http://leonblavatsky.blogspot.com
Jag vill ge er läsare beröm, vilka ni än är. Jag känner inte er, men jag känner att ni gör världen bättre. Hur vet jag det? Jag bara vet det. Du läser den här bloggen t ex. Du är en medveten person, antagligen tack vare att din sociala verklighet består av en viss typ av människor. Ni, denna ’typ av människor’, anser jag få för lite cred för er roll i samhället. Jag syftar på människor med de rätta åsikterna, de åsikter som för samhället framåt. Idag handlar det inte om kollektiv organisering kring enade mål, idag handlar det om individuella val av åsikter. Har man de rätta åsikterna så är man medveten.
Ordet ”medveten” har här en mycket djupare betydelse än man tror. Att ha de rätta åsikterna innebär inte bara att man är intelligent eller påläst, det innebär något mer än det, man har faktiskt en helt annan mentalitet, ett helt annat medvetande. Detta medvetande tillhör samhällets framåtskridande och utvecklande del. Har man dessa åsikter så har man också ett helt annat perspektiv på samhället, framför allt i jämförelse med alla trångsynta, intoleranta och bakåtsträvande åsikter. På så sätt ligger denna medvetna mentalitet på en helt annan nivå, dvs. ett slags ’högre’ medvetande.
Jag tror det är viktigt att betona nivåskillnaden i detta medvetande, jag antar att du själv känner till hur lätt det är att identifiera när någon annan har samma typ av medvetande: de rätta politiska åsikterna, rädda världen-koll, genusmedveten etc. Om vi tydligare betonar denna nivåskillnad så gör vi alla en tjänst, vi som har detta högre medvetande skulle kunna undvika att lägga ner tid och energi på de med lägre medvetande.
Det handlar inte om att diskriminera folk med lägre medvetande, bara att identifiera denna mentalitet och dra tydligare gränser mellan dem och sådana som oss. Vi får inte glömma att framtiden står på spel, jämställdhet, klimathot, djurrätt, och en fredligare värld. Med dessa saker på spel så är det en nödvändighet. Egentligen handlar det bara om ärlighet, att mer öppet säga det som vi med högre medvetande redan vet och ofta tänker, varför inte bara gå hela vägen och tydligare ta avstånd från människor med lägre medvetande. Eller vill du spendera framtiden i ett miljöförstört patriarkalt samhälle med Slitz och Moore som Sveriges enda dagstidningar, ett samhälle som endast består av sexistiska och köttätande idioter.
Say what? Hur långt höll du med?
Låt emo-kidsen vara förebilder för en stund och låt oss beskära våra armar, låt oss enas i lite cynism och självhat, kanske kan vi då undvika att bli självrättfärdiga pk-elitister.
[på ett rädda världen-möte]
”tjena gänget, jag jobbar med hemlösa genom organisationen Angels Network”
”wow, grymt, själv är jag med i amnesty”
”jag engagerar mig i djurens rätt och animal liberation front”
”grymt bra alltså, grymt. Själv är jag aktiv i PETAs kamp mot säljakt”
”shit va bra vi är!”
”ja som fan, vi är grymma!”
”ja visst är vi!”
”ja!”
Det finns en fairtrade-bild med en snygg person som sitter en fåtölj och äter banan, med undertexten ”mumsa dig till en rättvisare värld”. Den bilden är så mycket mer än bara halvironisk klämkäck marknadsföring.
Jag skrev förresten en poetry slam-dikt:
Fråga mig om mina politiska och humanitära åsikter, så ska jag säga dig vem jag är. ”Hej, jag heter Peter, jobbar på Ericsson, är mest intresserad av bilar och gatu-race, om jag inte har några politiska och humanitära åsikter, finns jag inte då?” Nej Peter, du är död inombords, DÖD! Världen brinner! Men vad gör du åt det? Du är den värsta bananen av alla Peter, och det är ingen chiquitabanan jag pratar om utan en SVENNE… varken fairtrade, kravmärkt eller queermärkt! [här låter jag kontrasten av en ansträngd konst-paus lägga sig över publiken] Men Peter… du är alltid välkommen… till kollektivet, till kärleken… där kvinn har åsikter, där kvinn gör skillnad. Glöm din premuneration på Moore och Slitz… här finns Q och X! När du är redo att lämna din värld av sexism, homofientlighet och köttätande… då är du välkommen till kollektivet! [applåder]
Är vi våra åsikter? Är det våra intellektuella och politiska åsikter som gör oss till vilka vi är som människor, som vi värderar oss själva utifrån? I dagens överjagsdrivna individualist-idealistiska häxjakt verkar vi glömma de byggstenar som utgör en individ. Din uppväxt (egentligen evolution och gener först, men ok…), dina vanor, dina känslor, dina tankar, dina önskningar, dina minnen, hur du ser på dina vänner, förebilder och dina ”fiender”… är vad som gör dig till den du är. Om du samtidigt råkar vara (exempelvis) halvakademisk, kultur/litteratur/statsvetar-påläst, genusmedveten, globala studier-kursare, röda korset/djurens rätt-medlem… bör kanske inte definiera dig FÖR mycket. Ett ihopplock från pk-smörgåsbordet är ju fint, det kan bli en åsiktsmacka som är tillräckligt snygg för att ge dig ragg på Nef och samtidigt tillräckligt vegansk för att få dig inbjuden till kollektivfesten. Men utöver det, vad förväntar du dig för resultat? Föräldrarnas applåder? Förändring i samhället?
Perspektivet om sociala konstruktioner verkar ibland uppfattas som (ironiskt nog) något man ställer sig utanför genom blotta tankekraften att man identifierar något som ’socialt konstruerat’. Ofta missar man då poängen att den frigörande kritiska reflektionen i sig också är ett resultat av sociala konstruktioner, och att den producerar nya sådana.
Ibland blir responsen ”Jaha ska man bara skita i allt då eller vad ska man göra?” (som om man måste sitta på en lösning bara för att man tänker lite kritiskt). Jag vill bara, utöver elitism-kritiken, påminna om självdistans och självironi. Självdistans är ett tecken på styrka, inte svaghet. När du ser på dig själv utifrån kan du upptäcka hur mycket ytlig bullshit du egentligen är… men samtidigt upptäcker du vad som inte är bullshit med dig, vad du verkligen tror på och vad som är värt att kämpa för. Om dina politiska och humanitära åsikter inte överlever kritik, ironi, och cynism så är dess sanna natur avslöjad: en politisk korrekt idé som du plockade på dig för att passa in i ’kollektivet’ (metafor för social krets)… och då är den där känslan av att du är del av en progressiv radikal förändring egentligen bara en egocentrisk tolkning av en subjektiv frigörelse-upplevelse som inte kan mätas och värderas utanför din individuella kamp och utveckling i ditt liv som människa.
Varför inte ett fint bibelcitat som avslutning:
Psaltaren 22:7 – ”Men jag är en mask, inte en människa, hånad och föraktad av envar”
4 kommentarer:
Men om man då går runt med den här självdistansen som är så bra, och tänker på hur mycket i sitt liv som bara är en del i det sociala spelet och egentligen inte spelar någon roll, gör det en till en bättre människa? Gör inte det bara att man inte klarar av att leva i nuet utan att sönderanalysera sig själv och allt man gör så att man till slut inte hittar något alls som spelar någon roll? Där ingår också att sönderanalysera alla människor runtom dig, vänner eller ej. Det finns alltid en annan infallsvinkel, alltid andra åsikter som låter vettiga när man sätter sig in i dem. Alltid ett annat liv att leva. Att inte kunna njuta av nuet och strunta i hur patetiskt alla egentligen uppför sig för att skapa en identitet och vara jag-har-hittat-mig-själv-människan, eller jag-försöker-passa-in-och-fattar-inte-hur-patetiskt-det-är. Vad är att hitta sig själv och leva det här meningsfulla livet? Med dessa frågeställningar fungerar det inte att leva ett bra liv. Du kan aldrig bli säker på dig själv eftersom du alltid analyserar om det du gör är ett fånigt spel eller inte. Sitta ensam och stirra in i väggen känns då som ett bättre alternativ. Just i den situationen är jag just nu och funderar över om det verkligen är värt att ha kommit på hur människor egentligen fungerar. Ignorance is bliss.
TACK för det här inlägget. Tack som jävla fan tack!
Håller med anonym: Tusen tack! Riktigt bra inlägg.
En engagerad människa, oavsett hur skenheligt engagemanget är, gör väl bättre för världen än varje svenne banan. Även om det är noll verkstad så sprids ju budskapet iaf. Men jag anar att det inte var poängen med din text. Var det kanske ett budskap till engagerade människor att inte vara så förbannat självgoda? Eller att var det en uppmaning att skilja det sanna engagemanget från det man lagt sig till med för att passa in?
Skicka en kommentar