Jag granskar mig själv och finner kärlek

Jag skäms ju en hel del såklart. Över alla inlägg om honom. Över faktumet att han nyligen figurerat i två inlägg ett och ett halvt år efter att jag sa slut-orden och packade mina väskor, lämnade hans korridorsrum och hjärta.
Jag tänker mig en hel församling av läsare (notera ordet församling: heja blogghybrisen!) som suckar och säger;
- Amen vadå, varför skriver hon om honom igen? Har hon inte kommit längre?
Jag har kommit längre. Jag vet att jag inte behöver förklara mig för er. Men jag gör det ändå.

Det finns ett Jocke Berg-citat. Jag älskar det nog mest av allt som han skrivit. Jag har hört det brännas mot mig sedan jag var tretton. Det har alltid varit lika vasst och sant.
Jag granskar till och mig själv genom dina ögon och jag hatar det så.
Om jag skulle plocka bland alla mina poplyriker och citat, bland alla världens låttexter, och peka på vilken rad som varit sannast i mitt liv blir det den.

Jag lämnade honom, hans hjärta och hans korridorsrum där han satt ensam kvar och Håkan Hellström-citerade och saknade. Jag gick för att jag hade bestämt mig för det. För att jag redan flirtat, hånglat och längtat efter andra bakom hans rygg. För att hans närvaro, trots att jag älskade honom, gjorde mig rastlös och irriterad. För att jag ville erövra mig själv på egen hand, utan att tvingas gå en omväg via honom. Jag bestämde mig flera månader innan. Jag visste att jag skulle gå och det gjorde jag.

Han var den första mannen. Inspanad i skolkorridorer flera år innan vi blev tillsammans. Jag indiebruden som spanade efter hiphopkillen. Han var karismatisk, häftig och fantastiskt vacker. Jag ville ha honom flera år innan vi pratade med varandra första gången. Gav honom kodnamn och glodde på honom på det lokala fiket. Frågade vänner som kände någon som kände någon hur han var. Dog lite inombords när någon sa att de sett honom hand i hand med en tjej. Trots att jag aldrig ens talat till honom, knappt vågat se honom i ögonen.

Jag gick för att jag inte var kär längre. Jag älskade, men var inte kär. Mellan verbet älska och vara kär finns det tusen ljusårs skillnad. Men det vet ni säkert redan. Jag har aldrig varit kär i honom sedan dess. Älskat ja. Saknat ja. Kåtat hell yeah. Men inte kär.
Kär har jag varit i andra. Jag har haft ett förhållande och tre emotionellt seriösa flirtar sedan det tog slut. Det är rätt mycket ändå. Däremellan nya tungor, annan hud, främmande kroppar, långdejter och sms och flirtande och allt det där, alltid någonting i alla fall.
En fin ekvation. En ekvation som säger att jag inte var kär i honom längre.

V. skrattade senast jag träffade henne och sa att det var så bra att han och jag gjorde slut först av alla paren i vårat gäng av stabila, långrelationspar. För att vi gjorde alla misstag man kan göra i ett uppbrott. Vi tog liksom smällen för alla andra. Vi blev det avskräckande exemplet.
Någonstans mellan fortsatta gemensamma nätter, återfall, psycho-exande, alltid-vara-vänner, bölsamtal, sentimentalitet, dramagräl och försök till att fyllebonda med nya pojk/flickvänner fattar jag vad hon menar.

Jag säger att det största misstaget som jag gjort var att inte bryta kontakten för längesedan. När jag gjorde slut. Eller när han några månader senare involverade sig med henne. Eller att jag avslutade vår kontakt, inte ville ha den igen, och sedan blev vän med honom igen efter hans kontaktförsök. Trots att jag visste att det skulle skava.
Jag försöker omfamna mig själv i att jag inte bröt. Att jag faktiskt inte klarade av det.
Jag måste ju. Vi kan gräla i en halv evighet om allt som hänt, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll nu när alla misstag redan är gjorda och alla tårar redan gråtna.

Jag har aldrig vågat granska mig själv genom mina egna ögon.
Mina egna ögon har alltid varit värdelösa. Aldrig sagt mig någonting.
Det är genom andras ögon man definieras.
När den vackraste mannen blev min och såg på mig med ögon som älskade, då granskade jag mig själv genom hans blick. Allra helst genom den älskande blicken.
Det är skönt att granska sig själv genom ögon som älskar. Man slipper se sig själv. Och man kan tänka att man är okej. För där finns ju blicken som ser det vackra i en.

Jag gick för att våga börja se mig själv genom mina egna ögon.
Istället fortsatte jag se mig själv genom hans.
För att jag inte visste hur jag skulle kunna låta bli. För att jag inte visste hur jag inte skulle kunna finnas där för honom, som den som jag alltid varit. För att jag inte kunde vara någonting alls om jag inte var den bästa i hans blick, såsom jag blev värdelös den dagen han vände blicken som älskade mot en annan människa.
Jag har raderat nummer, blockat på MSN, skrikit och gråtit. Skickat långmail, bett honom ta mig tillbaka, återfallsknullat, snackat skit, undvikit på gatan eller tvångsbesökt och låtsasokejat vänskap, jag har lyssnat på sentimentalsnack långt efter att det snacket borde tagit slut, jag har hållit om och tröstat när han behövt mig, jag har vägrat prata med honom en annan dag, jag har gjort blandskivor och bjudit på bio, jag har gråtit i hans armar och fylleringt klockan halv fyra på morgonen, jag har försökt banta eller köpa söta klänningar för att vara mer lik såna söta tjejer han gillar nuförtin, jag har gjort alla jävla idiotgrejer ni kan tänka er.
Fast jag inte varit kär.
Fast jag inte velat ha honom tillbaka, egentligen.
Fast jag velat ha andra och varit med andra.

Jag granskade mig själv genom någon annans ögon och jag hittade inte ut när det var över.
Det tog mig över att år att hitta ut. Men jag gjorde det tillslut. Jag räcker fuck you till alla identitetspositioner, inklusive alla jag haft i hans ögon. Jag är ingen position. Jag är ett subjekt, okej?

Beroenden måste ibland brytas. Jag har klarat sex veckor utan snus. Ibland hyperventilerande och skakande framför Antikrundan, oförmögen att byta kanal. Ibland hetsätande lösgodis. Ibland gråtfärdig och utan stresstolerans. Ibland toktränande för att få endorfinkickar. Ibland skitförbannad och panikslagen. Men jag har klarat det.
Och jag gör upp med nästa beroende också.
För jag behöver inga bekräftande ögon längre. Jag behöver inga sentimentalstickande ord eller hyllningar från någon. Jag behöver ingen som förklarar för mig att jag är okej eller slår sönder min värld när någon annan är mer okej. Jag behöver det inte från honom och inte från någon annan heller.
Jag granskar mig själv enbart genom mina egna ögon. Och jag älskar det så.