7 december 2008

Fylleblogg blaha emo blaha ensam och så vidare

De där kvällarna då man efter fjärde ölen säger till sin vän att antingen fortsätter jag dricka nu eller så kommer jag börja grina. Och då man sedemera börjar grina (no shit!) så fort någon frågar hur man mår och lipar satan över jävligt reella saker som att man kommer vara ensam i hela sitt liv och inte pallar att åka hem till en kall, tom säng och äta knäckebröd och vara ENSAM och vännen säger att vad som än händer och hur du än mår kommer vi alltid att älska dig och det vet du va och då grinar man ännu mer för att det är fucking amazing att få höra.
Och då man grinar grinar grinar och sen torkar tårarna och försöker ha roligt men ser allting i en dimma där man själv är i en liten ensambubbla med ljud och människor utanför och man försöker så jävla hårt att vara den där glada, sociala, nätverkande, knullbara utan att riktigt orka eller nå fram. De där kvällarna då man tillslut blir sittande på en stol utan vetskap om hur man ska ta sig hem eller någonstans överhuvudtaget, bara att man är skitliten och fan inte orkar resa sig på något sätt eller alls. De jävla kvällarna då man tillslut somnar mot sin expojkväns axel på spårvagnen, fastän man skulle vara så jävla snygg och lyckad framför honom, och det är i alla fall some kind of trygghet och tröst i exakt tjugo minuter innan spårvagnen stannar in och man säger hejdå.
De där kvällarna då det bästa man kan göra är att sätta sig och fylleblogga ,efter knäckebröd och före ensamsömn för det är liksom det bästa sättet att hålla ensamheten borta och så sorgligt är det faktiskt ibland fy fan.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Just nu läser jag x antal singelbloggar, skrivna av snygga, ambitiösa tjejer i min egen ålder, vars liv och tankar är en kopia av mina egna. Och blir så förundrad över fenomenet. Hur kan det komma sig att vi är ensamma liksom? Handlar det om att vi är kräsna, som jag ofta blir anklagad för? Själv tror jag inte det, jag tar ju nästan vem som helst bara den bryr sig om mig litegrand.
Ville nog mest säga att du är inte ensam om att känna såhär. Du har kommit så jävla långt, glöm inte det! Kram

Jonna sa...

och du säger det så mycket bättre än vad jag kan själv. och den där ensamheten, jag tror den mest är i mitt eget huvud, jag har ju en sån där som kallas pojkvän, men ensamheten, den försvinner inte för det.

Grovt Initiativ sa...

det är faktiskt inte så jävla viktigt att vara lyckad inför ett ex.

Anonym sa...

Ensamhet är förjävligt. Jag fattar inte heller varför det drabbar så många bra människor. Nåt med det här landet tror jag.

Manu

CSN-despo sa...

Helt utom sammanhang: Jag har fått för mig att jag läste på din blogg om en distanskurs på, jag tror, GBG uni som hette nåt i stil med "att förleda och förledas". Den var oxå med i ett reportage i den där student-tidn som alla CSN:are får. Jag har letat en del på din blogg(och på studera.nu google mm) men hittar inte. Har du minsta aning om vad jag dillar om..?
Skriv gärna en kommentar till detta heltokiga yrande isf. tack. :-)

Gabriel sa...

Ack... det blir litteratur av det i alla fall! Även om det, för att tala med Shania Twain, inte håller en varm om natten.

Det där med alla snygga, smarta, ambitiösa 25-30-åriga singeltjejer... jag har givetvis funderat mycket över det med. Det finns helt enkelt en massa dubbelbelöningar i det. (Det är det korta svaret, jag kan utveckla.)

Elin sa...

ano: tack, vad fint och ja jag vet. för personlig del handlar det om kräsen och femtioelva andra saker men jag har också reflekterat över det när jag läser X antal singelbloggar.

Jonna: tack för det viktiga påpekandet. jag har känt mig lika ensam i relationer, det är inte det det handlar om. det sitter i huvudet, vissa kvällar och somliga dagar. den där bubblan, jag är bra på den.

grovt: joho. i mitt fall är det iofs viktigt att verka lyckad inför alla. vilket iofs gick åt helvete m det här inlägget.

manu: jag vet inte heller. kan vara nåt med det här landet.

CSN: har tyvärr ingen aning om vad det är för kurs som du menar. jag har inte läst den, men intressant titel. sorry att jag inte kan hjälpa dig vidare.

Gabriel: utveckla!

Julia sa...

Och så får man skriva väldigt långsamt och försiktigt för tangenterna simmar omkring lite.

Och så skriver man, för om man bara kan ta klivet till observera-ironisera så är man inte mitt i det och då går det att hantera.

Anonym sa...

Håller med Élin, omedelbar utveckling av Gabriel kräves!

Elin sa...

julia: ja precis så!!

ano: bra att du håller med. gabriel, kom tillbaka till diskussionen!

Gabriel sa...

Ich bin wieder hier..! Lite mer av en slow blogger på senare tid, men nu är det ju så intressant så jag får öka takten. Det här handlar om typ alla tjejer i mina kretsar, mer eller mindre.

OK, jag menar ungefär så här: Det finns ett ideal av en framgångsrik singelperson idag, det vet vi. En del av SATC-logiken. Men det är inte bara det. Det är inte bara jämnåriga likar som belönar detta, det är ju en dygd i mammas och ofta mormors generation med, att odla sin självständighet, utbilda sig och inte bli ekonomiskt beroende av någon (man). Min mormor betonar ofta hur glad hon var att hon fick erbjudande om att återgå till lärarinnearbetet efter en period hemma under barnens uppväxt. Just det där ekonomiska är nog en väldigt stark norm här i landet, som går genom flera generationer, och nu är det inte längre så viktigt att vara gift/sambo av sociala, religiösa eller traditionella skäl. Detta menade jag med "dubbelbelöning", vet inte riktigt om det är en korrekt användning av ordet, men ni förstår.

Sen har det väl med det här uppbrottet från byn att göra, och klassresan eller försäkrandet om att inte falla neråt, att identifiera sig med akademikerna/medelklassen. Ytterligare ett skäl att vänta lite till på permanent partnerval. Men jag tror att klassperspektivet åter igen är skymt eftersom alla blir lärda att se sig som individuella fall (som i SvD Näringlivs artikel om duktiga flickor igår, inget om klass där).

Dessutom, många ser inte riktigt sina föräldrars relation (hur den än ser ut) som en förebild, så man letar efter alternativa former.

När har man vunnit tillräckligt och kan sluta spela? Det är den stora frågan, för tomorrow is promised to no one som Tom Jones säger. Funderar på att kalla vår generation Generation Buridan (efter Buridans åsna, som svälter ihjäl eftersom den inte kan välja mellan två lika goda hötappar), för någon glädje ska man väl ha av sina fleråriga studier i idé- och lärdomshistoria...

Elin sa...

gabriel, du är ett kommentatorsfynd utan dess like. jag vet inte var jag ska börja i dina intressanta tankespår. Buridans åsna, klassperspektivet (grym notering ang. duktiga flickor-artikeln), föräldrarnas relation. jag tror att du har rätt i mycket av det som du skriver.

Gabriel sa...

Åh, tack... Jag är tacksam över att ha hittat rätt plats för de här tankarna!

Du får väl börja med typ vilken hötapp som helst...