Gästbloggare i maj 09: Prylbegärets förkroppsligande

Andreas Ottemo är civilingenjör, kulturvetare och pedagogikdoktorand.

För några helger sedan kunde man i GP läsa en artikel om hur särskilt unga blir alltmer beroende av diverse tekniska prylar (den 26:e april, snål-GP verkar inte publicera sin söndagsdel online vad jag kan se). ”Internet är som blodet i kroppen” säger någon, ”I den finns hela livet” säger någon annan om sin mobiltelefon. Telia klassificerar dem i sin marknadsundersökning som en grupp som har ”gjort användandet av tekniken till en del av sig själva”.
Tankarna vandrar osökt till vetenskapshistorikern Donna Haraway och det cyborgmanifest som hon proklamerade för mer än 20 år sedan. I manifestet målar Haraway upp cyborgen – den mänskliga kroppen sammansmält med maskinen – som en feministisk utopi. Manifestet har inspirerat oräkneliga feminister att drömma om en kropp bortom könen, en kropp som med teknikens hjälp kan överskrida könsskillnader och samtidigt utrustas med allehanda tekniska kapaciteter.

Men vad är det egentligen som händer när vi blir närmast oskiljbara från våra tekniska prylar, när de kryper närmare och likt proteser blir nästan en del av våra kroppar? Tja, som så mycket annat som har med kroppen att göra tycks det bli svårt att tänka bort kön.
Produkter som iPods, mp3-spelare, laptops och mobiltelefoner har idag blivit lika mycket modeprodukter som tekniska artefakter. Och som med allt mode har kön därmed kommit att bli en fundamental aspekt av hur sådana produkter formges. Inte på det sätt Haraway och många med henne drömde om, som överskridande av kroppen och könsskillnaderna. Nej, ska en laptop eller en mobiltelefon bli personlig, intim och nästan växa ihop med våra kroppar måste den förstås anpassas till en av de aspekter vi starkast förknippar med kroppen och vilka vi är – våra kön. När prylen tränger sig tätt intill kroppen måste den, precis som kläder och frisyrer, hjälpa till att forma olika sorters kroppar – kroppar som är könade och som kan begära varandra i enlighet med den heterosexuella lekens alla regler. Prylen måste helt enkelt bli en del i rekvisitan när män ska iscensätta manlighet och kvinnor kvinnlighet. Prylarna blir till accessoarer som ska hjälpa till att väcka begär och lust.

Hur låter sig då detta begär omsättas i köplust, eller bättre, hur gör man det manligt att köpa vissa prylar och kvinnligt att köpa andra? När det gäller män har branschen kulturellt väl förankrade kopplingar mellan manlighet och teknik att falla tillbaks på. Räkna upp ett antal parametrar som signalera prestanda och potens – 8 megapixlar i den inbyggda kameran, 4 gigabyte minneskapacitet, trippelband och bluetooth – och klä in alltihop i ett mörkt skal med avskalad design, så sitter männen på kroken. Kvinnor då? För den kvinna som vill väcka lust är det förstås lockande om mobiltelefonen har inbyggd sminkspegel. Och för att ingen ska löpa risken att inte förstå könsmarkören, är det förstås säkrast att göra luren rosa. Eller att som SIBA gjorde i en annons för en rosa lur från Sony Ericsson för ett par år sedan – utlova läppglans från Maybelline på köpet.

Åtminstone verkar det vara så tankarna ser ut hos de stora pryltillverkarna. De unkna idéer om kön som här träder fram – att kvinnor inte bryr sig om tekniska aspekter av en produkt, medan produkter för män självklart marknadsförs på sina tekniska meriter – stammar i alla fall inte från någon noggrannare marknadsanalys. Faktum är att mycket tyder på att branschen faktiskt förlorar pengar på denna strategi. I en (visserligen något daterad) marknadsundersökning från Saatchi & Saatchi uppskattas förlusten till 600 miljoner pund. Per år. Kvinnor vill helt enkelt inte köpa de enkla produkter som förpackas i rosa lack och säljs med läppglans på köpet.
Men samtidigt – sex säljer. Och vad är vi inte beredda att offra för att kunna upprätthålla skillnader mellan könen, för att hålla liv i begäret? Att det sedan, precis som i modets värld, är kvinnor som avkrävs det sämsta bytet mellan form och funktion är kanske inget att förvånas över. Men på att Haraways utopi ska bli verklighet får vi nog vänta länge än. För vem ska tända på en cyborg?