Omöjligheten i att avköna nörden har aldrig varit tydligare

Gah! Jag skulle ju släppa det här ämnet, men nu kan jag såklart inte hålla tyst längre.
Bakgrunden är alltså Lisa Magnussons krönika. Julia skriver ett bra inlägg med kritik mot Magnusson-artikeln. Isobel ger bra kritik som specificeras i kommentarerna till inlägget, där också en intressant diskussion förs med Magnusson herself och en hel del andra. Magnusson skriver ett uppföljningsinlägg där hon förklarar mer hur hon menade, med hänvisning till Skottans inlägg.

För det första tror jag inte heller att Lisa Magnusson menade någonting personligen mot någon i sin debattartikel, naturligtvis inte, men det finns ju en anledning till att folk mailat länken till mig och bett mig skriva om den. Jag fick så fantastiskt mycket respons på – framförallt första – nerd chicks-inlägget och hela min ingång till det var att det pratas för lite om nördbrudars identitetsproblem medan nördkillars blivit ett populärkulturellt fenomen.
Därför är det tråkigt när man hamnar på en nivå som bara blir brudbashing och som kommer att handla om utseende och hora/madonna.
Kan vi inte diskutera tonårigt utanförskap och efterföljande vuxennojor på något annat sätt?
Varför är det okej för män att kokettera med sitt utanförskap och sin rädsla för att ta kontakt med tjejer när det räcker med att man som kvinna snuddar vid ämnet för att få höra att de snygga tjejerna inte har det så lätt heller?
Hela min poäng med inlägget var att avköna nörden; präglad av utanförskap, töntstämpel och att aldrig få hångla, men istället hamnar vi i ett läge där begrepp som hora och flickvänsmaterial används.

Varför är det så jävla fult att som kvinna vädra sina fulnojor och den kvarvarande tonåriga känslan av utanförskap öppet?
Skulle Ronnie Sandahl skriva en krönika om att han fortfarande känner sig som den mobbade tönten från Falköping som stillar sitt bekräftelsebehov genom att knulla runt med allt som rör sig i Stockholms mediakretsar skulle ingen jävel svara honom att ”amen tänk på de snygga killarna som var populära när de gick i högstadiet och som nu tävlar om Linda Rosings gunst i Kanal 5. Måste du hävda dig på deras bekostnad och påpeka hur mycket smartare än dem du är?”. Ingen skulle diskutera fina, smarta pojkar och pojkvänsmaterial och det gör mig fucking förbannad när jag själv inser vilken omöjlighet det är och varför, för det pekar på hur olika villkor vi faktiskt har.
Hur kommer det sig att Jocke Berg i 40-årsåldern kan skriva en låttext med raderna Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår/Men i själen din, ja långt långt in/Ekar tonåringens vrål och hur kan Nordpolen få sitta i en morgonsoffa och vara svåhåår och missförstådd? Varför har Mats Jonssons hela serieframgång byggt på hans uppväxt som töntkillen från Kramfors och varför var Martin Kellerman som mest älskad när han var down&out; bostadslös och nydumpad.

Hela utanförskapet och självhatet, trånandet efter kvinnor och olyckliga kompiskärlekar bygger på manlig kokettering och en obönhörlig narcissism. Från Dantes olyckliga kärlek i Beatrice och Kirkegaard som fan dumpade sin tjej för att han hellre var olycklig och misantropisk än lyckligt kär, fram till dagens eviga ältande med utanförskapstexter och snyggbrudar man aldrig fick hångla med.
Framgångsrika män har alltid koketterat med alltifrån sitt arbetarklassursprung, sina pennalistiska erfarenheter från skoltiden, hur fula de ansetts vara och inte minst alla brudar som de inte fick hångla med eller som inte ville ha dem.
Nog fan har de satt det i samband med sin oh so oerhörda intelligens och storhet och påpekat att det var deras begåvning som fick dem att klara sig ur sin uppväxt av utanförskap och töntstämpel. De har alltid utgått ifrån sin subjektiva känsla av utanförskap och då spelar det ingen roll hur många groupies de får knulla med eller boksigneringar de håller, de kommer ändå att vara fula tönten eftersom det är rätt gångbart att vara det.

Så fort kvinnor försöker närma sig ämnet blir det fult och pinsamt. Då omkodas det i subtila hintar om klassförakt (framgångsrika medelklasskvinnor med dålig självkänsla ställs mot Linda Rosing), brist på systerskap och man får veta att man borde växa upp, sluta vara så narcissististisk, hålla käften och gå i terapi (vanligaste hatkommentaren på min blogg).

Därmed inte skrivet att man ens behöver kokettera. Det jag förespråkar är inte en dagisversion av jämställdhetsdiskurs där argumentationen ligger på nivån "amen männen får ju, varför får inte jag?". Däremot anser jag att det är intressant att få har påpekat mäns kokettering, medan det räcker med att ämnet lyfts litegrann hos kvinnor för att det ska anses egocentriskt och koketterande.