En skyldighet gentemot mig själv

Gustav har förvisso redan skrivit en väldigt bra analys av kommentarerna hos mig, Julia och Isobel och jag ska alldeles strax släppa det här ämnet men jag måste ändå poängtera just det som Gustav skriver.
For fucks sake. Det handlar om självbild. Vilken självbild man har fått och vad den gör med en och hur den sitter i ens ryggrad, fastän den inte överensstämmer med den bild som andra har av en idag. Det är inte koketterande att bli påmind om den, det är bara jävligt jobbigt för en själv, men att skriva om det är ett sätt att ventilera det.

Jag skiter fullständigt i vad mina högstadieklasskompisar gör idag. Att börja prata om att de där coola då är de som fick barn tidigt och jobbar på Ica idag är så jävla tröttsamt och – som Eric påpekade – måste man faktiskt dra in en klassanalys i det resonemanget. Tanja gör en klassanalys av högstadiegrupperna som jag känner igen på pricken.
Jag är helt ointresserad av dem och de är helt ointresserade av mig och jag har fan inget revanchsug överhuvudtaget. Den enda som jag någonsin har velat ha revanch på är mig själv. För hur jag mådde och behandlade mig själv under de första 20 åren av mitt liv. Det vill jag ha tillbaka, det vill jag förändra och det har jag också gjort.

Meningen ”jag fick inte hångla på högstadiet” betyder egentligen ”jag hade kanske fått hångla om jag någonsin klarat av att gå på de där festerna, men det gjorde jag inte för jag satt hemma och karvade upp mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers och hatade mig själv och mitt liv istället”.
Meningen ”jag var en outsider” betyder egentligen ”jag var paniskt blyg och rädd för andra människor och satte mig själv i en outsiderposition genom att vara rädd för att interagera med människor”.
Meningen ”jag hade en taskig tonårstid” handlar mindre om att jag inte fick hångla på högstadiet, att jag hade få vänner eller fick mitt hjärta olycklig kärlek i killkompis-krossat. Det handlar främst om att större delen av min tonårstid var en dimma av ångest, sömnlöshet, BUP-besök, skolkande, självskadebeteende och ätstörningar.

Jag tänker vara så jävla stolt över mig själv för att ingen som träffar mig idag ser resterna av den som jag har varit. Att jag faktiskt tog mig ur allt det där.
Men det betyder inte att den personen inte lever kvar inom mig, vare sig den blyga som aldrig vågade säga någonting, hon som satte sig i outsiderpositioner eller tonårsångesten. Det betyder inte att jag inte blir förvånad när jag inser att andra människor inte ser henne i mig idag.

Och man kan tycka att jag borde sluta älta och bara se den som jag är idag, men det handlar inte om ält och för mig är det en fucking skyldighet till mig själv att komma ihåg var jag har varit och att det finns rester kvar av det idag.
Mitt CV är helt oväsentligt i sammanhang, liksom antal personer som jag legat med, hur min kropp ser ut eller hur många bloggläsare som jag har. Det här lever jag med ändå och är det en enda sak som jag är stolt över i mitt liv är det hur jag blivit som människa efter alla de åren då jag bara stod ut.
Tycker man att det är narcissistiskt, egocentriskt och ointressant av mig att då och då kräkas ut tonårsminnen, ångestrester eller grabbdunkar i min egen rygg för att jag lever, är stark och mår bra kan man faktiskt strunta i att läsa de inläggen.