Gästbloggare i maj 09: Prylbegärets förkroppsligande

Andreas Ottemo är civilingenjör, kulturvetare och pedagogikdoktorand.

För några helger sedan kunde man i GP läsa en artikel om hur särskilt unga blir alltmer beroende av diverse tekniska prylar (den 26:e april, snål-GP verkar inte publicera sin söndagsdel online vad jag kan se). ”Internet är som blodet i kroppen” säger någon, ”I den finns hela livet” säger någon annan om sin mobiltelefon. Telia klassificerar dem i sin marknadsundersökning som en grupp som har ”gjort användandet av tekniken till en del av sig själva”.
Tankarna vandrar osökt till vetenskapshistorikern Donna Haraway och det cyborgmanifest som hon proklamerade för mer än 20 år sedan. I manifestet målar Haraway upp cyborgen – den mänskliga kroppen sammansmält med maskinen – som en feministisk utopi. Manifestet har inspirerat oräkneliga feminister att drömma om en kropp bortom könen, en kropp som med teknikens hjälp kan överskrida könsskillnader och samtidigt utrustas med allehanda tekniska kapaciteter.

Men vad är det egentligen som händer när vi blir närmast oskiljbara från våra tekniska prylar, när de kryper närmare och likt proteser blir nästan en del av våra kroppar? Tja, som så mycket annat som har med kroppen att göra tycks det bli svårt att tänka bort kön.
Produkter som iPods, mp3-spelare, laptops och mobiltelefoner har idag blivit lika mycket modeprodukter som tekniska artefakter. Och som med allt mode har kön därmed kommit att bli en fundamental aspekt av hur sådana produkter formges. Inte på det sätt Haraway och många med henne drömde om, som överskridande av kroppen och könsskillnaderna. Nej, ska en laptop eller en mobiltelefon bli personlig, intim och nästan växa ihop med våra kroppar måste den förstås anpassas till en av de aspekter vi starkast förknippar med kroppen och vilka vi är – våra kön. När prylen tränger sig tätt intill kroppen måste den, precis som kläder och frisyrer, hjälpa till att forma olika sorters kroppar – kroppar som är könade och som kan begära varandra i enlighet med den heterosexuella lekens alla regler. Prylen måste helt enkelt bli en del i rekvisitan när män ska iscensätta manlighet och kvinnor kvinnlighet. Prylarna blir till accessoarer som ska hjälpa till att väcka begär och lust.

Hur låter sig då detta begär omsättas i köplust, eller bättre, hur gör man det manligt att köpa vissa prylar och kvinnligt att köpa andra? När det gäller män har branschen kulturellt väl förankrade kopplingar mellan manlighet och teknik att falla tillbaks på. Räkna upp ett antal parametrar som signalera prestanda och potens – 8 megapixlar i den inbyggda kameran, 4 gigabyte minneskapacitet, trippelband och bluetooth – och klä in alltihop i ett mörkt skal med avskalad design, så sitter männen på kroken. Kvinnor då? För den kvinna som vill väcka lust är det förstås lockande om mobiltelefonen har inbyggd sminkspegel. Och för att ingen ska löpa risken att inte förstå könsmarkören, är det förstås säkrast att göra luren rosa. Eller att som SIBA gjorde i en annons för en rosa lur från Sony Ericsson för ett par år sedan – utlova läppglans från Maybelline på köpet.

Åtminstone verkar det vara så tankarna ser ut hos de stora pryltillverkarna. De unkna idéer om kön som här träder fram – att kvinnor inte bryr sig om tekniska aspekter av en produkt, medan produkter för män självklart marknadsförs på sina tekniska meriter – stammar i alla fall inte från någon noggrannare marknadsanalys. Faktum är att mycket tyder på att branschen faktiskt förlorar pengar på denna strategi. I en (visserligen något daterad) marknadsundersökning från Saatchi & Saatchi uppskattas förlusten till 600 miljoner pund. Per år. Kvinnor vill helt enkelt inte köpa de enkla produkter som förpackas i rosa lack och säljs med läppglans på köpet.
Men samtidigt – sex säljer. Och vad är vi inte beredda att offra för att kunna upprätthålla skillnader mellan könen, för att hålla liv i begäret? Att det sedan, precis som i modets värld, är kvinnor som avkrävs det sämsta bytet mellan form och funktion är kanske inget att förvånas över. Men på att Haraways utopi ska bli verklighet får vi nog vänta länge än. För vem ska tända på en cyborg?

Omöjligheten i att avköna nörden har aldrig varit tydligare

Gah! Jag skulle ju släppa det här ämnet, men nu kan jag såklart inte hålla tyst längre.
Bakgrunden är alltså Lisa Magnussons krönika. Julia skriver ett bra inlägg med kritik mot Magnusson-artikeln. Isobel ger bra kritik som specificeras i kommentarerna till inlägget, där också en intressant diskussion förs med Magnusson herself och en hel del andra. Magnusson skriver ett uppföljningsinlägg där hon förklarar mer hur hon menade, med hänvisning till Skottans inlägg.

För det första tror jag inte heller att Lisa Magnusson menade någonting personligen mot någon i sin debattartikel, naturligtvis inte, men det finns ju en anledning till att folk mailat länken till mig och bett mig skriva om den. Jag fick så fantastiskt mycket respons på – framförallt första – nerd chicks-inlägget och hela min ingång till det var att det pratas för lite om nördbrudars identitetsproblem medan nördkillars blivit ett populärkulturellt fenomen.
Därför är det tråkigt när man hamnar på en nivå som bara blir brudbashing och som kommer att handla om utseende och hora/madonna.
Kan vi inte diskutera tonårigt utanförskap och efterföljande vuxennojor på något annat sätt?
Varför är det okej för män att kokettera med sitt utanförskap och sin rädsla för att ta kontakt med tjejer när det räcker med att man som kvinna snuddar vid ämnet för att få höra att de snygga tjejerna inte har det så lätt heller?
Hela min poäng med inlägget var att avköna nörden; präglad av utanförskap, töntstämpel och att aldrig få hångla, men istället hamnar vi i ett läge där begrepp som hora och flickvänsmaterial används.

Varför är det så jävla fult att som kvinna vädra sina fulnojor och den kvarvarande tonåriga känslan av utanförskap öppet?
Skulle Ronnie Sandahl skriva en krönika om att han fortfarande känner sig som den mobbade tönten från Falköping som stillar sitt bekräftelsebehov genom att knulla runt med allt som rör sig i Stockholms mediakretsar skulle ingen jävel svara honom att ”amen tänk på de snygga killarna som var populära när de gick i högstadiet och som nu tävlar om Linda Rosings gunst i Kanal 5. Måste du hävda dig på deras bekostnad och påpeka hur mycket smartare än dem du är?”. Ingen skulle diskutera fina, smarta pojkar och pojkvänsmaterial och det gör mig fucking förbannad när jag själv inser vilken omöjlighet det är och varför, för det pekar på hur olika villkor vi faktiskt har.
Hur kommer det sig att Jocke Berg i 40-årsåldern kan skriva en låttext med raderna Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår/Men i själen din, ja långt långt in/Ekar tonåringens vrål och hur kan Nordpolen få sitta i en morgonsoffa och vara svåhåår och missförstådd? Varför har Mats Jonssons hela serieframgång byggt på hans uppväxt som töntkillen från Kramfors och varför var Martin Kellerman som mest älskad när han var down&out; bostadslös och nydumpad.

Hela utanförskapet och självhatet, trånandet efter kvinnor och olyckliga kompiskärlekar bygger på manlig kokettering och en obönhörlig narcissism. Från Dantes olyckliga kärlek i Beatrice och Kirkegaard som fan dumpade sin tjej för att han hellre var olycklig och misantropisk än lyckligt kär, fram till dagens eviga ältande med utanförskapstexter och snyggbrudar man aldrig fick hångla med.
Framgångsrika män har alltid koketterat med alltifrån sitt arbetarklassursprung, sina pennalistiska erfarenheter från skoltiden, hur fula de ansetts vara och inte minst alla brudar som de inte fick hångla med eller som inte ville ha dem.
Nog fan har de satt det i samband med sin oh so oerhörda intelligens och storhet och påpekat att det var deras begåvning som fick dem att klara sig ur sin uppväxt av utanförskap och töntstämpel. De har alltid utgått ifrån sin subjektiva känsla av utanförskap och då spelar det ingen roll hur många groupies de får knulla med eller boksigneringar de håller, de kommer ändå att vara fula tönten eftersom det är rätt gångbart att vara det.

Så fort kvinnor försöker närma sig ämnet blir det fult och pinsamt. Då omkodas det i subtila hintar om klassförakt (framgångsrika medelklasskvinnor med dålig självkänsla ställs mot Linda Rosing), brist på systerskap och man får veta att man borde växa upp, sluta vara så narcissististisk, hålla käften och gå i terapi (vanligaste hatkommentaren på min blogg).

Därmed inte skrivet att man ens behöver kokettera. Det jag förespråkar är inte en dagisversion av jämställdhetsdiskurs där argumentationen ligger på nivån "amen männen får ju, varför får inte jag?". Däremot anser jag att det är intressant att få har påpekat mäns kokettering, medan det räcker med att ämnet lyfts litegrann hos kvinnor för att det ska anses egocentriskt och koketterande.

Queerkid

Jag och en av mina chefer stod och pratade barnkläder när vi inventerade journaler idag. Hon har en son på tre år som älskar glitter och paljetter och vi pratade om faktumet att det fanimej är helt sjukt att uppdelningen av barnkläder/möbler/leksaker fortfarande är kvar på en sådan rå könsskillnadsnivå att man knappt tror att det är sant.

Det är som om det är ett område som feminismen och genusdiskussioner har släppt fullständigt. Som om man i några år tyckte att det var intressant, sedan märkte att ingenting hände och därför la ner det. Genuspedagogik existerar väl fortfarande på en del dagis, men det här med att gå på klädföretag verkar alla ha gett upp.
Trots att kids borde vara den mest prioriterade gruppen av alla att förhindra könsindoktrinering från tidiga år.
- Jag förstår inte varför det ens är av intresse att definiera honom som pojke, sa min chef och konstaterade att han väl på något sätt snappat upp på dagis att han var en pojke, men att han ibland hellre var tjej, ibland bebis, ibland en katt och ibland en daggmask, likt förbannat.
- Är det några som är omedvetna om att det finns två kön och att det har en utstakad roll utifrån vad de fötts som så är det barn, sa hon, så varför tvinga dem att bli medvetna om det vid så tidig ålder?
Jag stod mest och tänkte på att vi fortfarande inte uppnått acceptans kring att folk går runt och definierar sig som daggmaskar när de känner för det.