Han raglar omkring i min vagn, i min ålder, kanske något år äldre. Random, vanlig kille som druckit lite för mycket och vinglar omkring i svängarna. Vi är några som ler lite trött mot honom, i tyst samförstånd över killen som druckit för mycket och skämmer ut sig själv på spårvagnen.
Så stannar han vid mig.
- Va fan sitter du här alldeles ensam för då? Fåru inte knulla inatt eller?
Jag stelnar till, börjar stirra ut genom rutan.
Han sätter sig bredvid mig, hans överkropps tyngd lutad över min som trycks längre in mot rutan.
- Fan, vilken jävla surfitta du var då.
Jag svarar inte. Ignorans är bästa metoden, som man fick lära sig i mobbningsskolan. Han trycker sig närmare mig, flåsar spritandedräkt i mitt ansikte, försöker kyssa mig, jag protesterar med hela ansiktet och viker undan. Han tar fast i mig och håller om mig i ett hårt grepp.
- Men du vet väl att det är surfittor som du som är de kåtaste hororna i sängen, säger han högt samtidigt som han trycker sin ena hand mot mitt bröst klätt med jacka men ändå helt plötsligt så blottat.
- Sluta, säger jag och trycker bort hans armar, försöker få bort kroppen ifrån mig. Jag märker hur den överfulla spårvagnen har märkt. Jag ser hur de vänder sina blickar mot oss, hur de ser med lika delar fascination och medlidande på mig. Jag vet inte om det är han eller deras ögon som är jobbigast längre.
- Äh, vafan äru lebb eller? Äre det som är felet?, säger han och stryker mig över låret.
- Nej, men sluta, säger jag med alldeles för tunn röst.
Fortfarande ingen som reagerar.
Hans hand, jag kan inte stoppa den och han kör in den mellan mina lår klädda med strumpbyxor, men också så blottade just nu, kör upp handen mot min fitta och håller.
- Fy fan jag troru är en härlig liten hora i sängen.
Först då reagerar någon. Han på sätet strax bredvid mig reser sig äntligen upp och säger att du, lämna henne ifred nu och antastande killen lyder med lite protesterande fyllegurglande ur sin mun.
Jag ler mot han som reagerat, som för att visa att det inte är någon fara och att jag är okej.
Jag är okej hela gångvägen hem till mig, jag är okej när jag låser upp ytterdörren, jag är okej när jag sätter mig på sängkanten. Sedan börjar jag må illa. Skaka. Gråta. Helt plötsligt är ingenting okej och jag känner mig rädd och otrygg, äcklas plötsligt av min kropp och mig själv. Samtidigt som jag gång på gång försöker övertyga mig själv om att det där väl inte var så farligt, skärp dig nu. Bara lite vanlig fylleantastning, sånt som händer. Han och det som hände är väl inte värd den här reaktionen.
Tillslut smsar jag runt till lite livlinor och hoppas att någon ska höra mobiltelefonen. Efter att frugan ringt upp och jag hört hennes trygga röst kan jag börja andas igen. Sedan somnar jag in, vaknar upp till sms från LSM som skriver att jag ska ägna dagen åt ta hand om mig själv.
Det gör jag också. Jag umgås med tryggaste människorna hela dagen och mår bra, tänker på annat och pratar och skrattar. När jag väl tänker på det känner jag mig mest arg. Ingen jävla analys, inga ord om strukturer och patriarkat, ingen fin genusmodell idag för jag känner bara exakt såhär:
Jag hatar dig, du jävla idiotman, som utan rättigheter kränkte mig och min kropp i ett offentligt rum där jag trodde att jag kunde få vara skyddad. Jag hatar dig så jävla mycket för att du sabbade slutet på en fantastisk helg, för att du fick mig att gråta, må illa och må dåligt. Jag hatar dig för att du tog dig rätten att ta på min kropp, fast jag bad dig låta bli och jag hatar att du inte fattade ett skit om gränser eller sket fullständigt i dem. Jag hatar att du gick vidare i natten, hade kul och somnade in, medan jag mådde dåligt i flera timmar och var tvungen att överhuvudtaget tänka på det som hänt.
Jag hatar alla er på spårvagnen, era fega, jävla idioter. Jag är inte för en civilkuragelag, jag förstår att man inte vågar ingripa i somliga öppna brott som begås. Jag försvarar det inte, men jag kan fatta att man tvekar att gå emellan ett slagsmål mellan fullvuxna män. Men när en ensam tjej helt uppenbart blir utsatt för en sexuell kränkning och en obehaglig situation mitt på en öppen spårvagn då sätter man sig för fan inte och glor och viskar. Man reagerar!
Det var en ensam kille och det krävdes inte mer än en skarp tillsägelse. Tack och lov kom den tillslut, men varför reagerade bara en enda människa i en hel jävla vagn och hur kändes det att vara ni andra då? Kände ni er lättade att någon annan löste situationen så att ni slapp? Så att ni slapp sitta där med era grumliga samveten och undra om ni kanske borde, men nä det behöver ni nog inte. För det är ju alltid någon annan som säger till. Någon annan kommer säkert att hjälpa den där ensamma tjejen. Jag hatar er för att era vakande blickar över det som hände var fanimej värre än det som faktiskt skedde.
(Insert gråtpaus här.)
Jag hatar såklart mig själv. Jag hatar att jag tog illa vid mig, att jag nu gråter igen och att jag är så jävla känslig att jag tyckte att det var jobbigt. Jag hatar att jag låter honom få min tankekraft och energi och att jag inte bara got over it och rycker på axlarna när värre saker ju hänt och det var väl inte så farligt. Jag hatar mig själv för att jag överhuvudtaget tyckte att det var jobbigt.
Jag hatar mig själv för att jag känner så, för att jag inte tillåter mig själv att känna att jag blev kränkt och utsatt för någonting som var jobbigt och faktiskt har rätt att känna att det var jobbigt.
Jag hatar mest av allt mig själv för att jag inte efterlevde mina egna ideal och tankar om mig själv. Att jag inte klarade av att vara den starka kvinnan, som säger ett högt och tydligt nej. Att jag inte gjorde allt som man fått lära sig i feministiskt självförsvar om att säga höga, tydliga nej och nu tar du mig på fittan och det är inte okej. Högt, tydligt och säkert ska man hävda sig själv mot den antastande mannen. Där satt jag och var mest förvirrad och chockad och vågade inte mer än några försiktiga ”nej sluta”. Jag hatar mig själv för att jag inte var starkare än så.
Jag hatar alkoholen, som gör att folkvett försvinner och människor skiter i gränser. Att idioter blir ännu mer idioter och att det går ut över andra i berusningen.
Jag hatar att jag förlorat nattspårvagnen som en skyddad zon. Spårvagnarna, som jag aldrig någonsin känt mig hotad eller rädd på, som jag åkt med närsomhelst på dygnet och vartsomhelst utan att känna mig hotad. Jag vet att man inte ska gå hem själv från krogen, men jag har alltid kunnat ha nattspårvagnen som trygghet. Jag går ut tre gånger i veckan i snitt, jag åker nästan alltid hem själv och jag hatar att jag inte ska kunna göra det. Är det meningen att jag ska betala dyr taxi till mig själv, alltid ha manligt sällskap med mig eller stanna hemma? Fuck NO.
Slutligen hatar jag alla er som tycker att jag tjatar om ojämlikhet och genus. Jag hatar er som menar att samhället ju faktiskt är nästan jämställt nu och det är bara en viss sorts män som begår övergrepp. Jag vill sätta er alla i ett offentligt rum som ni tror att ni är skyddade i, trycka min hand hårt mot era könsorgan och kalla er kåta små horor.
39 kommentarer:
Tack och lov att det inte bara är jag som känner självhat ibland, allt för ofta. Och tack för att du skrev om det här.
och du är djävulskt modig som vågar skriva om det.
kram!
Vad obehagligt. Hoppas du mår bättre snart. Instämmer med Johanna ovan, det är bra att du skriver av dig och jobbigt att inse att folk inte har mer civilkurage.
Fantastisk starkt skrivet. Även om jag inte har mycket till övers för dagens så kallade feminism, så inser jag hur långt vi ändå har kvar som samhälle innan vi kan känna oss stolta på riktigt. Då menar jag heller inte bara kvinnors rätt eller jämlikhet mellan könen, utan generellt att vi ska respektera våra medmänniskor på alla sätt och vis. Att ignorera någon i en situation som din är skit, oavsett anledning.
Återigen, fantastiskt skrivet.
Och nu önskar jag att jag hade haft änglavingar i natt. Då hade jag fort som attan flugit till den där spårvagnen och knäat killen ordentligt i skrevet! Fy f-n vad jobbigt sånt där är, var själv utsatt någon gång i min ungdom. Man blir rädd, tyvärr. Inte konstigt alls för man vill ju tro på människors inneboende godhet. Tyvärr finns det så många galningar out there. Och sen andra människors ickeingripande är lika tragiskt det också. Kram till dig från mor!!
Jag håller med om att det är så jävla jobbigt att inse efteråt att "varför gjorde jag inte si eller så" men att jag också fick en tyst röst "snälla sluta" istället för "SLUTA TA PÅ MIN KROPP!"
Men mest av allt blir jag förbannad att ingen reagerade på spårvagnen. Att ingen sa till före - när han började kommentera - och att det hann gå så långt.
Men bara så du kommer ihåg - det har inget med dig att göra. (mer än att du satt med bröst och han var man och full... och du kan ju inte göra något åt endera delen)
Usch, nu är jag arg och vill göra något mer. Tänker på dig. Och hoppas att du kan åka spårvagn igen - det är ju trots allt ingen lösning att åka taxi - men folk borde vara lite mer modiga/ha ryggrad....
<3<3<3 skitbra skrivet! men alltså, vilken sjuk kränkning, både psykiskt och fysiskt! jag är helt chockad. och ingen gjorde nånting? jag har också varit med om sånadär grejer, men har lyckats säga ifrån innan det blivit så grovt som i den där idiotens fall. ändå har jag mått skitdåligt efteråt, av att det finns män som inte respekterar brudar öht, och av att om jag inte själv säger ifrån gör ingen annan det heller. och det är så jävla pinsamt, och så jävla hemskt.
jag vet precis precis hur det känns, och det värsta är ilskan som väller upp i en när man gått några meter; varför använde jag inte allt jag lärt mig om feminism och gränssättning, varför sparkade jag inte på honom eller skrek något. men jag tror det är en inlärd reflex, att som tjej ska man be om ursäkt för sitt existerande snarare än att slå tillbaks. läraren tvingade mig att be killen om ursäkt redan i första klass trots att det var killen som hade tafsat på mig. sånt sätter sig i ens kroppsspråk.
http://whiteandnerdy.blogg.se/2008/december/utkast-ett-vanligt.html
Det här väcker väldigt obehagliga minnen till liv hos mig, känslor av att vara rädd och svag och maktlös gentemot en fullvuxen och aggressiv förövare. Det går inte att ruska av sig och inte att glömma. Men du måste försöka se det som en olyckshändelse som du inte kunde ha förutsett. Det ligger i olyckshändelsens natur att den är oförutsägbar, och därmed kan man heller inte gardera sig mot den. Så ta dina tankar om vad du borde ha gjort och dina anklagelser mot dig själv och kasta dem i papperskorgen - och sen tömmer du den. Du har ingen som helst skuld till det inträffade, vilket du såklart inser intellektuellt. Men det tar tid att verkligen känna det också.
Och tänk på att du är du och att ingen kan ta ifrån dig din integritet. Att du är en väldigt bra människa som har kunnat förändra ditt liv och som kommer att fortsätta att utvecklas, att du håller världen i din hand och kommer att vara med om underbara möten med andra människor. Medan han för alltid bara kommer att vara den där impulsstyrda, aggressiva och ömkliga figuren som begick ett oförlåtligt övergrepp mot en oskyldig kvinna. För alltid. Sen kan man känna att det är rätt åt honom eller att det är synd om honom eller bådadera. Men vem som är vinnare och förlorare i det långa loppet är solklart. Vinnaren är du, och den tillfälliga "seger" som han fick över dig var i själva verket en ren förlust.
Jag hatar med dig, finaste. Så jävla upprörande att någon jävla idiot tog sig den friheten. Fy jävla fan.
Och så vill jag förtydliga för andra att jag inte menade "ta hand om dig" som i "se till att åka taxi nästa gång" (fuck NO) utan precis som du skrev att du gjorde - omgav dig med dina fantastiska vänner och tryggheten i dem.
Tack för dessa starka ord. Jag förstår ditt hat.
Jag tror jag känner igen mig lite i situationen. För längesen hamnade jag på en tunnelbanebänk när två naziskins kommer fram (jag har ett "ickesvenskt" utseende) och började bete sig hotfullt mot mig. Perrongen var full med människor, men plötsligt var det en radie av tomrum mellan oss tre och alla andra som plötsligt tittade åt ett annat håll. Och kvar på bänken vart det bara jag och skinsen. Situationen blev inte värre än ett par adrenalinstinna minuter innan tunnelbanan kom, och jag skulle verkligen inte jämföra det med kränkningen du fick uppleva. Men det fick mig definitivt att hata bristen på civilkurage som jag tycker finns här.
Manu
Satans jävla idiot. Må han levande ruttna långsamt av tandvärk, blödande magsår och cancer.
eller
Stackars förlorade jävel. Må han inse vad det egentligen var han gjorde, aldrig aldrig kunna glömma och till sist förstå att det gjorde honom till det sorry-ass-SOB-scum han är.
Men du Elin, du. Det är dig jag tänker på nu. Kram.
Jag kan lova dig att jag hade sagt till! Skönt att någon gjorde det till slut men synd att han redan hade hunnit kränka dig då.
Jag önskar att du inte hatar dig själv det minsta längre. Vem som helst skulle gråta efter att ha varit utsatt för en sådan situation.
Modigt och bra skrivet. Sluta inte våga åka spårvagn, låt inte din frihet inskränkas. Fortsätt vara så smart och cool och njut av livet.
Kram!
Vilken jävla idiot! Man skäms över att tillhöra samma kön som såna som den.
Såna där killar tror jag tyvärr har ganska sjaskig kvinnosyn när dom är nyktra oxå. Vilket ju förstås gör dom ganska socialt handikappade.
Men jag kan bli riktigt förbannad på idiotkillar som beter sig såhär. Små jävla osäkra pojkar till ynkryggar, som förmodligen inte har mycket erfarenhet av kvinnor alls.
Stå på dig!
Veckans måsteläsning. Ja jävlar. Jag känner igen mig så sjukt jävla mycket i vartenda ord och då har det ändå aldrig hänt mig.
Jag hatar sådana situationer. jag har varit i dem oftare än jag har lust att minnas.
Dessutom tror jag att många av de män som gör sån't inte alls bara är fulla och dumma. De anar någonstans att det idkar maktdemonstration ('du tror du är fri men jag kan göra vad jag vill med dig') och tycker det är kul. Det funkar när män säger åt dem för att män liksom är riktiga människor, som räknas.
Men det är klart att du mår dåligt, vem skulle inte göra det? Och det är inte skamligt att må dåligt när någon trakasserar en.
Jag har just hyllat sveriges män på min blogg. I ett lite annat perspektiv kanske men ändå hyllat dem. Mycket för att majoriteten är bra och aldrig skulle drömma om att bete sig som det svin du stötte på.
Jag har också alldeles nyligen förmått mig själv att skriva ner en liknande händelse som utspelade sig för några år sedan där jag reagerade som dig. Eller nästan reagerade som dig, jag blev ännu mer paralyserad och vågade inte göra någonting. Tack och lov bröt en kollega in och såg till att han slutade.
Jag har under hela den här tiden skämts för att jag inte skrek eller sa ifrån på skarpen. Varför gjorde jag ingenting? Vad händer nästa gång (jag är realist och nästa gång kommer förr eller senare)? Gör jag ingenting då heller?
Summan av kardemumman är ändå att det SUGER att man ens ska behöva hantera sånt här! F*n vad arg jag blir både för din och min egen skull! En stilla undran är ju hur många gånger per dygn det här händer?
Vilket vidrigt as!!!
Jag tror inte på att ignorera, gå till attack fortare än den andra idioten. Det tro jag på, det gör också att man visar en tydlig signal till alla andra människor runt omkring, fan hon/han tycker verkligen inte att det är ok. Så är det nog tyvärr, vi människor är som får. Gör ingen något så måste det gå ganska långt innan någon vågar säga något som går emot strömmen. Så man vinner mycket på att säga nej tydligt med en gång. Men det är till nästa gång, vilket jag hoppas att du och alla andra människor slipper. Och du gjorde inget fel, men om man vet och vågar så har man verktyg till nästa idiot som korsar ens väg. Jag kan säga att om jag varit där hade jag hjälpt dig utan att blinka, men det är kanske för att jag hatar såna där människor som inte respekterar andra människor.
Jag hoppas att du kan komma över det som hänt, om inte annat att du har bestämt dig för att det inte ska hända igen. Men bli inte rädd, rädslan är vår värsta fiende, låt inte idioten vinna. Våga vara modig.
ååååh, jag gråter efter att ha läst din text för den gick verkligen nära och jag kunde känna hur jag nästan kvävdes när du beskrev hur han lutade sig över dig. Starkt skrivet (som om det är nån tröst idag? kanske lite?)!
Mycket är redan sagt men jag säger det igen - du är så jävla bra, som orkar fortsätta säga ifrån.
Jag har också alltid känt mig trygg på nattvagnen, faan vad arg jag blir för att vi inte får vara det! Faaan!
men!
jag är rädd att jag hade blivit extremt våldsam i en sån situation. kände du inte för att klippa till honom, ens lite? i mina mardrömmar har jag ihjäl sådana människor och får sen själv stå med skammen, men jag har aldrig varit i ett sådant skarpt läge.
all värme och styrka.
Jag hatar med dig, förutom det där självhatet - att du blev chockad, att du blev oförstående och hamnade i overklighet, kan du inte beskyllas för och ska aldrig hata dig själv för. Man vill inte att världen ska vara sådär, även om man vet det på ett intellektuellt plan, och då hamnar man i ofas när det blir så.
När kroppen utsätts för fysisk skada reagerar den med chock, den fördröjer reaktionen till senare. Detsamma kan gälla mentalt.
sjukt. jag blir väldigt obehaglig till mods när jag läser det här. du har rätt att må dåligt, jag skulle må skit skit skit efter nåt sånt. jag får ont i magen bara av att läsa vad du skrivit vilket är BRA för då vet jag att jag kommer reagera när jag ser nåt sånt. dra med mig nån som sitter bredvid mig om jag inte vågar själv och göra nåt. åhh jag blir så jävla arg på honom!! grr.
fortsätt snacka genus, jag gör också det. gjorde det igår vid midnatt på en buss och tjejen jag snackade med fattade ingenting. men vi måste fortsätta, såhär kan vi fan inte ha det!
kram
ta hand om dig
Det är hoppfullt, den styrkan och snabbheten du behandlar det här med, istället för att förtränga och gömma undan. Att du berättar om detta öppet utan skam. Du skriver att du hatar dig själv för att du inte efterlevde dina egna ideal, men det är en aktiv, reflekterande handling. Avgrundsvid skillnad mot att med skam förakta det man är. Det betyder nog mycket för många att du med flera (som Blondinbella och Anja Gatu) går ut på det här sättet.
Det som inte är hoppingivande är att detta fortgår, och att så många män sitter tysta om detta och inte försöker sätta sig in i det som de tycker inte omedelbart berör dem. Att män inte funderar över detta istället för att antingen slå bort tal om genus och jämställdhet som en olycksbådande skugga, eller luta sig tillbaka och tro att det mesta redan är fixat.
Du får med mycket i din text. Också om alkohol och där har vi förstås ett annat stort problemkomplex. Jag kan ibland undra vad jag oavsiktligt kan glorifiera när jag med lätt hand bloggar om rusiga nätter. Man måste verkligen tala om den här sidan med.
Och det här med omgivningens passivitet. Samma natt, kanske samtidigt, gick jag förbi en man som låg utanför en port, inte i sovsäck, utan på ett mer olycksbådande sätt. Det har hänt förut och det brukar gå snabbt att förtränga.
Att tala om detta gör dig gott och som jag kan förstå också nytta för de som läser det och tvingas reflektera.
Fy fan Elin, jag är lika arg och ledsen som du att du har förlorat spårvagnen som frizon, att det där puckade jävla aset blev packad och att han inte fattar gränser, att han kränkte dig och att ingen reagerade.
Jag är ledsen att det hände och jag är ledsen att du mår dåligt. Men klanka inte ner på dig själv, försök att inte, det gör andra så bra åt oss ibland. Håll dig fast vid dina livlinor, hårt. Ta dem för vad de är, pröva deras vänskap.
Och: KRAM.
DU VAR VÄLDIGT STARK SOM ENS ORKADE SÄGA SLUTA I DEN SITUATIONEN.
Nu var det sagt. Så typiskt att man (här inkluderar jag mig själv) går på sig själv i samma veva som honom. Men du ser klart, du vet var skulden hör hemma och du kan sätta in det som hänt i ett sammanhang. Därför har du, om jag ska döma av egen erfarenhet, större chans att bearbeta det som hänt. Heja dig, du är stark och bra! Kram
Ett enormt TACK för alla fina, kloka, bra och stöttande kommentarer. En kram tillbaka till alla kramar.
Ni är fantastiska.
Ska ta upp några av de saker som det skrivits om i kommentarerna i nästkommande inlägg, men snurrar mest runt just nu och det hann bli så många kommentarer innan jag hann svara på alla personligen.
Jag blir sa forbannad. Och du ska inte hata dig sjalv, inte pa nagot satt. Vi reagerar som vi gor och det ar instiktivit och vi forsoker skydda oss sjalva. Och jag blir sa forbannad darfor att vi inte kan kanna oss sakra en kvall pa stan och darfor att folk ar sa fega och inte vagar sta upp for en framlig.
Visst, det har hant oss alla och det kommer att handa igen men det gor det inte ok. Det betyder inte att vi ska tycka "att det ar val inte sa farligt". En gang blev jag antastad en kvall pa en gata i Mayfair (London). Och det som gjorde mig sa otroligt arg var att da jag hade sprungit darifran och vande mig om, sag jag mannen i fraga lungt promenera gatan ned. Han var inte radd, inte end brydd. Han tafsade sakert jamt pa okanda kvinnor nar han hade tillfalle och tyckte val att det var hans rattighet. Ironin att det hela hande tva kvarter fran amerikanska ambassaden (antagligen den mest valbevade byggnaden i London) och att det var Internationella Kvinnodagen just den dagen, gick mig inte forbi....
Och det finns inga ursäkter. Det går inte att skylla på att han var full eller kanske mådde dåligt eller nåt annat. Hans beteende går inte att ursäkta med någonting. Nolltolerans. Mor
Snälla sluta hata dig själv! Hata den där vidriga jävla killen i stället, och möjligen samhället som låter honom hållas.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vill skriva något. Är för arg. Ledsen. All styrka och värme till dig modiga du!
Är du förvånad över att ingen reagerade? Vi lever i ett "individualistiskt samhälle"/ Simon
Fy satan. Satans patriarkathelvete.
Och satans välskrivet.
Tack för att du skrev och heja dig!
Hälsningar!
jag blir lika förbannad varje gång jag läser sånt här och jag blir lika förbannad varje gång det händer mig, eller mina vänner. men det jag blir allra mest förbannad över att DET HÄNDER FÖR JÄVLA OFTA! det händer hela tiden och det är samma historia som upprepar sig, ensam kvinna i utsatt situation, fulla män som tar sig rättigheter de inte har och fega medmänniskor som inte reagerar.
man märker sannerligen hur djupt rotat väja-undan-inte-ställa-till-med-en-situation-beteendet är i oss, när vi verkligen behöver använda oss av pungsparkar, magrösten som säger sitt tydliga nej, puttar och skrik så finns de inte där för det är bara yta nånstans, det är nåt vi VILL men verkligheten lär oss något annat.
svårt också för att om man inte säger ifrån gör man sig till det offer man inte vill vara, man vill inte bli instabil och grina och känna sig svag, FÖR DET ÄR MAN INTE.
massor med kramar till dig som berättar och bygger upp viljan att göra något.
folk som han borde dö av cancer i ansiktet.
bra skrivet. viktigt skrivet.
tack
I dessa tider då folk nästan verkar längta tillbaka till det mer djuriska i mänskligheten, ex. genom att arrangera "Fight Clubs", så förundras jag över denna typ av situationer där människor sitter passiva och eländiga och bara gör...inget.
Det är ju ypperliga tillfällen att få agera ut sin djuriskhet på människor som förtjänar det!
Hoppas du mår bättre nu och tack för stark text!
Usch, usch vad jag blir arg! Varför kan ingen säga ifrån? Det krävs ingen muskelstyrka för att visa att man ser och inte godkänner det som händer! Två ensamma tjejer hade varit mer än honom och det hade kunnat få honom att sluta. Jag hade mer än gärna gått mellan. Grrrr!!! Jag hade varit jobbig och arg. Det är inte ok någonstans att han gör så där. Fylla eller inte. Det är inte ok! Aldrig! Du har all rätt att vara förbannad och ledsen. Jag blir förbannad att han tog tryggheten från dig och din spårvagn. Jag hoppas att du kan ta tillbaka den, tryggheten! Den är din och det din stad och du ska inte behöva utsättas för något sånt! Bajs! Arg blir jag! Rosenrasande! Kram på dig!
Återigen ett sådant enormt tack för alla pushande, arga, omtänksamma, ilskna, glödande och fina kommentarer.
Tack tack tack.
"Ignorans" betyder "okunskap", inte "att ignorera någon".
Skicka en kommentar