20 december 2008

Världens sämsta pojkvän

Skrivandet är som en dålig pojkvän, skriver kloka Isabelle Ståhl och det är en väldigt bra liknelse.
Den relation man har till skrivandet är den sämsta sortens destruktiva bekräftelserelation av lika delar prestationsbaserat omtyckande som psykisk misshandel. Återkommande svek, sockrade ord däremellan men alltid lika opålitlig.

Idag krisar jag och pojkvännen. Så in i helvete, krisar vi. Här sitter jag med en roman som är sådär nästan, nästan klar. Hanna Hallgren skriver till mig: Läs varje ord, läs varje mening om och om igen. Varje ord ska vara ditt, varje mening ska kännas i din kropp. Jag tror verkligen på din bok, nu ska du sätta det sista i språket in i minsta punkt.
Det är nu jag tappar modet. Jag hatar min roman. Jag vill radera allting. Hur har någon kunnat se något bra i mitt manus? Det är ett skitmanus. Jag är ingen författare. Jag är sämst. Skrivandet bara glider ifrån mig, allt jag skrivit är tafatt och jag ser ingenting bra i det alls längre. Jag vill inte blogga, inte skriva ihop några recensioner, ingen artikelsynopsis, inte börja på uppsatsen och mest av allt vill jag inte skriva någon jävla roman.

Det sämsta med ens skrivarpojkvän är hur hårt man håller fast vid honom. Han är faktiskt det jag håller hårdast om i hela världen, den enda som jag verkligen litar på, fastän skrivandet sviker mig så ofta.
Att skriva och må dåligt är det enda jag är riktigt bra på, som Lina Sjöberg sa i sitt sommarprogram i P1 förra sommaren.
Pojkvännen säger det till mig så ofta: Skrivandet är det enda som du riktigt kan. Fuck allt annat, för skriva kan jag i alla fall. I skrivandet har jag lagt mina besvikelser, svek, rädsla för framtiden och min oro. Men vad gör man då de dagar då pojkvännen återigen lämnar en och tycker att man är ovärdig?

10 kommentarer:

jojo sa...

you can do it! romanen/din dåliga pojkvän har inte lämnat dig, du har den i blodet. heja heja

Elin sa...

tack love för peppen!

sofia sa...

tänkte skriva: då går man och dricker öl.
sen kom jag på att jag inte är världsbäst på konstruktiva lösningar.

0xdeadbabe sa...

men ändå så härligt när allt kommer till kritan att en alltid alltid fortsätter att skriva, trots sveda, huvudvärk och angst? jag kommer att springa och köpa din roman!

c. sa...

elin love, du vet ju att du egentligen är skitbra och att du kan skriva så inihelvete bra. det är okej att känna självtvivel och tycka man är sämst i världen, just för att man vet att det inte är så på riktigt. svinmycket pepp bifogas.

linda sa...

ahhh vad jag känner igen det där. svaret på din fråga om vad man gör:man bloggar om det.

du skriver bra och engagerande en text av dig vill man aldrig sluta läsa och vill hela tiden ha mer. ibland när jag går in på din blogg och ser att du skrivit ett riktigt långt inlägg tänker jag oj jag orkar inte läsa nåt så långt nu... men sen börjar jag läsa och är hooked på en gång och lämnar texten nöjd och ofta med nya tankar.
så tycker jag.

Elin sa...

sofia: ähh konstruktiva lösningar är eh överskattat. hade troligtvis gjort det om jag inte varit hemma i ösd med släktkväll.

deadbabe: tack, vad fint. och jo, det är fantastiskt att man ändå fortsätter, måste fortsätta. det är underbart.

c: tack love. jag vet, du har rätt. tvivlen kommer och det ska de också göra. du är klok.

linda: ja, man bloggar om det. både för att få ur sig det och för att få såhär fina, peppande kommentarer. tack!

Huskorset sa...

I min bok ter sig allt konstnärligt arbete just så. Hata och yvas, om vartannat. Minns det nästa gång det är som värst, att det är då du jobbar som hårdast. Vara talangfull på en räkmacka kan vem fan som helst.

Elin sa...

Mycket klokt, tack. Men kan inte du ibland känna den där känslan av att det där konstnärliga är FÖR tunggrott. Lite sådär är-det-värt-det-känsla. Kan jag inte bara utbilda mig till civilingenjör och leva trygg med niotillfemjobb och nöjd i resten av mitt liv?

Huskorset sa...

Jo. Jag vet. Hos mig vet jag att det är en skyddsmekanism som talar. En som säger en att livet skulle bli tämligen problemfritt om jag bara inte tog tag och grävde i saker (under huden, hommage!). När det i själva verket är precis tvärtom.
Så jag bestämde mig för att göra som Lars von Trier: Ta det onda med det goda.

Slutsats/Motto:Det _känns_ så ibland, men det _är_ inte så.
(Och det bestämmer ingen annan än jag själv. Då kan man också förbehålla sig rätten att ändra sig om det skulle behövas eftersom det är skillnad på att må dåligt och fara illa).

Faktum är att den konstnärliga ågrenen blev lättare att bära sedan jag fick barn. Förmodligen för att det är ännu jävligare, haha.