11 december 2008

Fröken duktig och kärleken

Det var mycket som sammanföll illa i lördags, vilket sedemera ledde till lite hudlöst fyllebloggande. Det var mycket som satte sig under huden; diverse samtal om att skydda sig själv vs integritet, att jag slutat att naivt lämna ut mig själv och lita på folk, utan enbart är mig själv fullt ut med mina närmaste och vilka konsekvenser det får för ens inre. Sedan var väl faktumet att jag redan åtta på kvällen gjorde en pakt med min gamla drickpartner in crime Rasmus att dricka oss otrevliga någonting som spelade in.

Men när jag satt där på lördagnatten önskar jag att Julias inlägg hade funnits att läsa. Jag önskar att jag läst hennes och jag önskar att jag läst Mymlans som hon hänvisar till och jag önskar att Gabriel hade lämnat de kloka kommentarerna till mitt inlägg redan då (jo, jag förstår omöjligheten i det sistnämnda, men ni fattar). Julia sammanfattar bättre än någon annan kunnat göra kombinationen duktig tjej och kärleken. Jag gör en understrykning på varenda mening. Det måste vara såhär det känns att skriva in till KP och få veta att man är normal och inte ensam. Tack Julia.

"Det är ju det där med duktiga flickor. Vi är lite svåra att ha att göra med. Vi gillar att ha saker på vårt sätt. Vi är påfrestande och vi är krävande, och vi jobbar ofta mycket, har många intressen och vänner och saker som tar vår tid. Och vi gillar att få tid för oss själva, läsa både skräp och tunga teoretiker i badet, sträcktitta på trilogier och TV-säsonger, tappa bort tre timmar på internet. Det är svårt att hitta tid för någon annan där - för att inte tala om tid att hitta någon.
Vi är cyniska, och även om vi kanske ger spraydate och blinddejtande någon halvironisk chans, så släpper vi det snart. För vi kan vår sannolikhetslära. Vi vet att det finns få killar (eller tjejer) vi tycker är smarta och roliga nog, få som uppskattar såna som vi, och att de två grupperna inte överlappar tillräckligt ofta för att det ska bli så stort urval att det finns många som klaffar. Ett par roliga anekdoter om bajsätare och underligt beteende räcker, sen finns det bättre saker att göra.
Vi lever väldigt gärna lite bredvid oss själva, sådär observerande, för då behöver man inte vara mitt i och med på riktigt, och då kan man inte bli sårad. Men vi blir det förstås ändå. Ibland nöjer vi oss, vi lever i flera år med någon som vi vet är fel, någon som kanske är snäll och kanske inte, men vi tar det för vafan, roligare blir det väl inte. Starka tjejer accepterar ofta så mycket skit från killar som vi i värsta fall inte ens tycker särskilt mycket om, för vi tänker att men han står ut med mig."

14 kommentarer:

Gabriel sa...

Jag träffade en gång en duktig flicka, på det sätt som beskrivs i texten. Och naturligtvis fanns det bättre saker att göra. Ingen anekdot sabbade, men tiden rann ut bara. Var det min bitterhet, avundsjukan mot några som visade sig vara hennes vänner? Kanske min privatekonomi? Hon blev bara inte kär. Inte jag heller, ville jag säga, men två veckor till, kunde vi väl ha provat? Ingen förlust att tala om, dessa två veckor eller stoltheten, tänker jag idag, men tråkigt nog kan vi inte vara vänner heller, för det finns det ju inte tid till...

Det är det som är skillnaden. Tiden. Det är skillnaden. Slackerakademikerbarnpojken har levt i illusionen (Peter Pan och det där ni vet) att tiden inte finns. Men den är extremt dyrbar som den duktiga flickan vet, men också för dyrbar för att bara ägnas åt jobb. Fuck, gather ye rosebuds while ye may, på vilket sätt ni vill, med många olika och kanske tillfälliga bekanta eller good enough med en enda någon. Men sitt inte och kolla på The Wire, om ni inte har någon trevlig person brevid...

Så. Nu har jag lockats att bli mer personlig och privat än ever before on the web. Men det känns helt relevant just här. Och: Det är inte få som uppskattar sådana som ni. Det var få hemma i byn kanske, men det är inte få. Jag tror inte riktigt ni tror det heller, innerst inne.

Elin sa...

Gabriel: Det är intressant, jag får så många kommentarer av just den typen "såhär personlig och privat brukar jag inte vara på internet, det har jag aldrig varit förr". Bloggen är mycket hedrad (och jag med).
Jag vet att det är många som uppskattar sådana som oss. Hemma på byn; absolut, men inte nu. Dock är det en skillnad mellan att uppskatta och beundra och att klara av att leva med.
De senaste åren har jag nästan uteslutande haft relationer med män främst som byggt på att han beundrar mig, tycker att jag är häftig, liksom annorlunda och speciell. Man funkar som en exotisk krydda i tillvaron av självständighet, kreativitet, integritet också lite häftig ångestproblematik på det. Men så fort det handlar om mer än ytlig bekantskap går det åt helvete. Det är en stor skillnad på att kunna uppskatta och beundra den duktiga, smarta tjejen och ge henne for real kärlek och respekt för den hon är i längden. Det har jag inte träffat på någon som pallar.

Elin sa...

eh, nu känns det som jag satte mig själv i en bitter offerposition som jag varken förtjänar eller vill ha. 75% av de senaste årens kraschade relationer har ju ändå varit på mitt bevåg/initativ och det finns mycket mer to it än min förenklade analys ovan. men det fattade ni säkert ändå.

Gabriel sa...

Om man väl börjat kommentera det som berör en mest på en blogg som denna, måste man nog bli personlig själv efter ett tag, för att hålla någon form av balans i samtalet. Också en lärdom, att gå ur komfortzonen. It takes courage, to enjoy it etc. Dessutom skulle jag inte kunna breda ut mig hit och dit om hur duktiga flickor är utan att säga något om oduktiga pojkar.

Sant att det är skillnad på att vilja och att kunna, att beundra och ha förmågan att älska eller vad vi ska kalla det. Det tar väl ofta tid att lära sig tror jag, och männen är lika mycket fast mellan hötapparna som kvinnorna. Oavsett vem som drar först.

Hur svårt det än är att hitta någon, ville jag mena att statitiken inte är fullt så dålig som man ofta tror. Den kan förbättras avsevärt med ökad självinsikt. I gymnasiet pratade jag och min förtrogne om den "statistiska chockvåg" som berövat just vår skola från intellektuella och intressanta flickor. Jag behöver väl inte nämna att vi (eller åtminstone jag) inte kände igen dem ens när vi snavade på dem... Horacevarning på detta, men det var ju rätt länge sedan, säger jag till mitt försvar.

Gabriel sa...

Och så läste jag precis vad en annan akademiledamot har att säga om kontaktsökande.

Elin sa...

"I gymnasiet pratade jag och min förtrogne om den "statistiska chockvåg" som berövat just vår skola från intellektuella och intressanta flickor. Jag behöver väl inte nämna att vi (eller åtminstone jag) inte kände igen dem ens när vi snavade på dem... Horacevarning på detta, men det var ju rätt länge sedan, säger jag till mitt försvar."

hahaha.
och tack för Peter Englund-tipset. oerhört bra skrivet, jag läser hans blogg alltför sällan och oregelbundet.

chall sa...

Den sista meningen är ju så vanlig "han står ju ut med mig" och då blir jag inte ensam.... även om det kankse inte är ett "bra" förhållande (vad nu det är).

Själv är (var?) jag en duktig flicka, mycket tid till jobb, träffa vänner för fika, titta på Joss Whedon mfl, träning, tappa bort miljoner timar på nätet och böcker.... men när jagträffar någon som är intressant är det värt att ändra mitt "upptagna" liv. Och kompromissa.

Och så blev det kompromisser för mycket , utsuddning... irritation... och sen blev det inget. Nu försöker jag igen, och hoppas att jag hittat en lagom kompromiss - lite mindre bara jag, lite mer oss :)

Men det hjälper ju om man inte blir betraktad som ett exotiskt djur som ska beundras. Personligen gillar jag inte riktigt beundran, i sin renaste form. Lite kärlek och beundran i det går ju iofs bra....

veckat sa...

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver Elin, både i kommentarerna och i inlägget. Jag tycker att jag också så ofta blir den där coola, självsäkra, smarta tjejen som de blir imponerade av, och gärna umgås med, men inte klarar av att ha en relation med.

Och någonstans skaver frågan om männen inte klarar av att kvinnorna de träffar är pålästa och smarta. Någonstans undrar jag (och det här låter också bittert) om det inte är lättare att vara hon-som-läser-veckorevyn-och-ser-på-idol. Lättare i bemärkelsen Att Hitta Någon. Men jag vet inte.

jojo sa...

usch, jag får ångest. jag är nog snarare den där lite galna tossiga tjejen, som rätt smarta killar ändå "amen vad fin hon är, smart och sådär gulligt lost" hey bridget jones. grejen är att jag ÄR sån och kommer väl alltid va, men ibland känns det också mycket som en påklistrad attityd. liksom; jag måste vara sådär rolig och hoppsig för att vara bra, för att vara nån i alla fall. jag kan ju såklart vara ångestfylld också, men då tillhör det bara det desillusionerade draget. äsch, jag vet inte alls vad jag vill komma. vill framförallt inte låta bitter över att folk ibland faktiskt gillar mig fast jag merparten av tiden är lost in space. fick lite ångest bara. eh. tack för fin läsning i alla fall, även om jag uppenbarligen var långt ifrån ett analysstadium på egen hand.

Julia sa...

Veckat, jag tidsstyrde precis ett inlägg om killar som gillar starka tjejer men inte vill ha dem!

chall, jag tror det är många tjejer som om och om igen offrar sig själva för att göra plats för någon annan (just för att om han/hon står ut så får man väl stryka på foten, sluta kräva, sluta ta plats). Jag har själv gjort det och inte känt att jag får några uppoffringar tillbaka, att det bara är jag som pusslar och försöker hitta tid och ork. Det handlar inte om att inte kompromissa, det handlar mer om att tröttna på att a) kompromissa eller b) vara ensam om att kompromissa.

Ag sa...

Wow. Det ÄR som att råka hitta ett inskick till KP och få veta att man är normal och inte ensam. Det kändes konstigt att läsa, och lite hopplöst.
Särskilt när man hört det där rakt ut. "Nej men, du är inte en såndär tjej liksom, du är mer...mer smart och rolig och folk lyssnar när du pratar, men inte direkt en såndär tjej"

veckat sa...

Julia: Jag har också ett på G. Intressant ämne det här!

chall sa...

Julia> Jag håller med. Det är den där känslan "det här fungerar bra så länge som jag inte ställer krav eller han kompromissar"... det är då det blir "jobbigt" enligt den andre parten. he ;)

som sagt, jag tror att det är viktigt att kompromissa - i alla relationer - eftersom annars finns dte nog en risk att den andre parten är den som alltid blir satt på undantag. Det gäller bara att hitta en bra balans och inse att jag inte tänker vara den som ändrar på hela mitt liv "bara för att få ha ett förhållande med den här mannen som står ut med mig".

enkelt sagt. svårt att genomföra...

Hilda sa...

Fast detta med karlar som inte klarar av en går över. Jag vet att det itne är någon särskild tröst när man är ung, men förvånansvärt många karlar blir vettigare med åren...och själv blir man mer säker på att man är värd att tyckas om.