7 mars 2009

Don’t you take my kindness for weakness/Radical honesty theory

Häromveckan började jag att skriva på ett inlägg om förlåtelse i relation till svaghet/styrka. Sedan fick jag feber och det som blev kvar av det halvt skrivna inlägget var lösryckta mindmap-ord. I säsongsavslutningen av Skavlan deltog Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som förespråkar hundra procent ärlighet och som grundat the radical honesty theory. Det satte ytterligare perspektiv på det påbörjade inlägget. Den här texten är ett försök att sammanfoga dem.

Det var någon vecka sedan som jag åkte hem från ett besök i Domkyrkan med Dilated Peoples Kindness for Weakness i hörlurarna. Jag började fundera kring förlåtelse och det kristna förespråkandet kring att vända andra kinden till.
De senaste åren har det funnits två diskurser i sättet som jag försöker leva som stundtals krockat.
Det första är min uppfostran, mycket genom feminismen, om att inte ta skit, lämna destruktiva relationer, inte ge mer energi än vad jag får. The good girl är lika paradoxal och laddat som the good guy, fast precis tvärtom. The good girl, som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet och en förmåga att vända andra kinden till är ett offer som inte står upp för sig själv. Jag har gjort allt för att inte vara henne. I the good girl ligger också en risk att bli det patriarkala offret. Slagen, våldtagen, utsatt för de synligaste och grövsta sorterna av könsrelaterat förtryck.
Samtidigt är det mycket på grund av det sårbara, ofullkomliga idealet som gör att jag är troende kristen. Synen på människan som älskad i sin ofullkomlighet och att i förlåtelsen bor styrkan och kärleken. Det har inte varit lätt att efterleva. Eller?

Jag tänker på de människor som jag har gjort illa. De flesta av dem har förlåtit mig. De har sett genom mig, sett mina svagheter och förlåtit. Inte utan ilska eller bannor, men slutligen har de vänt den andra kinden till. Tagit emot mig igen. De människorna tillhör min närmaste krets och de är de starkaste människorna som jag vet. Deras kindness har ingenting med weakness att göra. Tvärtom. På grund av deras jagstyrka besitter de också förmågan att förlåta mig för mina fel.
Jag insåg att jag någonstans lärt mig att skilja på att ta skit och att vända andra kinden till. Det finns en form av kindvändande som inte innebär att man tar slaget och ber om mer. Istället visar man upp den kind som är oskadad och förklarar att jag finns kvar. Ditt slag har inte ärrat hela mig. Nu står jag här och litar på att du inte skadar mig igen.
För någonstans är det det som det hela handlar om. Tillit. För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.

Jag har en rad invändningar mot Brad Blanton och han är ganska lätt att avfärda. En Washingtonhippie som ser ut som Buffalo Bill, med en åtminstone 30 år yngre fru som är hans femte äktenskap. En självgod självhjälpsguru som tjänar för mycket pengar och lever på en enorm egocentrisk hybris. Jag kan avfärda honom. Men inte det som han pratade om i Skavlan i fredagens program.
Radical honesty theory bygger på hundraprocentig ärlighet. Framförallt i ens relationer. Även om Skavlan och Blanton mest uppehöll sig vid kärleksrelationer ser jag det som applicerbart på alla slags relationer (dessutom gör jag lite skillnad på kärleksrelationer och andra relationer och ifrågasätter de gränserna, men det är en annan text). Grunden i det hela är att hela tiden berätta om vad man känner, hur man tänker precis när det sker.
Blanton satte ord på en rad saker som jag tänkt på och försökt efterleva, ofta med ganska dåligt resultat. Som att berätta sin sexuella historik och prata om sina förra relationer med den man lever med nu. Eller alltid vara ärlig med attraktion för någon annan, otrohet (hur man nu väljer att definiera det), saker man tycker är negativt med partnern och saker som man tycker är bra. Vad som fungerar i relationen och vad som inte fungerar och när man blivit sårad och när man själv gjort någonting som kan tänkas såras. Allt ska ut i ljuset. Enligt Blanton kan den hundraprocentiga ärligheten rädda en från både relationsmässiga problem, ångest och sömnproblem. Jag tror att han har rätt.
Föga förvånande är det väl att en bloggare, som tagit hiphoplingotermen ”Always keepin’ it real” till ett metaforiskt signum för sitt sätt att skriva personligt och ärligt, hejar på den här teorin. Men det handlar inte bara om att kunna skriva självutlämnande, analysera sig själv på ett öppet sätt. Det handlar också om hur man beter sig i relationer till andra.
Det är bara en gång av alla gånger som jag åsamkat drama och relationsproblem genom otrohet, flirtande med andra eller intresse för andra som jag inte varit öppen med det. De senaste åren har jag alltid lagt korten på borden när jag gjort något fel mot mina vänner och andra människor och jag har varit helt ärlig när jag känt att de inte har behandlat mig bra. Jag har tagit konflikten på en gång.
När jag någon gång tänkte blogga om vad som var det mest personliga sättet att hjälpa mig själv ur mina sömnproblem kom jag fram till att det handlade om just detta: Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott.

Om jag ska nämna de gånger som jag på riktigt blivit sårad i relationer har det fan inte handlat om att människor varit otrogna mot mig också eller gjort något fel på annat sätt. Det har handlat om att de har undanhållit det för mig. ”Tystnad är den värsta sortens lögn”, säger Brad Blanton och menar att man inte bara ska vara ärlig på raka frågor. Man ska fan ge svaren själv. Det som varit sårande har inte handlat om handlingen i sig. Den har jag kunnat förlåta, utan att känna mig särskilt sårad. Det som gjort ont har varit bristen på tillit. Avsaknaden av kommunikation. Att jag inte anförtrotts med så mycket tillit, kärlek och respekt att jag förväntats ta ärligheten. Oavsett om det handlar om en fika med ett ex, knullandet med någon annan eller hånglande med en person som jag har bett personen att inte hångla med har det gjort ont att jag blivit undanhållen det av vaga skäl relaterat till skonsamhet och rädsla för att skada relationen och mig.
Att inte vara ärlig mot en människa som man säger sig tycka om eller kanske till och med älska är en brist på respekt. Undanhållande och tystnad är en form av relationsmässigt omyndigförklarande av en annan människa. Att vara i en relation och inte kunna prata öppet om hur man känner, hur man tänker och vad man gjort – oavsett om det handlar om otrohet eller annat – får mig att undra vad man gör i en relation med den människan. Hur kan man ha en relation med någon utan att ha tillräckligt mycket tillit för att tro att personen ifråga kan hantera det man behöver prata om. Hur kan man vilja ha en relation utan att kommunicera om själva relationen? Om det handlar om en rädsla för att den andra människans idealism kring en själv ska falla, att man ”ska göra någon besviken” – vad är det för slags kärlek då? Kärlek handlar om att visa sig själv som sårbar och om man inte kan älska en annan människas ofullkomlighet, vad är det då för kärlek som man tror på?
”Förlåtelse är den viktigaste egenskapen en människa kan utveckla”, sa Brad Blanton och det föll på plats. De starka, långvariga relationer som jag har idag har byggts upp av just förlåtandets kraft. Det är en styrka, aldrig en svaghet att kunna ta emot en annan människas ärliga sårbarhet och ofullkomlighet.

Fotnot: Intervjun med Brad Blanton kan man se här.

29 kommentarer:

Anonym sa...

Tack, det här inlägget var precis vad jag behövde läsa just nu.

chall sa...

Jag ska se programmet n'r jag kommer hem och läsa lite mer om denne Blanton.

Spontant känner jag att det är undanhållandet som är det jobbiga - som du säger. Och det som gör mest ont i mig är "alla andra visste men inte jag" när det var svek och annat. Vi hade kanske kunnat lösa en del saker om vi pratat om det, kommunicerat.

Mitt nuvarande förhållande har varit väldigt öppet med gamla saker och det känns intressant. Mest blev det nog så för att jag inte planerade att vi skulle vara tillsammans och då var det lika bra att visa allting "med skavanker och historier". Alltså vet jag nu om saker om hans historia som jag inte torr att han hade tänkt säga - men det känns bra. Och jag känner mig bra i att han vet att jag har haft sex förut, med lite mer detaljer och annat...

Måste tillbaka till jobbet och funderar klite mer på det där med ärlighet.

Rasmus sa...

Fast samtidigt är det just kravet på autencitet som hindrar oss. Att vara ärlig ens mot sig själv över tid är ohyggligt svårt och det är väl den kampen vi liksom spelar ut i relation till den andre. Det är ju onekligen enklare att göra slut med en annan människa än med sig själv (eller den roll man känner att man byggt upp).

I mitt fall har det nog också handlat om att man vant sig vid att allt kraschar, att allt är "dåligt" och att den vetskapen tillåts relativisera vad man faktiskt har. Det är ju väldigt bekvämt att tänka att man är en person som stup i kvarten gör "dåliga" saker.

Till sist, och helt ovidkommande, tänker jag som kristen att det är alldeles för sällan jag läser så här viktiga poster. Tack!

jojo sa...

jag är full nu. men:

väldigt bra skrivet, som alltid. jag tror ju inte på förlåtelse. ja, det är lite kaxig-feminist-fjortis grej över det, men jag är inte kristen jag är ateist och jag tror inte på det stora hela på att man ska förlåta, helt enkelt. men tycker väldigt mycket om hur du resonerar kring vad man blir sårad över i relationer, asså du nailar typ allt och jag vill länka till min personliga dagbok typ. tack för det, kloka du.

Christer Carlsson sa...

Hej Elin

Jag kan ställa upp på väldigt mycket av det du skriver här men jag har invändningar vad gäller förlåtandet, eller kanske kompletteringar.

Min uppfattning om förlåtelse är att man till mycket stor del ger den för sin egen skull. Att kunna förlåta någon är att kunna göra sig av med sin besvikelse och bitterhet. Känslor som riskerar att äta upp en inifrån.

Jag är med andra ord osäker på om just ärlighet och förlåtelse har så stark koppling. Jag tror snarare att äkta förlåtelse får man av människor som har en stark självkänsla och känner sitt eget värde. För mig är det huvudpoängen, dom gånger jag blivit sårad i livet har alltid punkten när jag har förlåtit varit en befrielse. Det har varit den punkt när min sårade ego rest sig och borstat av sig dammet och konstaterat att fan grabben, du duger oavsett vad som hände. Det är dags att släppa och gå vidare. Först då har det varit möjligt för mig att förlåta, lögner eller sanningar på resans gång har påverkat förloppet. Men lögnerna har inte alltid gjort det värre, och sanningarna har många gånger förlängt processen och sårat mest.

Men när dammet lagt sig har alltid förlåtandet haft sin grund i min självkänsla.

PansoAnakondaAnna :) sa...

åhoj elin. mång texter har passerat utan kommentarer från min sida under de gångna halvåret, och jag hade tänkt fortsätta vara den där iakttagande flugan som bara syns i statistiken, men då kan du inte skriva skarpsinta analyser om ärlighet, tillit och förlåtelse. det träffar mig lite för djupt för att jag ska kunna låta bli att kommentera ;)

för mig kan det vara en svaghet att ta emot en människas ofullkomlighet, en svaghet jag själv burit. en empati som överträder mina egna gränser. en sådan förståelse för andras misstag att man låter sig trampas på.

det där om att börja praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken om nätterna känner jag så väl igen mig i. jag brukade slå knut på mig själv på dagen för att tvingas räta ut mig själv om natten. det handlade om det du skriver så träffande om "relationsmässigt omyndigförklarande" att sträcka empatin till anpassande och upphörande av de egna gränserna och tro att man gör någon annan en tjänst. på det sättet går det aldrig att mötas som två jämbördiga individer.

samtidigt ja, förlåtelse är en styrka. de som inte lyckas förlåta är sårbara och ofullkomliga. ska vi förlåta dem som inte förmår förlåta?

Huskorset sa...

Intressant och klokt som vanligt. Älskar dina funderingar.
Moi, jag håller icke med Blanton. Den totala ärligheten tror jag visserligen är nödvändig, men i en enda relation: Den man har med sig själv. Med andra människor tar man stora risker med total ärlighet. Risker att såra för djupt, förstöra mer än man sedan kan hela. Förlåtelse är en tung process att genomföra och det tycks mig som om Blantons ärlighet-intill-idioti-filosofi förutsätter - kräver - förlåtelsen som ett verktyg i relationen. Där är han ute och cyklar till Koppom. Förlåtelse är absolut ett vackert och kraftfullt verktyg, men den kan bara ges av kärlek och fri vilja. Däri består dess underbarhet och läkande kraft.

Att bli tänd på andra är ju självklart att man blir, believe me, jag lever monogamt sedan 12 år. En del av livet, underbart, flirtigt, man lever upp och tar med det hem. Det ingen fara. Men _varför_ liksom, ska jag berätta för min man om jag blir kåt på någon annan om jag inte har några planer att vara otrogen? Jag vill inte veta om han blir kåt på någon annan - det riskerar dessutom paja min framtida relation till den personen (om jag skulle få en). Det är väl bara toppen för honom och jag kan räkna med att detta goda kommer mig till del. MEN om någon av oss plötsligt skulle inse att vi faktiskt har planer på att vänstra är det en annan femma. Då måste vi verkligen snacka. Och då inte om att vi är kåta på någon annan utan om vad som är kajko i vår relation. Det är tillit, för mig.
Där kommer den nödvändiga, totala ärligheten in: Jag måste vara så brutalärlig mot mig själv att jag inser vart mina handlingar kommer att leda. Jag måste se och bekräfta min vilja att ha sex med den här andra människan. Först då får jag möjlighet att betänka konsekvenserna: Vad kostar mig det ligget? Är det värt det? Jag kan stolt säga att jag aldrig svarat ja på den frågan. Åtrån till den andra personen består naturligtvis, den försvinner inte som genom ett trollslag. Den är den ljuvaste av pinor tills den ebbar ut av näringsbrist (i bästa fall övergår den i varm och fin vänskap). Och jösses, så stärkt jag går ur den skärselden, hem till min älskade utvalde.

Elin sa...

Jag blir så glad och stolt över att jag kan skriva ett superlångt inlägg om livsfrågor, religion och sätt att leva och få så många, långa och kloka kommentarer på såhär kort tid. Vilket uppdämt behov vi har att prata om sånt här ändå.

ano: Tack, vad glad jag blir.

chall: Har samma relation jag. Han vet mer om min sexuella historik än många andra och det känns bra.

Rasmus: Tack själv! Ljugandet för sig själv är ju den svåraste biten. Om man inte kan vara ärlig mot sig själv och har fastnat i en roll är det, precis som du skriver "lättare att göra slut med någon annan än sig själv".

jojo: Tack själv, kloka du. Jag har också kaxiga fjortisen som inte tror på förlåtelse i mig, jäklar vad hon har dominerat ofta. Jag praktiserar inte alltid vad jag lär, såklart. Det gör ingen.

Christer: En väldigt viktig komplettering! Förlåtelsen är definitivt ett väldigt viktigt sätt att gå vidare för en egen del. Det bästa sättet (enda sättet?) att undvika att bli bitter och fastna. Jag har gjort det väldigt många gånger, av stolthet och hämndbegär. Det har inte lett någonstans. Till syvende och sist är det man själv som drabbas. Du beskriver det väldigt bra, tack.

Panso: Välkommen tillbaka till kommentarsfältet, du är saknad. Det är just det som jag vet att du och jag har diskuterat: Hur långt ska ens empati sträcka sig? När gör man illa sig själv och tar av sin egen energi när man ger för mycket av den? Det var lite det som jag menade med mitt good girl-resonemang. Att empatin ibland gör en illa också. Det måste finnas gränser för ens empati och förlåtelse. Jag tror att man innerst inne kan känna in när man gör det på ett sätt som trampar på en själv och när man gör det av stolthet, om du förstår vad jag menar.

Huskorset: Åh, vad spännande. Jag har aldrig haft en 12 år lång monogam relation (jag har aldrig varit monogam i en relation överhuvudtaget) och det är intressant med ditt perspektiv. Jag förstår att uttalandet av attraktion mot andra kan skada relationen mer än att den stärks, men jag tycker Blantons tanke om att det borde vara möjlig är väldigt intressant. Sedan undrar jag varför du automatiskt tror att det vore något riktigt fel i er relation om någon av er skulle trilla dit för attraktionen. Skulle det förändra hur mycket du älskar honom?

Huskorset sa...

Det är inte per automatik, det är en överenskommelse oss emellan. En tillitsfråga, alltså. Jag skulle givetvis fortsätta älska, och det tror jag att han också skulle. Men vår tillit till varandra skulle vara svår att helt reparera, tror jag/vi.
Det handlar om att vi har kommit överens om hur vi vill leva, under vilka premisser just vårt samliv ska fungera. Vi har valt varandra och vill ha varandra. Nu. Ingen av oss vet eller kan lova något om framtiden, men vi vill att vi ska vilja ha varandra i ett sedan också. Och om den önskan ska infrias får vi jobba på det, på flera plan - bl.a. t.ex. genom att inte ha sex med andra. Flirta - jajamen! Uppmuntras storligen! I vårt yrke får man ju dessutom prova på att hångla och "ha (fusk-)sex" med andra stundtals. Det är ju aldrig särskilt hotta situationer det där, och oftast märker man att gräset inte var så där grönt, de där läpparna var inte så mjuka som de såg ut och tungan var alldeles för blöt, osv.
Det är ju inte så att jag inte ser när han tycker att någon annan är läcker och han fattar nog när jag blir bedårad också. Jag kan gilla att se honom flirta eftersom jag vet att det ändå är vi. Men jag vill inte ha nedkört i halsen att han skakar av kättja inför en annan person så att han inte vet vart han ska ta vägen. Den striden måste han ta själv, med sig själv.

Med äktenskap, barn, hus etc, "Projekt Familj", följer ett ansvar - jag vet att det låter torrt, men det känns inte så. Det är kul, och en oerhörd styrka och kraft och kärlek i det.

Anders (Med en kniv) sa...

Väldigt intressant, väldigt välformulerat. Men jag tycker i stort sett precis tvärtom. Jag skulle vilja hävda att ärlighet är världens absolut mest överskattade egenskap, ett ihjälkramat begrepp som helt saknar värde i sig. För mig ligger ärligheten väldigt ofta snubblande nära egoismen och hänsynslösheten. Jag tycker till att börja med att det finns en social relevans i att ljuga i många vardagssituationer. Personen som frågar vad jag tycker om hans tröja KAN vilja ha ett ärligt svar av mig, men kan precis lika gärna vara i behov av en enkel bekräftelse. Som vän är det, som jag ser det, min uppgift att förstå den skillnaden. Men vad du och Blanton verkar hävda är emellertid inte bara att jag ska tala om för min vän att hans tröja är ful som svar på en fråga – jag ska dessutom kasta fram den åsikten så fort jag ser honom, vare sig han vill eller ej. Och den typen av egoism upphöjd till moral gör mig uppriktigt sagt vansinnig.

För det är en egoism det handlar om. Det handlar om min bild av mig själv och vem jag är. I fallet där jag talar om för min vän att hans tröja är ful utan att han bett mig om det så har jag beslutat att min bild av mig själv som en ärlig person är viktigare än vår relation. Jag tycker det är värt att min vän känner sig sårad och ful för att kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd med min högstående moral. Jag har bestämt mig för att mitt sätt att se på saken är det allenarådande, utan att upprätta ett socialt kontrakt rörande det med min vän. Eftersom ärlighet ju är något så förbannat vackert.

Tröjexemplet är givetvis väldigt oskyldigt, men detsamma gäller vid till exempel otroheten som du tar upp. Ponera att jag hoppar över skaklarna i min relation och hamnar i säng med någon. Ponera vidare att det är en engångshändelse som inte har någon betydelse bortom sig själv. (Till skillnad från Huskorset, med vilken jag är överens i stort sett allting annat, tror jag inte att det i sig behöver tyda på att nåt är dåligt i min relation. Om jag däremot regelbundet börjar prassla med personen och ifrågasätta hela relationen så är det förstås en helt annan sak) Och ponera att jag mår dåligt över det. Om jag då frivilligt och oombett berättar det här för min partner så hamnar hon i ett läge där HON plötsligt mår dåligt över nånting som egentligen inte hade förändrat hennes situation om det hade förblivit en hemlighet. Medan JAG självgott kan gömma mig bakom att jag i alla fall har tagit ansvar för det jag har gjort. Let the healing begin – för mig vill säga. För min partner börjar istället ett fullständigt onödigt ältande och en massa onödig smärta, eftersom hon hamnat i en position väldigt mycket deppigare än där hon befann sig från början. För att JAG har bedömt att det var viktigt och för att JAG mår bättre av det.

Jag säger inte att total ärlighet är en oframkomlig väg att gå. Men det är bara ETT av alla tänkbara sociala kontrakt som kan upprättas i relationer. Kom för fan inte och hävda att det skulle vara extra bra bara för att det är ärligt. Och kom framför allt inte och påstå att ärlighet är så tjusigt att det automatiskt annullerar alla andra typer av överenskommelser. Har du inte bett om min ärlighet har jag ingen som helst rätt att hänsynslöst förutsätta att den är efterfrågad. Oavsett hur gott jag sover på nätterna.

”Dom vi älskar förtjänar våra vackraste lögner” skrev Djuna Barnes. Jag tror att hon har rätt.

LSM sa...

Jag blir lite ledsen av att du först jämställer ärlighet med att kunna kommunicera öppet och sedan skriver "Att inte vara ärlig mot en människa som man säger sig tycka om eller kanske till och med älska är en brist på respekt."

Vi är många som lever i relationer där vi kommer från olika bakgrunder och tankesätt och inte når fram till radical honesty. I mitt fall handlar det om 99 problems but respect ain't one; vi respekterar fan skiten ur varandra, men har så olika åsikter om hur det görs på bästa sätt, och det finns så många kommunikationshinder (språk-, köns-, ålders-, kultur- och klassbarriärer).

Jag tycker också att du dömer ut kärleken lite för snabbt. "Vad är det för slags kärlek då?", om man är rädd för att vara ärlig, skriver du. Men vännen, man kan visst vara rädd och ändå älska. Man kan vara tyst och ändå älska. Man kan gråta i smyg och dölja och ljuga och ändå älska.

Det är som att du likställer kärleken med dess ideala uttryck.

Men jag är nog inte ensam om att se både livet, mig själv och relationer som ett konstant work in progress. Vad gör jag i en relation med en människa där ... well, jag försöker.

Huskorset sa...

Anders: Exakt.

Elin sa...

Huskorset: Jag tycker att det låter kul och inte alls torrt. Framförallt för att ni verkar reflektera över det, vara öppna och inte ta det för givet. Att ni uppmuntrar varandras flirtande är ju jättehäftigt. Jag ifrågasätter inga relationer eller beslut om relationer, så länge de är reflekterade över. Jag undrar om det kommer av era yrken också, som gör att ni faktiskt måste konfronteras med att ni hånglar med andra och har låtsassex med andra, om än att det bara är en del av jobbet och inte byggt på attraktion. Och att ni har ojämna arbetstider, jobbar på olika orter osv. Relationen kanske blir mindre av ett förgivettagande av alla de omständigheterna?

Anders: Jag förstår din poäng. Visst kan ärlighet i relationer ligga nära en egoism. Man skyfflar över det på den andra. Jag kan lätt se att det också går att tolka min ärlighet som en sorts feghet de gånger då jag lagt korten på borden och sagt "jag har gjort det här och det här med en annan människa, nu är det upp till dig att bestämma om du vill fortsätta ha en relation med mig".
Och eftersom vi snackar ärlighet kan jag vara helt ärlig och säga att jag är sämst i världen på att avsluta relationer utan istället beter mig på ett sätt som får den andra att vilja göra slut med mig. Otrohet och flirtande med andra har oftast inte haft med det att göra, men nog fan har det funnits gånger då jag betett mig illa som ett sätt att skyffla över beslutet om relations vara eller inte vara på den andra i relationen. Då är det naturligtvis ren feghet.
Men jag kan ändå inte frångå att undanhållande och oärlighet mer ofta handlar om en rädsla över att personens idealiserade kärleksbild av en själv ska förloras. Och det är också en form av egoism. Och samtidigt något slags skyddande av personen ifråga, att inte vilja visa de sidorna för den personen.
Ponera att du hoppat i säng med någon annan och att det inte betydde ett jota för din primära kärleksrelation som du vill fortsätta ha: Kan du för det första undanhålla det från personen och klara det själv med din vetskap utan att må dåligt av det? Såklart är det egoistiskt att berätta det för att må bättre själv, men hur du mår påverkar ju också kärleksrelationen.
För det andra tror jag att man oftast känner på sig otrohet. Det har jag alltid gjort. Oavsett om den betytt någonting eller inte. Skulle du svara ja på en rak fråga om du har varit otrogen och skulle inte det förvärra situationen om det uppkommer ett halvår senare att du råkade hamna i säng med någon annan på den där konferensen då du drack lite för mycket? Är det inte då som du ger det betydelse genom att ha undanhållit det?
För det tredje kan ju saker komma till människors vetskap på ett annat sätt. Och då blir det ju lite som ovan. Skulle personen som du har en kärleksrelation med få reda på, av någon annan något år senare, att du var otrogen kommer ju det hela att blåsas upp till mycket större proportioner än utgångsläget "det betydde faktiskt ingenting".

LSM: Naturligtvis är den idealform, min personliga idealform, av kärlek som jag beskriver. Jag dömer inte ut någon som inte lever upp till det och det här är min definition och den behöver inte andra efterleva (mer än att jag gärna ser att de som jag har relationer med försöker efterleva det). Ideal är alltid ideal och fuck no att jag lever upp till detta själv.
Jag vet att jag låter hård i texten och jävligt säker på min sak. Det var naturligtvis en medveten stilistik för att väcka den sorts diskussion som vi har här just nu. Och sist men inte minst är det naturligtvis inte personligt mot någon och jag orkade inte lägga in någon klausul om att det inte är personligt mot någon för jag hoppades att människor skulle förstå det ändå.
Jag har all respekt för er relation, för ditt sätt att ha en relation och jag beundrar er och hejar på er, det vet du. Och såklart har jag älskat fast ändå undanhållit, ljugit, dolt mig själv, gråtit i smyg, spelat spel osv osv och kär så in i helvete och stundtals lycklig har jag varit ändå.
Och om vi ska bli personliga är ju du en av de personer som inspirerat mig till förlåtelse, ärlighet och rakhet. Du är ju en av de bästa människorna som jag känner när det kommer till sådant och jag tycker att du är helt enorm när det kommer till att kommunicera och lösa relationer.
Jag hade förmodligen inte kommit hälften så långt gällande sånt om jag inte lärt känna dig och lärt mig och utvecklats genom dig.

Anders (Med en kniv) sa...

Ska försöka att fatta mig lite kortare det här varvet...

"Kan du klara det själv med din vetskap utan att må dåligt över det?" skriver du. Förmodligen inte. Men är det nån som ska må dåligt i det här scenariot är det ju faktiskt jag, och inte den jag varit otrogen mot. Den bördan får jag vackert axla.

Du pratar om att få reda på saken "bakvägen" av nån annan ett år senare och förutätter att det gör att saken blåses upp och får större proportioner. Jag vill nog även där hävda motsatt ståndpunkt. Om jag fick reda på att min fru varit otrogen mot mig för ett år sen så har jag ju ett helt års "bevis" för att det inte hotar vår relation, bara i det faktum att hon fortfarande finns hos mig. Tiden är en vän. Jag hade blivit mera stressad om hon hade bedömt att det som hände var viktigt nog för att slänga upp på bordet omedelbart så fort det hade hänt. Mitt i skeendet hade jag haft svårare att tro på betydelselösheten och försäkran om att det är mig hon vill vara med.

Viktigt att poängtera här är att jag, precis som Huskorset, pratar om ett förhållningssätt som min fru och jag pratat igenom och kommit överens om. Skulle nåt hända (och det är inte okej), så vill vi inte veta. Och det gör att jag, även om jag skulle råka få informationen från nåt annat håll, också vet VARFÖR hon inte sagt nåt - för att jag bett henne låta bli.

Jag tror som sagt absolut att total ärlighet är ett möjligt förhållningssätt. Men jag fattar inte varför det skulle vara "finare" än nåt annat. Eller varför det ska kunna upprättas ensidigt.

Elin sa...

Nej, det borde inte anses som finare än något annat. Jag försöker bara skriva om mitt ideal. Och jag tycker att det mest fascinerande är att ni har pratat om det. Det här omkullkastar mina fördomar om att folk inte pratar så mycket om sånt där utan bara låtgåar enligt de gängse normerna för hur en relation ska se ut.
Har ni bestämt att ni inte ska berätta det är det såklart en annan femma. Då tillhör det ju den relationsmässiga överenskommelsen.
Hur menar du med slutet? Ärlighet som upprättas ensidigt?

Anders (Med en kniv) sa...

Även vi har tolv år i ryggen vid det här laget. Och den här "dealen" har väl hängt med i åtminstone elva.

@ensidigt. Jag får lite intrycket av både dig och Blanton att ärlighet lyfts fram som något som är okej att driva just ensidigt i relation - eftersom det skulle vara något objektivt eftersträvansvärt. Du hintar i den riktningen när du exempelvis skriver om att din ärlighet har lett till jobbigheter och kraschade relationer, men att det varit värt det. Då låter det som att den där ärligheten varken var förankrad eller efterfrågad hos den andre. Jämför med vårt "don't ask, don't tell"-kontrakt. Ingen skulle komma på tanken att hävda att det vore okej som förhållningssätt om det var något som jag hade bestämt mig för ensam. Men ärligheten sitter på piedestal och då kan man komma undan med vad som helst - "Vadå? Jag säger ju bara hur det äääär ju!"

Läs gärna Nattens skogar av Djuna Barnes om du inte redan gjort det! Den har mycket intressant att säga om lögnen som sammanhållande kraft. Inbillar mig att den borde tilltala dig såsom genusvetare, bisexuell och queerintresserad dessutom. Fantastisk roman!

Och som vanligt, tack för en bra blogg som verkligen sätter igång en.

Grovt Initiativ sa...

detta är intressant i anders förra kommentar:

"Viktigt att poängtera här är att jag, precis som Huskorset, pratar om ett förhållningssätt som min fru och jag pratat igenom och kommit överens om. Skulle nåt hända (och det är inte okej), så vill vi inte veta. Och det gör att jag, även om jag skulle råka få informationen från nåt annat håll, också vet VARFÖR hon inte sagt nåt - för att jag bett henne låta bli."

That right there tycker jag kvalificerar som en form av ärlighet/öppenhet som trots att den eventuellt undanhållande känns på ett sätt lika ärlig som Radical Honesty.

Elin sa...

Ja, jag håller med Grovt Initiativ och du är jävligt spot on, Anders.
Den ensidiga ärligheten har förmodligen handlat om att vi, i de relationerna, aldrig diskuterat på det sätt som du och Huskorset verkar ha gjort med era respektive.
Kalla det en tonårig/ungdomlig naivitet eller bara en låt gå-mentalitet, men i de relationerna pratade vi aldrig om gränser, ärlighet eller någonting. Det har varit så självklart att vi ska vara trogna mot varandra, ingenting att diskutera. Bortsett från en tidigare öppen relation, har det inte funnits någonting att prata om eftersom vi helt enkelt varit ihop och då är det ju bara att köra efter gängse normer.
Alltså är det inte konstigt att jag kört på mitt spår med ärlighet och andra på sitt spår med undanhållande.

Elin sa...

Tilläggas bör väl att jag förmodligen inte hade skrivit inlägget om jag inte varit i en relation nu som innehåller jävligt mycket diskussioner om relationen osv.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jag är helt på Anders linje (och finner mig alltså kanske för första gången någonsin på total kollisionskurs med Elin, intressant nog). Lögnen är en våldsamt underskattad byggsten i ett gott förhållande, oavsett om det är en traditionell kärleksrelation, en vänskapsrelation, något fritt och öppet, eller ett mellanting. Det programmatiska sanningssägandet är ett sätt att göra det lättare att hantera sina egna dåliga sidor, genom att göra det svårare för motparten. Jag kommer att tänka på dokusåpa-uttrycket "men det står jag för". Jag plågar små söta kattungar och det står jag för! Jag är ett fyllesvin och det står jag för! Som om själva öppenheten skulle göra det mindre besvärligt för omgivningen att hantera dessa dåliga egenskaper när det i själva verket bara är ett sätt för personen att slippa konfronteras med sina handlingar.

Hyckleri är självfallet inte bättre, att låtsas vara bättre än man är, att hävda en viss moral men inte leva upp till den och ändå låtsas vara moraliskt överlägsen omvärlden.

Men man kan ju faktiskt också se på lögnen som hänsyn. Jag vet att jag är en svag människa som inte alltid lever upp till det jag tycker att jag borde, eller det omvärlden kräver, men att tvinga på mina misslyckanden på dem utan att de ens bett om det skulle bara (tillfälligt) lätta på mitt samvete samtidigt som de skulle må sämre än i utgångsläget. Precis som Anders så bra beskriver. Att avslöja en otrohet t ex flyttar ångesten från den otrogne till den bedragne och hur rättvist är det. Och då har vi inte ens kommit in på dem som avslöjar andra människors otroheter, en kategori sanningssägande som faktiskt är ren ondska. Då vill man aktivt få människor att må dåligt och förstöra deras relationer för glädjen att själv känna sig god och högstående.

"De vi älskar mest förtjänar våra vackraste lögner" Det är så vackert att jag nästan gråter.

jojo sa...

isobel said it! måste än en gång lägga mig i den här grymma diskussionen (grymma som i bra asså) (denna gång är jag nykter dessutom).

jo: jag känner en fin människa som en gång sa till mig "jag behöver inte dina sanningar". och det betydde jättemycket för mig. nu är jag i en kärleksrelation där vi vill ha varandras sanningar, men det betyder inte att vi måste gå igenom alla man har haft sex med innan eller om man typ flirtar med nån på krogen. men ändå känns det inte som att jag ljuger, och det ska gudarna veta att jag gjort och kan göra i en handvändning om jag tycker att jag behöver det. poängen i det här, som jag tycker isobel redan sagt så jäkla bra och som egentligen inte fodrar vidare kommentarer är, i alla fall: det finns väl egentligen inget självändamål med att vara ärlig/ljuga. det finns mest olika avtal folk emellan i en relation, samt en del tankar om hänsyn och vad man mår bra av. eller?

Grovt Initiativ sa...

Jag borde inte orka ge mig in i detta men det är lite intressant nu när så många kommenterat precis på ett sätt som jag skulle gjort i samma veva som jag skrev detta: http://slampclique.blogspot.com/2008/07/no-tell-motel.html

(där en del är ordentligt omvärderat men mycket är bra.)

Det blir lite onödigt mycket skyttegrav om man förutsätter att ordentlig öppenhet och att heller inte undanhålla om inga frågor ställs måste betyda att man ska säga allt jämt à la dokusåpaexemplet, eller som jojo kommenterar att droppa allt om sig själv på första dejten. Man börjar ju inte med allt men jag tror verkligen att en möjlighet att kunna prata om allt är grunden för att sedan inte vara svartsjuk exempelvis. För mina invändningar sträcker sig egentligen bara till hur det verkligen inte går att köra Radical Honesty konsekvent i alla relationer, av de andras nämnda skäl och för att så många andra konventioner för förhållanden existerar på samma gång som synen på sanningens egenvärde. Typ att svartsjuka är lite gulligt i lagom dos och att ex inte ska nämnas alls nånsin. Tjenare att få ihop dessa sidor.

LSM sa...

Elin: jag menade inte att du skulle ha menat det personligt mot mig, mer att jag tolkade det personligt eftersom det var väldigt applicerbart på min relation. Visste väl egentligen att mycket av det jag reagerade på var stilistik för att hävda en poäng, men du vet hur det är när det träffar i hjärtat. Det känns ändå.

(Och tack för det fina du skrev om hur vi relationsutvecklats av varandra.)

Elin sa...

Isobel: Men det måste ju finnas en öppenhet som inte utgår ifrån att pracka på andra ens dåliga sidor? Varför innebär öppenheten per definition att man INTE konfronteras med sina misslyckanden, sämre sidor och tillkortakommanden. Jag förespråkar verkligen inte den form av öppenhet som innebär "jag är sån här och det står jag för och jag tänker inte förändras". Det är, tvärtom, oerhört sorgligt med människor som blandar ihop att kunna stå för sig själv med viljan att faktiskt förändras också.
Jag menar ju också att ärligheten måste komma från två håll. Och att det framförallt inte handlar om att fly från sig själv genom att lägga över någonting på någon annan utan att tvärtom öppna de fönstren och kunna prata väldigt fritt och ärligt med den som man står nära. Från bådas sida.

jojo: Jag tycker att du sammanfattar det bra. Ärligheten är ingenting självändamål, tror ni det har ni missat min poäng. Eller så har jag vikt av lite från den hårda linjen som jag körde i inlägget i syfte att väcka diskussion (mission ackomplished). Men jag tror att jävligt många relationer skulle må bra av - och vara bättre - av lite högre i tak och mera ärlighet. Och att jag mår bra av det, helt enkelt.
Sen är jag såklart sjukt nojig att folk nu tror att jag:
a. Berättar min sexuella historik från oskulden fram till idag på första dejten
b. Är en kontrollneurotisk bitch i mina relationer som fanimej vill ha koll på allt som personen gör och så mycket som spanar in.
Den första är befängd, och gällande den andra är det tvärtom.
Jag bryr mig inte om huruvida den jag har en relation med flirtar med andra, däremot tycker jag att det är intressant att diskutera det. Relationer och sex är bland det mest intressanta som finns (go ahead och ifrågasätt min intellektualism nu ni som brukar vara pigga på det i såna här lägen) och för mig känns det konstigt att inte kunna prata om det med en av de människor som står mig närmast dvs den jag har min primära relation med. Och för mig så är öppenhet det bästa sättet att undvika svartsjuka.

Anders förresten, en personlig fråga: Har du aldrig blivit nyfiken och velat fråga om andra, fast ni har den här dealen?
Svara om du vill.

Grovt Initiativ: Jag kommenterade aldrig det blogginlägget du hänvisar till för jag höll med om så jävla lite i det och visste inte hur jag skulle formulera min kritik. Nu tycker jag att du är helt spot on i din kommentar och att det är ungefär det här som jag försöker formulera.
Fast just nu vet jag inte riktigt vad jag formulerar för jag är för trött.

LSM: Jag vet.

puffan sa...

Oj! Vilket inlägg! Och vilka kommentarer, jag är mäkta imponerad! :)

Väldigt intressant ämne... Har försökt att, genom att läsa era olika argument, komma fram till min egen ståndpunkt, men jag är ambivalent. Jag vet faktiskt inte vart jag står i frågan. Jag tycker att alla har rätt, på sitt sätt.

Det här är kanske något jag borde fundera vidare på... För gudarnas skull, man borde väl ha en egen åsikt? Nähepp, tydligen inte jag. ;P

Men tack till allt jag fått läsa här, ni är så kloka allihop!

Elin sa...

puffan: Det måste man inte alls ha, det räcker väl med att läsa och fundera. Ambivalens är underskattat. Tack för din kommentar!

Anders (Med en kniv) sa...

Elin: Egentligen inte. Jag är inte särskilt svartsjuk eller possessiv av mig. Och en sån här deal förutsätter naturligtvis en hög grad av grundförtroende. Det är inget "Öppet förhållande i smyg" vi pratar om här. Otrohet är verkligen inte okej, det är vi överens om (även om då inte per automatik ser det som något som måste rubba vårt förhållande i grunden).

Jörgen L sa...

Ett par tankar:

Det viktigaste är väl att man är på samma våglängd med ärligheten i en relation, tror jag. Så att bägge förväntar sig samma sak. Annars är det bäddat för konflikter och trashad tillit.

Sen tror jag att en del här kanske underskattar oärlighetens konsekvenser för den som går och bär på den. Att gå omkring och ha en hemlighet som den andra ABSOLUT inte får veta gör att man saboterar närheten i förhållandet. Det blir svårt att slappna av totalt i varandras sällskap om man alltid måste vakta sin tunga så att man inte försäger sig. Den situationen är i sig eroderande på ett förhållande i längden, att se sin partner som nån som man inte får avslöja sig för...

Kan man lära känna varann så väl att man vet skillnaden på sånt man obönhörligen måste berätta omedelbart om det någonsin ska kunna förlåtas, och sådant som inte är så viktigt och kan få glömmas bort i tysthet?

charlotte sa...

fastnade inte alls för det här inlägget när det begav sig för det var ju inget jag behövde bekymra mig över eller kunde relatera till; han var så himla fin och bra på alla sätt och vis och ville ha mig! men två månader senare sitter jag nu och försöker komma på nån enda gång vi haft en seriös konversation, eller om han nånsin tar initiativet till att träffas, eller om han ens är kär i mig. och när jag ringer och gråter och ber honom komma hit för jag måste förklara varför jag hängde i nån annans famn igår skrattar han bara och säger att han inte har tid att prata nu eller ringa senare för han måste spela DotA. dags att dumpa kanske, tack för inlägget.