4 december 2008

Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

15 kommentarer:

Desirée sa...

Hej!
Jag är själv medlem i ung vänster sedan ungefär 3 år och jag vill bara påpeka det att jag tycker feminism är en stor fråga på rangordningen. Jag håller själv på att utbilda mig till instruktör i självförsvar och känner inte alls igen mig i din beskrivning. Men självklart kan det vara så att organisationen har förändrats, men bara så du vet så är det nog den största frågan i förbundet nu!
Annars - en väldigt bra blogg!

Björn sa...

Mycket, mycket bra skrivet!

Johanna sa...

Ja, fan va bra!

chall sa...

Elin> Det är ju som vanligt det där med feministerna som traditionellt medelklasskvinnorna som arbetarmännen vill komma till samma position som. (Frederika Bremer förbundet är ett utmärkt exempel på ett "konservativt"liberalt förankrat feministiskt förbund).

Jag har funderat mycket på det i mina konversationer med mina kvinnliga (akademiker) kolleger från universitetet, dom med barn som pratar om dagis som "för vissa är en förvaringsplats" etc. Medan jag funderar på varför vi inte pratar mer om varför dom automagiskt antar att deras män inte kan gå ned till 80% (det är rätt fascinerande hur få av dom som ens öppnar diskussionen att båda föräldrarna ska jobba deltid, typ 80 %, för att få mindre dagistid och mer tid med varandra). Om nu dom som "upplysta akademiker mammor" inte kan se en könsdikussion, hur ska man då tro att någon annan kan göra det?

hm, det kanske blev lite väl hårt formulerat men jag låter det stå så länge.

Vad gäller vänsterns "tänk på klasskampen" är det en klassiker. "men tänk på grupp X också" - om man gör det för mycket kommer man ingenstans i slutet. Och de kvinnor som fått det bättre är de kvinnor med disponibel inkomst (medelklass), inte arbetarklasskvinnor... det ligger ju tyvärr i sakens natur.

Niklas Hellgren sa...

Bara en randanmärkning: det moderata förslaget om maxgräns på 40 timmar på dagis har redan skrotats (om jag inte är helt felinformerad). Och bra är det, förstås.

Isobel sa...

Artikeln var i Aftonbladet, Elin. Annars konstaterar jag bara det där om great minds, etc.

Och ja, 40-timmarsgränsen på dagis röstades ner på moderaternas framtidskongress. Där kom en annan intressant allians i ljuset mellan medelklassens tvåkarriärsfamiljer, som inte har lust/råd med barnflickor som hämtar på dagis, och den ensamstående vårdbiträdemamman.

Själv tycker jag, från mittmedelklasshåll, att det är otroligt komplicerat med klass/könsproblematiken i jämställdhetsfrågan. Många liberala feminister, jag själv inkluderat, tror ju exempelvis att det jämställda föräldraskapet är en av de viktigaste nycklarna till patriarkatets nedmontering. Både direkt, genom ökad jämställdhet i familjerna och på arbetsmarknaden, och indirekt, genom den påverkan det kan ha rent utvecklingspysklogiskt för barn att ha både män och kvinnor som primära vårdare. Men då konfronteras man ju omedelbart med arbetarkvinnor som, inte alls utan fog, tycker att man vill ta ifrån dem det enda område där de faktiskt har makt och känner glädje. Det känns otroligt förmätet att inte ta dem på allvar, samtidigt som man har en övertygelse om det andra, det generella.

A.P.SE sa...

Den man i arbetarklassen som blir slagen hemma av sin fru, även hon arbetarklass, var skall vi hämta förklaringen till det då?

chall sa...

jag tror lite av det jag försökte formulera tidigare var detta. Om det blir jämstllt - och män är hemma deltid med barn som kvinnor också fgör, blir det mindre "arbetarkvinnor som jobbr för medelklasskvinnor"....
det är alltså från ett perspektiv att män måste ge upp lite "arbetsfritid" till kvinnor för att arbetarkvinnor inte behöver städa upp efter andra.

hm, jag ska fundera lite emr och gå och sova nu.

Anonym sa...

Som kvinnlig klassresenär (från fattigt arbetarhem med hemmafru-mamma till 17 terminer på Stockholms Universitet) har feminismen varit en av de svåraste sakerna att ta till sig (den andra är kronärtskockor). Ebba Witt med systrar beskrev kvinnoproblem och kvinnoidentiteter jag överhuvudtaget inte kunde relatera till.

Ögonöppnaren som förändrade mitt liv och tänkande är Fanny Ambjörnssons bok "I en klass för sig". Här faller bitarna på plats om krocken mellan klass och kön.

Jag antar att du har läst den! Skriv en fortsättning. Det behövs.
/Bodil

Elin sa...

Desirée: Fint att höra! Det är möjligt att saker förändrats sen typ 2001 och sedan tror jag att det skiljer mellan lokalförbunden också.

Björn och Johanna: Tack!

Chall: Ja, det där "men tänk på X-gruppen då"-argumentet är nog ett av de mest överförbrukade och kontraproduktiva.

Niklas och Isobel: Jo, jag visste att förslaget slopats, men bara faktumet att det lades fram såg jag som ett tecken på att saker sker i fel riktning. Jag tänkte utveckla det i blogginlägget, men sen blev jag trött och åt en pepparkaka istället. Det blir så ibland.

Isobel: Ja Aftonbladet var det ju, tack för påpekandet. Intressant med alliansen, märker att jag missat en del av debatten bakom förslaget.
Det är verkligen en jättesvår fråga. Jag har ju def. också ett medelklassperspektiv i de flesta frågor som rör familj och utbildning t.ex., som med delad föräldraförsäkring.

AP: Min poäng var att klass inte har betydelse för misshandel, men det tror jag att du förstår. Däremot anser jag att kön är av betydelse ifrågan, därmed inte sagt att inte kvinnor misshandlar.

chall: Jag förstår vad du menar och du har en jätteviktig poäng i det.

Bodil: Intressant med dittklassperspektiv. Jag har läst I en klass för sig, men jag tycker att den är lite för cementerande och inte problematiserar klass tillräckligt. Men den har intressanta poänger, absolut. Jag kanske skriver en fortsättning ja :=)

Anonym sa...

Jo, det jag kunde känna igen mig i med "I en klass för sig" är också förbehållet unga tjejer att känna. Jag undrar var samma tjejer står 1) efter en klassresa men också 2) efter att ha blivit 20 år äldre.

De kvinnoroller man kan (måste?) välja i ungdomen är inte desamma som står till buds som 35-åring.

Men det var kul att någon beskrev nåt som mer liknande den jag var. Innan jag kunde stava till du vet vem.

/Bodil

Gabriel sa...

Det är en intressant diskussion med många spår att följa vidare!

En sak jag kom att tänka på, apropå Axess-diskussionen men som man har kunnat notera i kommentarfält i åratal, är att det på något plan ändå är mycket lättare att kritisera utifrån kön än klass i svenska mittfåremedier. Mycket av näthatet mot "feministerna" har en outtalad och kanske omedveten klassdimension. "Feminister" som dricker rödvin, utbildar sig akademiskt, flyttar till stan etc, hatas och fruktas och kontrasteras mot "vanliga tjejer" som är goda och glada mot sina män, producerar trygghet, vill bo i villa på landsbygden etc. Klassdimensionen är dold och skulle behöva tas ut i ljuset. I och för sig har ju till exempel Faludi (och från andra sidan Robert Bly och Pär Ström) skrivit en hel del om arbetarklassmän som känner sig hotade.

Med detta menar jag inte alls att könsdimensionen i varselfrågan är mindre viktig, bara att allt det här är ett brett fält med många spår som förtjänar belysning.

chall sa...

Gabriel> det är en intressant vinkling. Det är ju bland annat den som gör att "feminism" känns som en medelklass/liberal riktning när det blir så akademiskt....

arbetarkvinnorna "är minsann nöjda med sin riktige man" sas

Elin: Jag tror att det går att formulera som "vem är piga åt pigan?". Det var uppe på tapeten att det alltid är "tjänster man [kvinnor] kan köpa av andra kvinnor för att ersätta sig själv" snarare än att män skulle göra mer hemma. Väldigt grovt generaliserat naturligtvis men ändock.

Jag funderar på hur mycket man kan "skylla" medelklassen för att "mammarollen" är så infekterad. "Jag har valt att vara hemmamamma" - kontra arbetarkvinnor (eller vad man ska kalla de icke akademiska medelklassen) som jobbar deltid eftersom dom ska tahand om barn och hem medan deras man jobbar 100% och egentligen lönar det sig inte för dessa kvinnor att jobba mer än 60% om man ser till utgifter etc?

Där medelklassen väljer att vara hemmamamma, trots att dom har möjlighet att jobba medan andra kvinnor inte får välja?

hm, jag ska se om jag kan formulera frågeställningen lite mer specifikt.

Elin sa...

Bodil: Men du har inte läst Ulla-Britt Wennerströms Den kvinnliga klassresan? Det är en avhandling som baserar sig på kvinnor i 40-50årsåldern och deras klassresor under livet. Jag är på ett teoretiskt plan väldigt kritisk till hennes avhandling, men historierna är intressanta och bra.

Gabriel: JA och JA och JA. Oerhört bra infallsvinkel och JA vad jag känner igen mig och håller med och nickar.

Chall: Du är inne på ett väldigt intressant spår, fortsätt gärna!

Gabriel sa...

Om det är så att det är något som har mycket med klass, eller kanske snarare status, som är det hotfulla med "feministerna", då blir en positiv tanke att de konkreta politiska ståndpunkter feminister antas stå för inte nödvändigtvis är särskilt kontroversiella för många av "kommentarfältsmännen".

Jämfört med antifeminister i kulturkampsländer som USA eller Polen framstår ju stundom till och med Pär Ström som en... öhm.. feminist.

Om detta är något positivt för Sverige, är det väl mer svårartat att allt detta verkar vara så omedvetet och svårt att diskutera. Klass, status, eller det här med stad och land, klassresenärer och klasskvarstannare.