är många gånger på pricken beskrivet. Även här.
Men. (och jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det låter märkligt) Någonstans får jag bara en ännu större tomhet när jag tänker på den grupp som aldrig finns i diskussionerna. Såna som var som jag. Helt vanlig. Och helt osynlig. Varken snygg eller ful, varken populär eller nörd, men så fylld med ångest och rädslor och destruktiva familjeförhållanden att ingen och ingenting fick komma innanför fasaden.
Alla vi som var Duktiga Flickor, som aldrig söp, aldrig låg med killar, aldrig skar sig i armarna eller vågade göra uppror, aldrig vågade någonting över huvud taget - utan bara gick sönder inuti.
Och jag vet inte varför jag skriver det här just nu, just hos dig, men jag saknar det perspektivet i debatten.
Uppdatering: Veckat har skrivit om mellanmjölkstonår på just detta tema. Läs!
10 kommentarer:
Mycket tänkvärt!!! Hoppas du haft en bra kväll! Ta hand om dig!
intressant. många expressivt självdestruktiva småstadsnördar verkade ändå hitta någon slags identitet i utanförskapet, de blev en del i det stora kollektivet av De som mådde dåligt, tex pandatjejer som skar sig i armarna och låg/knarkade/skolkade bort sin ångest, verkade hittade nån slags gemenskap i sitt självhat. jag kände mig ofta avundsjuk på dem. om man inte uttryckte sin utanförskapsångest på deras sätt så var det ingen som såg hur man mådde, ens känsla av att vara paria togs aldrig på allvar.
Destruktiva familjeförhållanden...hm. MM
När jag var typ femton skrev jag en novell om en av Den Fula Ankungens helt normala bröder. Jag borde gräva upp det, för det är klart det finns motpol till "udda och synlig"
men jaaaaaaa.
Kortfattat: det är synd om alla.
Tack! Jag känner igen mig, allt för mycket.
Oj!
Vilket knytnäslag i magen!
Jag tillhör ocks dem som med stort intresse följt denna debatt och dess inlägg och kommentarer, men aldrig riktigt kunnat identifiera mig själv och mina upplevelser från tonåren med någon av skribenterna. Och sen bara pang, satte någon mina exakta tankar och känslor på pränt genom detta inlägg. Tack!
Hög igenkänningsfaktor även i veckats inlägg om mellanmjölkstonår.
Och jag håller helt och hållet med Elin om att debatten i grund och botten handlar om självbilder, då och nu, och behovet av att ventilera.
För mig, som inte bloggar och inte är någon vidare skribent, är det ren lycka att finna en text som denna som jag kan relatera till och identifiera mig själv med.
Min kommentar (som blev Elins inlägg) var skrivet i all hast, men det glädjer mig att fler kände igen sig. Särskilt din kommentar Simba.
Det finns HUR mycket som helst att säga om ämnet, kanske borde jag själv blogga om det nån gång. Tills dess är jag glad att Veckat tog upp stafettpinnen.
/Jenny, aldrig slutat vara Duktiga Flickan, men som kämpar och jobbar med destruktiva självbilden dag för dag...
Tack för din viktiga kommentar, anonym. Den hade stor betydelse, som märks.
Skicka en kommentar