kan fejka en orgasm inför sig själv också. Det tog lång tid innan jag förstod varför och hur viktigt det var att jag slutade med det.
(Det här är det svåraste och mest privata blogginlägg som jag någonsin har skrivit. Det kan hända att jag tar bort det. Just nu överväger vikten av att börja prata om det på riktigt och ge en annan bild, hur jävla privat det än är.)
Uppdatering: Kom att tänka på ett bra stycke i Pierre Bourdieus Den manliga dominansen. Bourdieu är ju knappast någon stjärna på genushimlen och definitivt inte på den queera himlen, Den manliga dominansen är en råstrukturalistisk analys men han skriver väldigt bra om heterosexuellt sex och orgasm, som jag inte läst någon annanstans.
Den största skillnaden mellan manlig/kvinnlig orgasm i en heterosexuell kontext är ju att mannen får orgasm genom penetrationen, medan kvinnan för det mesta inte får det. Istället är det mannen som förväntas ge henne en orgasm och kvinnan som förväntas underkasta sig hans vilja att ge henne orgasm. Det är en väldigt förenklad analys, men jag tycker att den är intressant. Mannen förväntas ha makten över den kvinnliga orgasmen, kvinnan förväntas underkasta sig den och ge sig hän. Och sen misslyckas hela skiten och så hamnar man i ett prestationsbaserat misslyckanderace från bådas håll.
