10 december 2008

En sann liten julsaga såhär i adventstid

Strax innan jul skulle vi ha avslutningsövernattning på fritids. Alla fritidsbarn kom med tindrande ögon och rosiga kinder. Vi bar på mjukdjur och sovsäckar, in i den julpyntade fritidslokalen som förberetts med pepparkakor, gran och hemliga paket.
Där stod fritidsfröknar med lika rosiga kinder och varma varmar, gav oss förhållningsorder och hälsade oss välkomna.

Kvällen inleddes med att vi alla blev skjutsade i minibussar från fritids in till stan för att gå på bio. Det var andra gången i hela mitt liv som jag skulle få gå på bio och vi skulle se Galenskaparna och After Shaves Stinsen brinner. Jag tyckte att Galenskaparna var jätteroliga och tänkte att det nog var en bra film. Vi hade dessutom fått tillåtelse att få 40 kronor av våra föräldrar att köpa godis för, innan bion.
Eftersom jag var ett glupskt barn såg jag nästan fram emot det, mer än själva biobesöket.
40 kronor! Jättemycket godis!

Inne i godisbutiken blev jag stående vid lösgodiset. Jag ville som vanligt mest ha choklad, för jag tyckte varken om lakrits eller mint.
- Ska du inte ha någon av de här?, sa en av tjejerna som jag fick umgås med på nåder ibland, och pekade på några svarta godisbitar i en låda.
- Är inte det lakrits?, sa jag, jag gillar nämligen inte lakrits.
Två av tjejerna log mot varandra.
- Nä, det är inte lakrits!
- Jag lovar, det är inte lakrits! Jag har bara tagit såna för dom är jättegoda!
Någon visade upp sin påse, fylld med de där svarta bitarna.
- Okej då, sa jag och fyllde min påse med de där svarta bitarna, för att ha samma godis som de hade. Om jag åt samma godis som de åt, skulle jag kanske få sova i samma rum som dem under natten och ligga vaken och viska med dem.

När SF-introt började rulla på bioduken och jag satt tillrätta tog jag upp första biten och stoppade den i munnen.
Lakrits.
Det växte i munnen av svart sälta, stickande på tungan och jag svalde och svalde fast svalget tog emot. Tryckte ner den i halsen med tårade ögon. Jag hörde hur tjejerna skrattade bakom mig. På något sätt insåg jag att det bästa sättet att vinna mot dem var att äta upp allt godis, fastän det var äckligt och jag helst ville hulka upp det. Resten av filmen satt jag med en handsvettig godispåse i famnen och tryckte i mig seg lakrits som fastnade i munnen och aldrig ville släppa svalget. Jag tuggade och grimaserade, tvingade i mig en bit till och såg Stinsen brinner framför en dimma av tårade ögon.

När vi kom till fritids fick jag dela rum med en två år yngre tjej som ingen ville vara med. I mitt hemliga paket låg det ett paket russin och en ful tomte. Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta. Så hårt att det började blöda och så mycket blod kom det att det droppade ner på tröjan. När någon frågade vad det var för fläck sa jag att det var ketchup.

7 kommentarer:

sara sa...

å herregud elin, det här gjorde ont ont ont i hjärtat att läsa.

jag har aldrig lärt mig att äta lakrits, och tänker nu verkligen inte lära mig heller. du kan se det som en sympatihandling för lilla barn-elin.

kram.

Ola sa...

helt otroligt skruvad historia, vilket trauma, och ja, vilken läsning!

Basilika sa...

Elin, vi kunde ha delat rum och vi skulle ha legat dar i morkret och viskat och fnissat. Och pa bion kunde vi ha bytt godis med varandra - du kunde ha fatt mina chokladbitar och jag kunde ha atit upp din lakris. Och vi hade skrattat at hur vi hade lyckats lura de andra tjejerna med var godis-swap. Sa det sa!

Elin sa...

sara: men tack, fina du.

ola: tack, den är skruvad. jag har dragit den som fyllehistoria i flera års tid. det är alltid intressant att se hur folk reagerar på den. många börjar skratta, en del blir tårögda, andra ser ömkande på mig.

basilika: men åhh fina du. tack.

Agnes sa...

lågstadieångest på jonas gardell-nivå. aj. fantastiskt.

c. sa...

det finns en särskild plats i hjärtat för elin d.y.

Elin sa...

Agnes: tack!
c: love