11 mars 2009

You make me feel like I am home again

Sedan jag kom tillbaka igår kväll har jag känt mig rastlös, orolig och olustig. Precis som jag kände mig de sista dagarna innan jag åkte till Östersund.
På eftermiddagen insåg jag varför och under kvällen har det blivit ännu tydligare. Då min extended family smsar en efter en och erkänner att de såklart visst lyssnat på Kvällspasset, fast de ljög och sa att de skulle fika istället.

Det som saknats i mitt liv är det kontinueliga sällskapet från mina brudar. Varjedagshängen, alla inbokade träffar med mitt mänskliga prozac. Så mycket har kommit emellan den här vårterminen. Skola, föreläsningar, jobb, sjukdomar, träningstider, olika fester och klubbar och en och annan dejt och så sanslöst svårt är det faktiskt för människor att få ihop sina tider för att ses numera.

Och jag sitter ensam i lägenhet och läser deras Facebookmail och i huvudet hör jag en slinga av Robert Smiths röst som sjunger However far away, I will always love you också slutar det med att jag sitter som en jävla emoteen och kedjelyssnar på Love Song och saknar mitt i natten och skriver ett fånigt blogginlägg som återigen handlar om hur mycket jag älskar mina vänner.
Det är sånt som de får mig att göra. Jag antar att det är kärlek.

4 kommentarer:

leo sa...

Tori Amos har gjort en bra version av lovesong.

Elin sa...

åh. jag älskar tori amos. ska kolla upp den.

Elin sa...

också hade du länkat till den. tack!

Lovisa sa...

jag kedjelyssnade på shoreline igår och skämdes nästan inte alls.
Det är minnen, oavsett vad man tycker om dem, så är de ändå fina.