29 december 2008

Ten seconds out of 2008

Jag pratade om religion med en kille på en fest för ett tag sedan. Han pratade om det som han kallade det högre medvetandet, andligheten eller vad det nu var. Någonting odefinierat. Han beskrev sin tro på det där medvetandet som grundat i de där upplevelserna man har ibland i livet. Korta stunder, det kan röra sig om bara så en sekund eller några minuter, då allting är i fullständig harmoni. Då allting i hela världen, han beskrev det så bra och träffande; liksom är okej. Allt är okej just då. Utan dåtid, utan framtid, utan oro. Utan tankar; bara känsla.
De där stunderna med just den känslan som fick honom att tro på ett högre medvetande och som får mig att tro på Gud.

Jag tror att det är den känslan som Ane Brun beskriver i Ten Seconds när hon i refrängen sjunger:
it is those ten seconds
those ten seconds in your head
when you don’t wonder if you’re alright
you’re just hanging around with yourself


De kommer väldigt sällan, kanske framförallt om man är en rastlös, neurotisk overthinker. Men det underligaste med dem, eller kanske snarare ens natur, är att de sällan kommer när man tror det och ännu mer sällan av de där kickarna man ständigt jagar. De där tio sekundrarna har sällan någonting med framgång, uppmärksamhet, bekräftelse, droger eller ens vanliga jävla endorfiner att göra.
Snarare kommer de vid de mest simpla, avslappande tillfällena. Kanske för att man just då är mottaglig att ta emot dem.

När jag försöker minnas tvåtusenåtta minns jag såklart festerna, kickarna, de euforiska dansgolven, bekräftelsestunderna, kyssar från vackra män och kvinnor, de bra händelserna av karriärflow och uppmärksamhet och de mindre bra händelserna av kraschlandningar, stressrelaterade panikångestattacker och brustet hjärta. Jag minns allt.

Men när jag tänker på de stunderna då allting varit i total harmoni av allt allting är okej, allt är perfekt just nu, handlar det föga om någonting av allt det stora som hänt det här året.
Det handlar om att ligga på en klippa i Saltholmen med mina bästa vänner, lyssna på 60-talsmusik och prata om monsterdvärgar.
Eller att sitta en sen sommarnatt hos grannen, dricka rödvin och lyssna på gubbrock.
Eller att sitta i ett församlingshem och se en vindrucken präst karaoketolka Withney Houston.
Eller att sitta i frugans soffa, mellan henne och H. och äta popcorn och fnittra.
Eller att stå vid Storsjöns strand en sensommarkväll, precis när solen ska gå ner och bara avlägsna billjud och fåglar hörs.
Eller att sitta i en bil bredvid H., med vänner bak i bilen, på en regnig motorväg i tidig höst och lyssna på Yeasayer medan den höstfärgade landskapet far förbi utanför rutan.
Eller att sitta ensam i sin lägenhet med öppet fönstret mot höstnatten och titta på stjärnorna.
Eller att sitta i baksätet av en bil på slingriga, vintriga fjällvägar med hela familjen samlad i Down On The Corner-allsång.
Sådana saker minns jag som de riktigt stora händelserna. Just då var hela världen helt okej.

5 kommentarer:

knödel sa...

Vad fint!

Haha, "lite kristet" :-D

isabelle sa...

Jag kände senast det där igår, då jag tittade på bilder från gymnasieåldern kombinerat med att jag lyssnade på Rainbow och annan episk hårdrock från den tiden. Hamnade i en växelström mellan vemod, tvivelaktig saknad, lycka över nuet, rädsla för tidens flykt och digerheten i frusna minnen. en otroligt skön, mäktig känsla långt bort från allt det värdsliga, praktiska och vardagliga. jag vet inte vilken signalsubstans som sätter igång den, den är mycket mer komplex än vardagens känslospektra.

* sa...

väldigt väldigt bra skrivet.
dom där stunderna kallar jag för (den ngt mer högtravande benämningen) stunderjaglikagärnakan döförjagärsålyckligochintebehöver levamer. hehe.
min plats hittar jag varje natt.(det tog dock 27 år att hitta den) när jag somnar i famnen med huvudet på min älskades bröstkorg.

men sommarkvällar vid havet med bästa vännerna, god dricka och musik kommer nog fan direkt efter.

hoppas 2009 blir ett fint år. hejhej.

c. sa...

så jävla fint elin! nästa år, då jävlar!

Elin sa...

knödel: tack!

isabelle: verkligen komplex, vad fint du beskrev den.

*: vilket fint namn på de stunderna!

c: ja nästa år! love!