Hej!Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.
Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera "extremism" och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.
Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss... och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.
Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?
Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.
På återhörande!
10 kommentarer:
Jo tack, det är bra! Ska själv hem till mitt skogslän snart.
Det där om dagens Brögger måste väl vara retoriskt, det skulle väl vara du isåfall? ;-)
Ang. Sveland så tyckte jag att hon var preaching to the choir i radio, utan att komma med så mycket nytt, Bitterfittan dock, spred väl ändå debatten, eller?
Roman, grattis till det! Väntar med spänning. Tänk att man dödförklarade romanen senast förra året. Jag tror tvärtom att allt bloggande kan leda till en renässans för romanformen.
Till sist, om Sabuni. Läste den artikeln med, och tog mig för pannan: "Nyamko Sabuni ser dock inga skäl att samordna dessa insatser [att förhindra rekrytering till kriminella gäng och underlätta avhopp] med det nu aktuella uppdraget. // - Nej, politisk extremism är ett helt eget kapitel. Det arbetet måste hållas isär från annat."
Hehe, jag hade hoppats att någon skulle nappa på den Brögger-hinten så att jag kunde svara "näämen guu, inte jag inte".
Nämen guu, Gabriel, inte jag inte.
Nu tog jag bort det där med att romanen var klar. Kom på att jag har ändringar kvar att göra. Det här är ett mutherfucking evighetsjobb. Men har deadline julafton iaf. Jobba jobba. Håller med dig om att bloggandet kan leda till romanens renässans, absolut.
Bitterfittan spred debatten och den var (är) bra och har gjort ett viktigt inlägg i debatten. Jag tycker överhuvudtaget att det Maria Sveland skriver och gör är oerhört viktigt och intressant. Men jag kände mig ändå matt vid den här genomläsningen av Bitterfittan, när jag precis läst en fri visionär och hon mer...klagar.
God jul hemma i skogslänet!
Sämpigast blir dagens ord för mig :)
Verkar som om du har det bra bland snön och vildheten.
Och jo, vissa böcker man läste som liten är väldigt intressanta att läsa om... borde kanske ta en Brögge och kolla vad jag hamnar ;)
Fast jag tycker nog Suzanne B mest av allt är en förebild för att hon som ung röker och härjar och hatar tvåsamhet och heteronorm och sen ÄNDÅ kan bli gammal och tycka att meningen med livet nog var kärlek och tvåsamhet och den personlighetsutveckling det innebär.
Riktigt nöjd kommer jag att vara om hon tar ytterligare några steg på den vägen och blir en andligt lagd pensionär.
Det är nåt så himla skönt med folk som kan låta livets faser ha sin gång och INTE klamra sig fast vid ungdomens värderingar och känslostormar hur gamla de än blir.
Typ: Var allt det där du är nu i kvadrat. Och bygg såna där pepparkakshus som din mamma om 25 år. Och glöm inte att ruska på huvudet lite kärleksfullt åt dina värsta bravader.
Det är en blessing att slippa vara samma person i hela sitt liv.
ano: Jag är generellt väldigt förespråkande för att människor SKA och BÖR ändra perspektiv, åsikter och inställning. Under livet och just nu, det är sunt. Jag tycker också att människor SKA och BÖR vara inkonsekventa, till viss del, mot sina ideal för det är det som gör oss mänskliga. Precis som Brögger var redan då och var öppen med (en av anledningarna till att jag älskar henne).
Det som jag kan tycka är tråkigt är att utvecklingen alltid ser ut på samma sätt. Ung och radikal, kärnfamiljskritisk feminist mognar till sig och skaffar kärnfamilj och dissar sitt tidigare resonemang. Så otroligt många feminister har gått den vägen. Det känns så tröttsamt. Finns det inga andra vägar att gå, men att man ändå kan utvecklas?
Chall: varsågod till dagens ord! hoppas du får en fin jul!
Min mormor som bara suttit hemma i en by och mjölkat kor och matat barn fick när hon var dryga 60 för sig att åka Transibiriska järnvägen. Utan att tidigare nånsin ha varit utomlands och utan att kunna engelska. Det tyckte jag var lite ball förändring åt andra hållet. Hon ville dock fortfarande inte bli sprutad i ansiktet av några transvestiter (så vitt jag vet), men det kanske räcker som exempel ändå?
/Ano igen
fantastiskt!
och naturligtvis behöver man inte ha sexuella fantasier om att bli sprutad i ansiktet av flintskalliga män eller fascineras av transvestiter för att vara det minsta utlevande och radikal. det handlar väl bara om att bryta något invant mönster, som hon gjorde.
det som fascinerar mig med dåtidens brögger är just att hon så tveklöst lämnar ut sig själv, inklusive sexuella fantasier. därmed inte skrivet eller sagt att jag tycker att alla ska vara som henne.
Hon är i Norrland och firar jul.
:=)
Skicka en kommentar