Dagens identifikationsobjekt

Fortfarande some kind of sämästär

Linköping, syster, vårkänslor, folkhögskoleträff, textsamtal, Mirja Unge, uppläsningar, romanångest, framtidsångest, sjujävla CSN-ångest, livskris, prestationsångest men mest bra ändå.

På återhörande.

Någon slags tröst dagar som denna

Om det här är ett framgångsrecept lär jag lyckas tillslut.

Min extremt osexiga tillvaro just nu

Vaknar halv två och kan inte andas. Tar två värktabletter med sovmasken fortfarande över ögonen. Lägger in morgonprillan, den hittar jag ju också lätt utan att behöva öppna ögonen.
Besvarar förmiddagens missade samtal med kortfattade sms.
När svullnaden lagt sig såpass att jag kan andas går jag upp i ett gammalt linne och urtvättade trosor, kliar mig i skrevet och tar fram rester av min vän Pers kvarglömda whiskeyflaska. Sveper. Sätter mig vid datorn. Känner efter hur jag egentligen luktar. Svett, sprit och gammal snus. Okej.
Får någon försändelse från Skatteverket i postfacket som jag lägger på hög bland de andra viktiga papperna jag fan inte orkar deala med just nu. Försöker skriva en grej jag har deadline på till imorgon. Lägger ner. Dricker lite mer whiskey. Funderar på om jag ska ägna resten av dagen åt att kolla porr eller bara gå och lägga mig igen.

Hank Moody-livet är så inte min grej. Åtminstone inte när det inte ens blir bra fiktion av det utan bara beror på en fucking halsinfektion.

Jag orkar inte mer

Bara för att jag tog helgen off och förlustade mig med personalfest, kompisfest, oändliga mängder vin och skratt samt skedliggande i 90-säng, nybakat bröd och lite ljuvt återseende däremellan vaknar man upp till feber och snöblandat regn.
Jag feberyrar om debet och kredit. Försök aldrig gå på företagarcoachning när ni är sjuka.

I'm up early this morning, thinkin' bout gettin' this money

Mycket ironiskt att jag ägnade just denna förmiddag åt att prata om Lyxfällan med en kollega. Naturligtvis var vi väldigt raljanta och pratade om idiotiska sms-lån, skuldfällor, leva över sina tillgångar och inte planera sin ekonomi.
- Det finns alltid saker man kan spara på, sa min kollega, alkohol till exempel.
- Eller hur!, sa jag, eller cigaretter och snus.
Ännu mer ironiskt att jag direkt efteråt satt och lyssnade på Chamillionaire ft K-Ci - Won't let you down och nynnade med i texten.

Samma eftermiddag får jag alltså veta att det måste sparas in på ekonomin i rådande lågkonjunktur och just nu är arbetsbördan ganska lätt på min arbetsplats. Numera är jag timanställd, vid behov. Förut har behovsanställningen handlat om när jag haft behov av pengar, just nu är behovsanställningen mer baserad på när mitt jobb har behov av mig. Det har de inte just nu.
Ingen skugga fallen över arbetsplatsen, chefen och ledningen för de gör vad de kan för att hitta arbetsuppgifter och är fina. Det är bara så läget är.

Vad det innebär för min ekonomi är dock att läget går från low till very low. På gränsen till desperat, med röd varningslampa. Logiskt sett finns det säkert något sätt att leva på 7800 kronor i månaden när man har hyra och räkningar för cirka 5500 kronor i månaden. Men jag vet inte om jag är beredd att leva så på marginalerna igen. Jag har glömt hur man gör och det enda jag minns är en konstant ångest som gick ut över allt annat, exempelvis skrivandet.
Ingen buffert för oförutsedda utgifter, för den går åt nästkommande månad. Inga Stockholmsresor. Inga fler spontanköp i närlivs-Ica. Definitivt inga kläder, prenumenationer, böcker (hejdå bokrea-inköpen) eller hyfsad kost hela månaden.

Som jag raljerande sa om dem på Lyxfällan finns det ju saker som jag skulle kunna spara in på.
Till exempel alkohol.
Och snus.

Det är nu jag förstår varför folk tar sms-lån.
Men jag tar hellre emot spartips.
Eller allra helst vilket jobb som helst, litet eller stort.

Jag behöver hjälp

Precis när jag trodde att den här dagen inte kunde bli mer värdelös:
Min dator har tydligen installerat en egen liten Ipred-lag i sig själv. Så fort jag öppnar Bittorrent dröjer det ett par minuter och sedan slutar Internet att fungera.
Samma sak sker alltid när jag försöker maila större filer, t.ex. bilder, via gmail (men ingen annan mailportal) eller lägga upp bilder här på bloggen (som ju också är google-supported).
Två helt ologiska problem som inte har någonting med min internetanslutning att göra, utan någonting med datorn att göra.

Snälla smartingar, make my day och fundera ut eventuella lösningar på problemet.

Hjärnan - så funkar den

Huuur kan man ha läst på om mindfullness och lärt sig alla rationella tankeknep som finns att lära sig och fortfarande fungera såhär stundtals (läs: ofta)?

Mellan lätt oro och prestationsångest av typen "njaha, nu känns det inte så kul att vara vuxen och självständig längre" till tankar och känslor av typen "jag är ful, dum, värdelös, kan ingenting, nu skiter jag i allt, jag är ensam och oälskad" osv i all oändlighet tar det i snitt tre minuter.
Vet ni hur bra uppsatser man skriver när man fastnat i de tankespåren? Vet ni hur bra man sover när man ska lägga sig tidigt? Nä, just det. Det gör man inte.

Världens sämsta pojkvän

Skrivandet är som en dålig pojkvän, skriver kloka Isabelle Ståhl och det är en väldigt bra liknelse.
Den relation man har till skrivandet är den sämsta sortens destruktiva bekräftelserelation av lika delar prestationsbaserat omtyckande som psykisk misshandel. Återkommande svek, sockrade ord däremellan men alltid lika opålitlig.

Idag krisar jag och pojkvännen. Så in i helvete, krisar vi. Här sitter jag med en roman som är sådär nästan, nästan klar. Hanna Hallgren skriver till mig: Läs varje ord, läs varje mening om och om igen. Varje ord ska vara ditt, varje mening ska kännas i din kropp. Jag tror verkligen på din bok, nu ska du sätta det sista i språket in i minsta punkt.
Det är nu jag tappar modet. Jag hatar min roman. Jag vill radera allting. Hur har någon kunnat se något bra i mitt manus? Det är ett skitmanus. Jag är ingen författare. Jag är sämst. Skrivandet bara glider ifrån mig, allt jag skrivit är tafatt och jag ser ingenting bra i det alls längre. Jag vill inte blogga, inte skriva ihop några recensioner, ingen artikelsynopsis, inte börja på uppsatsen och mest av allt vill jag inte skriva någon jävla roman.

Det sämsta med ens skrivarpojkvän är hur hårt man håller fast vid honom. Han är faktiskt det jag håller hårdast om i hela världen, den enda som jag verkligen litar på, fastän skrivandet sviker mig så ofta.
Att skriva och må dåligt är det enda jag är riktigt bra på, som Lina Sjöberg sa i sitt sommarprogram i P1 förra sommaren.
Pojkvännen säger det till mig så ofta: Skrivandet är det enda som du riktigt kan. Fuck allt annat, för skriva kan jag i alla fall. I skrivandet har jag lagt mina besvikelser, svek, rädsla för framtiden och min oro. Men vad gör man då de dagar då pojkvännen återigen lämnar en och tycker att man är ovärdig?

Det absolut sista man ska läsa när man försöker peppa sig själv till att äntligen skriva klart sin roman

Meningsbyggnad under all kritik, men framför allt, tror hon verkligen på det här själv? En sak framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet: Killar med humor är inte Grelssons grej. Grelsson vill ha tråkigt. Hon vill diskutera tankar och känslor hela kvällen. Blir det för jobbigt tar man en cykeltur. Nästa kväll är det dags igen, känslor och tankar för hela slanten, möjligen påtar man lite med basilikan. Kväll tre nämner man ett par Bergmantitlar men sen är det känslor och tankar igen. Med avbrott för tvätt. Kan man över huvud taget föreställa sig något TRÅKIGARE?

Ja, möjligen. En roman skriven av Grelsson. Kanske tur att hon begränsar sig till debattartiklar.

Läs Karin Stensdotters fetdiss på Axess här.

Uppdateringskommentar: Jag är alltså inte sårad, ledsen, självhatisk eller livskrisande av den här texten och har definitivt inte lagt ner romanskrivandet. Jag tycker hennes kritik är jättekul. Men fortsätt gärna skriva om hur grym jag är i kommentarerna i alla fall, I like that.

Let's get it on nigga, do what we gotta do

Jag skriver.
Nej, nu ljög jag.
Jag har tre deadlines till på måndag.
Jag skriver ingenting.

Angående det större skrivprojektet hatar jag mina karaktärer, mitt språk och hela mitt upplägg mer genuint än vad jag någonsin hatat det förut. Jag orkar inte med det.
Det är inte riktigt likt mig att reagera såhär.
Å andra sidan har jag gjort mycket på senaste tiden som inte varit riktigt likt mig.

Men alltså.
Jag skriver.
Nu skriver jag.
Snart.
Nu.
Okej.

When life gives you lemons, you paint that shit gold

Nej. Nej. Nej.

Som om det inte vore nog att jag missade Nas konsert i Göteborg förra sommaren, p.g.a. jävla Norrland.
Som om det inte vore nog att jag missade Jay-Z i Globen förra veckan p.g.a. jävla jobb.
Som om det inte vore nog att expojkvännen igår satt och skickade över fantastiska videoklipp från Jay-Z-konserten med tillhörande lyriska utrop över MSN.

Jag har tjatat sönder bloggen och igår också expojkvännen om Brother Ali och Atmosphere. Jag har i flera månaders tid gått och tänkt att kom igeeen Way out West, kan ni inte boka någon av dem så jag ser någon som helst anledning att betala 1300 kronor för att gå på Way out West. Årets hiphopakt - N.E.R.D.? Skämtar ni med mig? Ge mig något som toppar eller åtminstone matchar förra årets Kanye West-konsert.
Jag skulle döda en kattunge för att få se Brother Ali live.

Brother Ali och Atmosphere kommer till Göteborg. De gör en gemensam konsert på Kulturkalaset. Gratis. De spelar den 17 augusti.
Den 16 augusti åker jag till Norrland på en icke-ombokningsbar biljett.