Konsten att spela svår mot ett tåg

Nej, jag har inte lämnat byggnaden eller kastat in blogghandduken även om det hade varit en sweet, dramatisk sorti jag gjort i så fall i och med bloggbokens release. Men inte då. Ni köper boken, jag bloggar vidare, okej? Here we go.

Jag läser det här om tåg och börjar tänka på just det där öppna dörren-beteendet som alltid uppstår när man åker X2000. Framförallt X2000 mellan Stockholm och Göteborg, där det inkommande tåget ska gå tillbaka om några minuter och ska hinna snabbstädas först, hamnar man alltid i den där väntande situationen för att få gå på tåget.
Jag som varit SJ-hora sen mitt distansförhållande i gymnasiet har åkt en hel del mellan Götet och Stockholm, men slutar ändå aldrig fascineras av just det beteendet som uppstår i den väntande situationen då alla vill kliva på tåget. Det där ängsliga, rastlösa hos människor som står och väntar alldeles vid dörrarna. Som om man är rädd att är man inte snabb på tåget kommer det hinna åka iväg medan man fortfarande står på perrongen och snällköar med väskan i handen. Eller som om man tror att tåget kommer att bli försenat om inte just jag är den som är först på. Eller så kanske man bara fryser och vill gå in och sätta sig, vad vet jag.

Det är en organiserad form av rastlös väntan. Ingenting i likhet med mellanstadiets gruffande och brottande innan skolbussens dörrar öppnats, trots att man under ytan märker att samma sorts ängslan underliggande finns även i den skock vuxna människor som väntar utanför sin tågvagnsdörr. Som om man tror att man måste vara först på för att slippa vara den som går genom hela kupén där folk genast hivar upp väskor på sätet bredvid för att markera att de inte vill sitta bredvid en för att tillslut inse att man måste välja mellan att sitta bakåtvänd vid bordplats med tuffa gänget som kommer skrika och skräna hela resan eller svettgubben som snyter sig i samma gamla näsduk varannan minut. Trots att man har platsbiljett.
Den rastlösa väntan som pågår framför dörrarna på ett X2000-tåg är snäll och organiserad och det krävs att man står en bit ifrån för att märka att samma spel som pågick i knuffandet framför skolbussens dörrar pågår även här. Någon flyttar fram väskan några centimeter. En annan kommer på att det är smartare att ställa sig lite längre till vänster för att på så vis kunna smita in i ledet i samma stund som dörren öppnas. En tredje flyttar sina väntande barn längre fram och kommer naturligtvis att kunna hänvisa till dem för att få komma före i kön. Alla lika underliggande panikslagna, men på ytan reserverat väntande på att få komma på tåget.

Men ingen vågar pröva om dörren går att öppna. Alla står där och centimeterflyttar sina resväskor, stirrande på dörren med vad som verkar som ett inre mantra om att sesam, öppna dig. Med åtrå i blicken glor man på dörren, som om den kommer öppna sig själv bara genom ett idogt stirrande. Sedan är det alltid någon modig jävel som vågar gå fram och rycka lite i dörren. När den inte öppnas blir det pinsamt. Fruktansvärt pinsamt. Då gör nästan alltid den modige någon ursäktande manöver, som att rycka på axlarna eller svära lite över SJ. Sedan ställer sig den modige i det väntande, fårskocksgloende ledet igen. När nu någon ryckt i dörren, men gjort det för tidigt vågar ingen göra om samma sak. Man vill ju inte skämma ut sig på samma sätt som denne gjort. Istället sneglar man ängsligt mot dem som väntar vid andra dörrar. Kommer någon av dem att våga pröva kanske? Som om man försöker signalera till de andra fårskockarna att hallå där, nu har vi faktiskt redan en i vår grupp som gjort bort sig, kan ingen av er försöka? Man tittar på klockor och pratar om att hålla tiden och nickar kring hur få minuter det faktiskt är kvar innan tåget går. Det är som om alla börjar ge upp hoppet. Tänk om dörren aldrig öppnas. Tänk om vi inte kommer att få åka med.

Så händer det magiska. Någon någonstans på perrongen vågar ta det magiska steget och rycka i dörren igen. Den öppnas. Så går startskottet då alla pustar ut och sedan grabbar tag i sina väskor och barn och kassar och med ens inser både hon som skickat fram sina barn, han som ställde sig till vänster och fegsmygisen som kontinuerligt under väntetiden petat fram sin väska några centimeter åt gången att deras förarbete inte spelar någon roll. Nu är det bara strid på kniven och håll i hatten för att få komma på som hjälper. Allting naturligtvis under ytan av en reserverad, snäll och artig kö.

Jag brukar försöka undvika fårskocken. Min vana trogen att köra något slags spel på materiella ting eller vardagsfenomen gör jag samma game:ande på tåg. Jag vägrar beblanda mig med den tågtrånande massan av väntan och undercoverspel utan ställer mig helt sonika längst bak, gärna en bit ifrån och helst lutad mot någonting. Där står jag och ser allmänt ointresserad ut av resande i största allmänhet och det där tåget i synnerhet. Jag försöker ge sken av att jag liksom bara råkat hamna på den där perrongen med en biljett i ena handen och en resväska i andra, men kanske inte alls är speciellt sugen på att resa just idag. Jag sms:ar, knyter om skorna, röker eventuellt en cigg om jag är på det humöret. Ibland kastar jag en nonchalant och blaséartad blick mot tåget och den väntande skocken som säger tågjäveln minsann inte ska ta mig för givet, för jag är minsann inte alls intresserad av att resa, även om det kanske kan verka så vid en första anblick. Så lätt imponerar du inte på mig tåg 447 till Stockholm!
Eventuellt rör jag mig lite fram och tillbaka på perrongen också och kastar gärna en suktande blick mot något annat tåg några spår bort. Bara för att göra det klart för tåg 447 och den pinsamma skocken av väntande människor att jag minsann kanske inte alls tänker åka med. Jag kanske är betydligt mer sugen på att hoppa på Intercitytåget till Karlstad där borta. Bara så ni vet.
I samma sekund som dörrarna öppnas sker någonting i mig. Helt plötsligt slår paniken till. Min tidigare nonchalans och coolness är totalt bortblåst och istället förvandlas jag till den knuffande, hetsiga typen som i ren desperation inte skyr några medel för att få komma på tåget. Om det så innebär att jag tränger mig före gamla tanter eller råkar knuffa omkull ett litet barn med resväskan trycker jag mig in i tåget med pulsen i 180 och tänker skräckslagen att jag kanske inte kommer med, jag kanske hamnat på fel tåg, jag kanske inte får någon sittplats och tänk om jag måste sitta bredvid svettiga snorgubben hela vägen hjälp?
Så hittar jag min plats. Jag kontrollerar minst tio gånger att det är rätt. Sedan sätter jag mig ner och andas ut och tycker att jag gjort ett snyggt och diskret jobb när jag kom på tåget, för till skillnad från andra var jag inte så pinsamt desperat som dem. I själva verket var jag ju alltså värre.

Och det är när jag tänker igenom mitt eget X2000-beteende som jag ser mönstret och inser att det ju är exakt på samma sätt som jag jobbar i mina raggningsförsök, flirtar och relationer. Det extremt iskalla och ointresserade som i sista sekunden vänder och istället övergår i en missklädsam desperation.
Jag tror jag måste läsa om hela The Game snart, det känns som om Neil Strauss är något betydligt större på spåren (obs! notera ordvits relaterat till ämnesvalet för blogginlägget. jätteroligt. alla måste skratta!) än en raggningsguide för vilsna singelmän.