1 mars 2009

And even if they come to steal you tomorrow, I know my smile was yours

Den vårvintern sken alltid solen, eller minns jag det bara så. Den sken in genom halvslutna persienner i hans pojkrum klätt med Bob Marley-affischer och gamla basketprylar. Vi delade en apelsin på hans säng. Jag satt på kanten av sängen, bara våra tår nuddade varandra.
Han skalade, räckte mig hälften av klyftorna.
Apelsinsaft rann ner över tvådagars skäggstubb, markerade kindben. Han strök bort rännilen med baksidan av handen, såg på mig i motljus och höll kvar blicken.
Det jag då visste; att det skulle ta slut. En dag skulle den här känslan konkurrera med gräl, svek och avsked såsom den oftast gör. Det jag också visste; just nu spelade det ingen roll.
I motljuset kysste jag honom med apelsinsmak i tungorna i vetskapen om att det ögonblicket i alla fall var mitt.

Den morgonen då jag vaknade och inte trodde på det själv. Trodde inte förrän fingrarna upptäckte sig själva intrasslade i långa lockar på kudden intill mig. Blekmjuk nacke som fortfarande sov. Så låg jag stilla och såg på hennes slutna ögonlock, halvöppna mun. Den munnen var inte min och inte heller hennes ögon. De bröst som halvt doldes av mitt omsvirade lånetäcke var inte heller mina att behålla. Allt jag hade var den stunden då hon slog upp sina ögon, viskade sitt hej och jag begravde mig mot hennes nyckelben igen.

Försommarnatten var årets hittills varmaste. Jag lät fönstret stå öppet och ingen av oss brydde oss riktigt om det. Jag frågade aldrig om det som skulle hända sedan, när han rest. Frågade inte för att tiden var för värdefull, så oerhört utmätt. Så låg han uppkrupen intill mig, somnade mot tidig morgons fågelkvitter. Jag låg vaken och såg på hans arm omkring mig, hans hand kupad över min som försvann i omfamningen. Kände fuktiga andetag i nacken och vägrade somna. Memorerade armen som höll om mig. Visste att det minnet kunde jag bevara, ingenting annat.

Och du ligger intill mig, slår upp dina ögon. Leendet över munnen som kysser min och sedan blir vi kvarliggande i tystnad igen. Sådana söndagar av vårvintersol genom persienner och bakfulla, nakna kroppar med ditt hetsiga hjärta bultande under mina fingertoppar; de händer just nu. Dina ögonfransar mot min kind är just nu, liksom din hand på mitt lår när jag somnar till mot din axel. Du är mig bara till låns, som också de var. Du är aldrig min utan bara din egen. Men ögonblicken är mina att bevara.

9 kommentarer:

isabelle sa...

åh, vad den är texten var som Only this moment med Royksopp fast i bokstavsformat. otroligt bra. skrev en grej om nästan samma sak här: http://hd.se/mer/2008/08/23/ett-oegonblick-i-stroemmen/

Elin sa...

herregud, vilken bra text isabelle! skriv den jävla romanen nu nu nu!

egon sa...

åh vad fint.

christina sa...

jättefint och lite sorgligt. hoppas ni får många fina stunder som varar länge länge länge.

Hustrun sa...

Visst är ögonblicken och minnena dina att bevara. Det kan ingen ta ifrån dig.

Elin sa...

tack för fina kommentarer!

Elin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
isabelle sa...

taack! men nej, efter en romanrefusering på gymnasiet då jag var jätteförhoppningsfull och trodde att jag var den enda nittonåringen i sverige som skrev saker så känner jag bara lätt obehag inför tanken på att försöka igen. hur går det med din förresten?

Moa sa...

Satan så fint.