I samma tidning skriver underbara Aase Berg klokt och skrämmande om läkemedelsindustrins (och psykiatrins) normaliseringsprocesser. Ur artikeln:
I ”Nextopia” visar Dahlén att människors livsnöjdhet, oavsett kultur eller levnadsstandard, i stort sett alltid ligger på 5,8 på en sjugradig skala, resten är förmodligen just frustration. Nu lär vi oss att idealnormaliteten inte duger på den i och för sig rätt fantastiska 5,8-nivån. När vi har installerat våra nya kök och vaknat ur lyckokicken (lycka är inte samma sak som livsnöjdhet, lycka varar enligt Dahlén aldrig längre än tre månader), men ändå inte har uppnått toppnivån, börjar vi misstänka att bristen ligger inom oss själva.
Här behövs en diagnos, en etikett på hindret mellan individ och perfektion. Vi kanske lider av ”lätt depression”, som har växt storskaligt på bekostnad av egentlig depression? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny stjärna i eländesindustrin: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? ”Social fobi” är förstås också en kandidat, blyghet har plötsligt exploderat som folksjukdom, inte minst bland barn.
Och i Aftonbladet Kultur sågar en av mina favoritpoeter tillika skrivmentor Hanna Hallgren Håkan Sandells Gyllene dagar på ett alldeles strålande sätt.
Framförallt älskar jag såklart det här:
Varför ska jag – som läsare – ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade ”outsiderns” – ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat.
3 kommentarer:
Bilden. Reagerade också. Man vill veta hur de tänkte.
Människors livsnöjdhet ligger inte alls alltid på runt 5,8 av 7 oavsett kultur eller levnadsstandard. Livsnöjdheten varierar en hel del både mellan länder och individer. Synd med ett så uppenbart faktafel i vad som annars verkar vara en rätt bra artikel. (Nu kanske det är Dahlén snarare än Berg som i första hand ska lastas för det, men hon kunde ju ha gjort nån faktakoll.)
egon: Verkligen.
Marcus: Av vad jag har hört av lyckoforskning verkar både du och artikeln ha halvt rätt. Om vi utgår ifrån en kulturbundenhet och då västvärldens relativt gott ställda levnadsstandard har det visat sig att 5.8 är den generella lyckonivån.
Och att någon som vinner på Lotto höjer sin lyckonivå temporärt men inom tre månader är man tillbaka på samma 5.8 igen. Samtidigt är det ju en uträkning och faktorer som social miljö, ekonomi, utmaningar, självförtroende osv. spelar naturligtvis roll. Det som åsyftas med siffrorna är väl snarast att lyckonivån är ganska fast för de flesta, man blir inte långsiktigt lyckligare av exempelvis mer pengar.
Skicka en kommentar