6 mars 2009

See you in the next life

I mormors och morfars lägenhet väntar jag fortfarande på de hasande stegen. Hans tofflor står tömda på gamla trötta steg, ensamma i sängkammaren. Saknande och gapande, såsom jag väntar på stegen och på handen som omsluter min och säger tjänare Elin, allt bra?
Väntar på ord om min kritstreckskavaj och håret, vad fin jag är och stiligt klädd och stolen bredvid mormor är tom och när vi diskuterar begravningsprocedurer väntar jag på att hans röst ska bryta in och säga att det väl inte är så noga hur vi sitter, så länge alla mår bra blir det så bra så.

Underläppen darrar när vi tänder ljus och längst fram står kistan och nickar bekräftande mot mig. Han är borta. Hälsar på människor som jag knappt eller inte alls känner, biter fast tänderna i köttet på insidan av underläppen.
Närmast sörjande står samlade utanför och vi väntar in tillsammans med prästen. Nu ber vi en bön tillsammans, för den här stunden till avsked, säger han och jag säger ingenting men man kan höra mina snyftningar för nu är det på riktigt och nu brister det och åh, ska man skämmas för sig själv och gråta när man går in i kyrkan och alla kan se. Men gråter gör jag. Genom hela begravningen.

Vi står vid kistan, inför de andra. Mormors hand som bär rosen skakar, rösten skakar och också hon. Men hon talar till honom, efter över 70 års kärlek med samma röst som hon använde när hon på julafton sprayade sin nya parfym på sin handled och sa till honom att nu ska jag minsann förföra dig. Den sortens kärlek som får allt annat att vara billigt, när minnet av hennes ömma klapp på hans kind när han svarade att han blivit för gammal för att ha något luktsinne är det som fastnat.
– Den dag du sträcker ut din hand, då kommer jag till dig och då ses vi igen, avslutar mormor och jag döljer ansiktet för åskådarna för så mycket sorg och tårar bor i det nu.

När kyrkan fylls av en samstämd, andaktig kör av oss församlade i Härlig är jorden sitter jag dubbelvikt av gråten. Omkring mig omsluter en famn av röster mig. Det rinner ur mig, jag famlar efter morfars hand och den trygghet i allt annat osäkert och i alla mina rädslor som den alltid har stått för. Den där handen som höll min räddblyga sjuåringshand, höll tonårshanden av uppror och ångest och tjugonåntinghanden av karriärtänk och prestationsångest. Den som alltid lovade att jag var okej precis som jag var och att allting skulle bli bra. Den här kören av sörjande människor omkring mig är handen som tar min istället.
Jag som alltid trott att bara glädjen kan delas. Jag som alltid har gått undan, gömt mig själv och mina tårar. Jag som alltid skrivit hemliga brev och dagböcker om allting som gjort ont, som bara låtit några få utvalda få se det som gör ont när det gör ont och inte bara höra mina analytiska diskussioner kring hur och varför det gör ont.
Ingenting har gjort mig så rädd som att vara sårbar och ha ont inför andra människor. Det skrämmer mig att öppet visa någonting annat än distanserade skratt, intellekt och analyser. Så sitter jag nu här, omsluten av andra och gråter öppet och intensivt. Ingenting rationellt, bara känslor. Trösten bor i deras sång och den delade känslan när andra axlar skakar och tårar rinner. Jag delar känslan, jag döljer den inte.
Såsom jag och mamma står vid kistan efter begravningens slut. Vi gråter båda högt och mamma tar mig i sin famn. Så står vi vid kistan, fylld av avskedsrosor och gråter in i varandras famnar. Det finns ingen som tröstar och ingen som är svag och tröstas. Vi är båda tröstande i vår svaghet och sorg.

Min mammas kusin ser på mig efter mottagningen.
– Du verkade ha det väldigt jobbigt under begravningen.
Jag nickar och vet. Att våga gråta och sörja öppet var det värdigaste avsked jag kunde ge dig, älskade morfar. Vår gemensamma sorg blev lika stark, levande och vacker som du var.

12 kommentarer:

mariah sa...

Beklagar din sorg men gläds på något märkligt vis (och gråter) med dig i din fina begravningsupplevelse.

Många vänliga tankar.

Underlandet sa...

Kram.

chall sa...

Jag beklagar sorgen och kommer ihåg när jag begravde min mormor. Hon var en av mina största idoler/förebilder/styrkor och jag trodde inte att jag skulle gråta riktigt så mycket på begravningen, men allting bara blev tårar.

Begravningen var ju väldigt definitivt för mig (och för andra). Det är ett stort avsked och sen finns minnena kvar i en.

Jag önskar dig en bra tid framöver och kanske att ni kan dela på minnen av din morfar - det är skönt att prata om den som inte finns längre.

It's gonna be fine 2009 sa...

Jag är så ledsen över att du har förlorat honom. Men glad att du vågar dela sorgen, smärtan, glad att rösterna bar dig den där stunden. Hoppas du om ett tag (långt eller kort) kan minnas med bara glädje, och inte så mycket smärta.

Kram

puffan sa...

Din berättelse griper tag så hårt i mig att jag kan känna ditt lidande. Tårarna föds i mina ögon när jag läser, för jag känner igen din känsla. Något som ger förtröstan är den upptäckt du nu gjort - du behöver inte vara ensam i gråten, det är okej att dela på den också.

Jag beklagar sorgen. Verkligen. Han verkar ha varit en fantastisk människa...

Marcus sa...

Sitter här och storgråter. Egen sorg som kommer upp förstås. Men det var skönt att läsa hur du lät sorgen komma ut inför alla. Din beskrivning av trösten från de andras sorg, sång och famn tröstar också mig.

Vilken underbar morfar du verkar ha haft!

Huskorset sa...

Kära fina.
Jag vill helst inte tänka på det, men har en liknande realitet framför mig, eftersom min pappa är sjuk.
När mormor begravdes var jag den enda som grät högljutt i kyrkan och jag tänkte att jag struntar i folks reaktioner. Efteråt var det som om flera tyckte det var skönt att jag ylat sådär. De tordes väl inte och mitt hulkande blev också deras. Delad sorg, som du skriver.

Jag har länge tyckt att det där med gråterskor på begravningar inte är någon dum idé. Så man kan jämra sig i högan sky utan att undra vad folk ska tycka för det är ändå alltid någon som tar i ändå värre - för de har betalt. Laestadianismen har sina poänger...

p.s. Jag drömde om dig bl.a. härom natten d.s.

egon sa...

Du skriver alldeles fantastiskt om något som är lika naturligt som glädje, men så mycket svårare.

Elin sa...

Tack fina, fina ni för era värmande ord, beklaganden och klokheter.
Det var ett väldigt fint avsked som jag är glad att jag fick. Jag hade varit väldigt stressad innan, uppe i mitt eget liv och liksom glömt bort att jag skulle på begravning och vad det innebär. Strax innan begravning stod jag och tog jobbsamtal i mobiltelefonen liksom. Därför behövde jag den utlösande sorgen.
Och puffan, jag håller med dig. Det kändes som en skön förtröstan att det är okej att vara ledsen inför andra. Jag hoppas att det gett mig någonting viktigt med mig.
Huskorset; jag hoppas att din pappa blir bra igen och jag är naturligtvis nyfiken på vilket sätt jag förekom i dina drömmar.

Kanalisera sa...

Väldigt starkt beskrivet och på pricken den känslan jag turnerat runt med på min morfarsgenerations begravningar. Nu har jag bara farfar kvar och jag både ser fram emot när han får slippa ifrån det liv han lever nu och bävar för stunden då jag sitter i kyrkan och tvingas inse det definitiva slutet.

Huskorset sa...

kolla länken.

Elin sa...

Kanalisera: Tack fina du.
Huskorset: Jamen jaaa, nu såg jag ju att det bannemej var en länk. Och haha, vad roligt jag verkar ha haft i din dröm.