Jag skrev sådär långt igen och sen blev jag trött så det här är alltså fortsättningen på föregående inlägg som förmodligen kommer att bli en följetong i åtminstone tre delar.
Motstrategier alltså. Att lära sig leva med den där gnyende kan inte, vågar inte – rösten inuti, att konstant prata emot en röst från en överviktig, livrädd, skitblyg liten tjej som inte vågar någonting och som inte får ta plats alls. Att gång på gång lyckas stryka henne över håret och säga att det är lugnt, jag fixar det här eller be henne sluta dra sitt tröttsamma jantetjat om att jag är pinsam när jag tar för mycket plats och gapar efter för mycket.
Lilla knytte-rösten. Vanligtvis hjälper det att förklara för henne att johodå, jag klarar det här visst och jag gör det på egen hand, utan någon som måste beskydda mig eller rädda mig. Jag får ta såhär mycket plats, jag lovar. Och om inte annat kan jag säga till henne att jag faktiskt struntar i om jag inte vågar eller riktigt kan, för det här är så kul och jag brinner för mycket för allt jag gör för att kunna avstå. Det vore ju faktiskt bara riktigt dumt.
Men ibland räcker inte mitt vuxna jag av självförtroende, det sunda förnuftet eller brinnande-argumentet till. Det är då som jag tar till andra knep.
Det första är att tänka på Kanye West. Ni vet, Kanye, mannen som tagit egoboostande och självförtroende till en helt ny level. Som faktiskt gång på gång passerar gränsen till pinsam gällande att vara full of himself. Som är så fullständigt, odistanserat galen i sin egen begåvning att han gång på gång uttalar sig om den i intervjuer, lackar ur totalt när han inte får priser han blivit nominerad till och utmålar sig själv till den absolut bäste och störste.
I stunder då knytterösten börjar pipa tänker jag på honom.
What would Kanye do? är mitt konstanta mantra precis som frikyrkliga kids springer runt med What would Jesus do?- armband på sig (no further jämförelser mellan Kanye och Jesus här, utom möjligen av honom själv då).
Om Kanye West till exempel hade en blogg med rätt många läsare och om Kanye West gjort en bloggbok av den bloggen skulle han knappast vara jantemesig och livrädd för att vare sig vara stolt över den eller försöka sprida den. Kanye West skulle troligen skrika ut att;
- Yo muthafuckas! You know I have this blog that is like THE SHIT you know and like the best fucking blog ever written and you know now I’ve made this shit into a fucking book you know man and it’s the best fucking book ever written so you better all buy it niggas!
Om Kanye West skulle sätta sig i ett möte med en gigantchef inom Västra Götalandsregionen och kritisera deras mångfaldsarbete skulle han knappast trippa in livrädd och ursäkta sig för den kritik och de frågor som skulle följa, skräckslaget medveten om den pondus som chefen besatt och han saknade. Han skulle snarare vräka sig in i rummet, slänga sig ner på en stol och säga något i stil med;
- So this is me, Kanye West, the best fucking genusstudent ever existed. And I have looked at this freakin’ mångfaldspolicy of yours and I have a lot to say about it and a lot to ask so you better shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it man.
Om Kanye West skulle dejta någon eller träffa gamla spöken (därmed inte sagt att jag gör det, det här är ju ett rent hypotetiskt resonemang till följd av min nya integritetspolicy) skulle han knappast komma dit med bultande hjärta och vara lite smånervöst fnittrig. Han skulle självsäkert slå sig ner och le, totalt medveten om sin egen attraktionskraft och storhet med en blick eller mun som sa att;
- Yo baby, you should be so lucky if you were my hoe, you know that right?
Poängen är alltså inte att jag vare sig kommer springa runt och skrika att bloggboken är the best fucking book ever written, sätta mig på ett möte med en mångfaldsansvarig och börja prata hiphoplingo eller kalla eventuella, rent hypotetiska, flings för mina hoes.
(Eller okej. Angående det sista så kallade jag ju Amsterdamsflickan för one of my hoes tredje gången vi sågs. Och någon månad in i förhållandet med mannen började han nästan dagligen säga I’m your hoe till mig eftersom han väl märkte hur mycket jag gillade det. Men det är alltså något som bara sker med människor som känner mig hyfsat väl och som jag känner mig bekväm med.)
Poängen är att min inre Kanye West fungerar som en motvikt, en motröst till den där pipande, livrädda janterösten tillhörande mitt förflutna. Han går över gränsen till hur ego man får vara, hon vågar ingenting. Tillsammans blir de en blandning, en duett som tillsammans i bästa fall kan skapa en balans av lika delar vågande och någon form av självdistans.
Det var del två av Jag och lilla knyttet. Del tre kommer inom kort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Hihi!
Kanye West som genusforskare..
Fun fact; Kanye har en blogg http://www.kanyeuniversecity.com/blog/ och ska släppa en bok (dock inte bloggbok) http://www.kanyeuniversecity.com/blog/?em3106=192376_-1__0_~0_-1_2_2008_0_0&em3161=&em3281= och http://www.kanyeuniversecity.com/store/index/product/id/1 . Gillar det du skriver! :)
har läst din blogg ett tag nu och som så många andra tycker jag du är skitduktig.
känner igen mig i det här tänket för övrigt, fast min kanye west heter inte kanye west utan snusmumriken. (inte på det sättet att jag brukar tänka "vad skulle snusmumriken göra?", men på det sättet att då jag gjort någonting och börjar tvivla på att det verkligen var okej och inte jätteskämmigt tänker "vad skulle jag tyckt om det här om snusmumriken gjort det?".) fast i mitt fall spelar det nog inte så stor roll vem snusmumriken är, det har nog bara råkat blivit han, fråga mig inte varför. det handlar nog mest om att (som du skrev om i ett tidigare inlägg) se sig själv med sina egna ögon. att se sig själv så som man ser andra. för jag märker ju hela tiden att saker som jag tycker är dumma när de kommer från mig tycker jag är helt okej när de kommer från andra, och därför behöver jag väl snusmumriken, för att vara rättvis mot mig själv och inte döma mig med extra hårt bara för att jag är jag.
kanske var det inte riktigt det som var din poäng, men det var vad jag tänkte på när jag läste texten.
och återigen: superbra blogg!
Jag har oxå en "tossa" inom mig som kommer fram då och då och ganska ofta. Hon kommer nog snart... får sätta på lite Kanye då, får se om det funkar! Hoppas det :)
Det underliga ar val egentligen att vi ar sadar sjalvkritiska nar det egentligen inte behovs, "blyga" (kanske inte ratt ord), nar vi inte borde. Nar vi borde blomstra och vara bast! Men! Nar nagon kommer med faktisk, kanske riktig, kritik, kanske faktiskt rattfardigad, da har vi svart att granska oss sjalva, och tanker direkt - felfelfel, och forsvarar, forsvarar!
Vi ar lustiga vi manniskor!
Det betyder inte att du ar sa, men det du skrev fick mig att tanka pa det. For jag ar ocksa som du, jag tror vi alla ar, behover se oss sjalva utifran. Le regarde des autres, som Sartre sager (sa) (och Beauvoir ocksa for den delen), den far oss att bli, och forsta att vi faktiskt ar, och inte bara tvivelaktiga subjekt (inte helt hans ord, mina, men det ar substansen).
Hursomhelst - tack for en lovely blogg! Je l'adore! Och lycka till med blogg boken! Courage
Bisou
Håller vidare kommentarer till efter del tre :)
Kramas!
Du beskriver det där lilla knyttet vi alla har inom oss så bra. Hur man framstår som människa beror mycket på hur man reagerar på sitt eget knytte. Att du benämner rösten som ett knytte visar att du ändå kan ha en kärleksfull distans till henne. Vilket i sin tur gör att hon inte lyckas hindra dig.
En del människors röster är inte små knytten utan stora monster som tar över, håvar in, håller tillbaka. Då sitter man där och tittar på när "alla andra" lever lyckliga liv, utforskar och växer.
Andra hör rösten men misstolkar den och tror att det är människorna runt omkring som står för åsikten att man inte vågar och kan och blir istället utåtagerande eller inåtagerande.
Jag känner mig i alla fall väldigt inspirerad av din text och ska försöka börja behandla min egen osäkerhet, som ständigt ringer som tinnitus i öronen, som ett litet knytte. Som jag kan se på med öm föräldrablick och säga ja, ja, lilla vän - du får tycka vad du vill men jag vet själv vad som är bäst för mig. Tack!
Jag känner igen de där striderna med det inre knyttet. För min del brukar det inte bli något resonemang utan snarare står Jag (hon som insett att hon är intelligent, driven, trevlig, söt) och skriker i falsett till Fröken Jag Kan Ingenting. "Håll käften för jag kan visst!"
Eftersom jag är ganska insnöad på genusvetenskap har jag kommit att undra om det där knyttet får extra växttillskott hos oss tjejer. Vi får ju lära oss att alltid vara andra till lags, att vara duktiga, att sätta oss själva i andra rummet.
Du kan hälsa ditt lilla knytte att hon har fel. Hon huserar i kvinnan som skriver en av landets bästa bloggar och som kommer gå aplångt inom genus/lingvistik. Så det lilla knyttet kanske borde ta och fundera på att börja leta nytt boende snart.
kate: ja, är inte det en fantastisk tanke så säg?
damp: tack för länkarna! jag visste att jag hade hört att han hade en blogg men har aldrig kollat upp det. haha, det här är ju fantastiskt roligt.
maria: tack och ja, jag håller med dig. tänkte inte på hur man kan koppla det jag skrev i det inlägget till detta men du har helt rätt. jag har aldrig varit så mkt för det där med mentala bilder osv. innan utan mest tyckt att det varit trams, men nu inser jag behovet av det. skapa en bild av sig inuti. och du har helt rätt i att man dömer ut sig själv hårdare än andra.
ah: ja gör så. lycka till!
m: åh så sant. det har jag aldrig tänkt på, men det ligger ju jättemkt i det. när jag får en massa credd och det går framåt så tänker jag att folk måste missat ngnting och väntar på att bli avslöjad och är skitskraj. men när kritiken kommer däremot hugger jag tag i mig själv och peppar mig själv till tusen (därmed inte sagt att jag inte kan ta åt mig av kritik om den är framlagd på ett vettigt sätt, det hoppas jag att jag kan). det är väl ngn underdoggrej kanske.
berander: den är på gång :=)
ninnni: ja, jag försöker ha en kärleksfull relation till henne när hon är rädda, lilla barnknyttet. jag har även den elaka fastern-röstern som bara gnatar och trycker ner mig och är pisselak och neggande och henne känner jag ingen som helst kärlek för. men hon hör till ett annat inlägg :=) det handlar väl helt enkelt om att känna kärlek även inför sin svaghet. om man bara tycker om sig själv när man är glad, stark och orkar allt blir det en så bräcklig kärlek jämfört med om du vågar tycka om dina svaga sidor också. som din lilla knytte-röst. och tack och lycka till. och herregud vad hippie/mia thörnblom jag blivit på sista tiden. haha.
akuhujan: tack! jag och knyttet blir varma och generade (hon) och stolta (jag). jo jag tror absolut att knytten får extra växttillskott hos tjejer. vilket är ännu en bra anledning att vägra lyssna på henne; som en feministisk strategi liksom.
Skicka en kommentar