Mänskligt prozac. Sådant som håller dig uppe, balanserar dig, gör dig lite gladare och får dig att lättare tacklas med allt det svåra både inuti dig och utanför dig. Lycka i koncentrerad form som dämpar det tungsinta och hjälper dig att orka. Det mänskliga alltid bättre än vita piller, det kemiska.
Det är dagar då jag springer runt i Göteborg med mitt tjejgäng, min extended family. Nästan varje dag uppbokad tillsammans med dem, antingen en, flera eller alla. Kvällar på Publik och Kings, galna fyllekvällar med minnen att referera till långt efteråt, första advent-mys med sällskapsspel och frugans hembakade saffranskrans. Planerar veckan tillsammans; vem vill göra vad och tisdagen är ju inbokad för fika som vanligt men nästa helg då?
Jag tänker på hur jag är i förhållanden, kravet på planering som jag vägrar frångå för att jag då hamnar i en undergiven position där jag förlorar kontrollen lite. Jag vill veta nästa gång vi ses, jag vill veta en trygghet i att vi kommer att ses, jag vill kunna planera helgen tillsammans. Precis som jag aldrig vill behöva vara rädd att skicka sms, veta att någon finns där och tröstar om jag skulle behöva, vet att behöver jag ses just nu så går det att fixa. Närvaro, trygghet och brist på rädsla. Allt det behöver jag.
Sedan inser jag att det bästa förhållandet jag kan få just nu är det med mina tjejer. Jag vet att tisdagar klockan fem väntar de på Hagabion, jag vet att jag säkert får med mig någon på Koloni imorgon, jag vet att till helgen kommer jag kunna inboka både utekvällar, filmmys och middag eller någon hetsig powerwalk med frugan.
När jag fem på morgonen smsar om mina tankar får jag svar inom en kvart från någon lika sömnlös och grubblande. När jag säger jag måste prata finns någon där och lyssnar. När jag drar i mig Southern comfort, pratar om vem jag kan fylle-sms:a eller överväger att blogga om att jag träffade mannen igår på samma klubb, första mötet sedan det tog slut, finns de där. Förebrående blickarna; nej det är ingen bra idé.
Mänskligt prozac såsom alla fantastiska samtal i svart och pastellrosa, fyllesång, lyckodans eller bara spontana kramar; gud jag älskar er. Ingenting för lågt, för pinsamt, svårt eller tungt. Allting tillåtet, jag är tillåten; det är trygghet. Det är närvaron hos dem ständigt och en genomstark känsla på att de aldrig kommer att svika.
Mänskligt prozac är så mycket mer livsuppehållande och stärkande än det kemiska. Jag har aldrig känt mig så orädd och balanserad, trots allt kaos av kärlek och karriär som rasat och rasar just nu. Jag tror att det är deras förtjänst.
13 kommentarer:
kärlek
ja, massor av kärlek! : )
)
ännu mer från våningen ovanför! (och till kortedala och johanneberg också, såklart!)
just det här konstaterade min vän här borta och jag idag när vi ältade exmän och nuvarande "intressanta" personer som vi antagligen inte kommer gå på date mer med iaf. Det är enklare men sina tjejvänner och dom finns där. Redo vid telefonen och förstår, på samma sätt som jag säger "ring när du vill, om du är glad eller ledsen", smsar tillbaka direkt även om det är missinassen och det är felstavat...
jag är glad att du är balanserad och trygg. Jag önskar att jag kommer dit snart, var där för ett par dagar sen, före den "nye mannen i datesvängen" ställde till det i mitt huvud och gjorde allting konstigt. Kanske lika bra att vara ensam och orädd igen?!
kram & tack!
Ja vännerna är det som håller mig uppe också. Det var som jag sa till dem i lördags på fyllan "jag säger inte det här för att jag är full men fy faan vad jag älskar er".
Det gör att jag är rädd för att förlora dem. Rädd att de ska flytta, jag ska flytta, eller att saker ska förändras. Fast i hjärtat förändras det väl inte. Tur det.
tjejer; kärlek tillbaka
åsa; ah den nye date-mannen alltså. skoj att jag blir uppdaterad via kommentarerna. såna relationer är läskigt på ett helt annat sätt än vänskap.
sara; för första gången någonsin är jag inte rädd att förlora mina vänner. jag har haft så många vänner som svikit, som inte funnits där, som aldrig sagt någonting fint till mig, som tagit min energi istället för att ge mig. det här är nog de första vännerna som jag är mig själv fullt ut med och litar totalt på. kanske därför jag rusat in i förhållanden istället och hittat tryggheten där. jag vet att dessa vänner finns kvar på något sätt, vad som än händer.
elin> Läskigt. Jo det kan man säga. Datemannen är nog en saga nu. Fick panik och gjorde antagligen exakt vad jag borde gjort (dvs ställde mig utanför det falska och var ärlig och chockad så mina känslor satt på huden) men naturligtvis var det jag som sov illa i två nätter och bara ältar och grubblar.
jag som bara ville vara ärlig och inte ställa upp på dom här "amerikanska datereglerna som gör flickor till passiva personer vid en telefon som dessutom ska bli övertalade". Jo, säg det till den svenska kvinnan som fått feminism och "du kan själv" sen modersmjölken... pahh...
Jag vet inte om jag blir sorgsen, nej något annat. jag hade en gång det du beskriver. Jag trodde det skulle vara för alltid men det tog slut. Tills jag inte längre blev tillåten, när jag inte längre fick plats i deras ramar (rädsla). När prozac slår över och blir kontradepressiv. Tills jag slog mig fri.
Nu fick jag hemlängtan. Bara lite mer arbete, sen ska jag knarka mänsklig prozac i flera veckor! Med avstånd blir abstinensen värre.
åsa; de amerikanska datingreglerna suger ju. så jävla tråkigt att spela spel och vara passiv. jag orkar heller aldrig. men det är man själv som lämnas sömnlös och grubblande då, javisst.
panso; jag läste om det och är så ledsen för din skull. jag har haft så många vänner som svikit eller som inte orkat när jag mått dåligt/betett mig konstigt/satt upp murar. de här vännerna har bevisat over and over again att de stannar även i mina sämsta perioder, även om jag vågar bli arg på dem, även när jag ligger hemma och gråter eller självömkar. därför litar jag på dem.
storey; ja avståndet ökar abstinensen. åker också och knarkar mänskligt prozac i form av min "riktiga" familj om någon vecka.
Åh, vad jag saknar alla mina haga-flickor när jag läser detta. Ibland undrar jag hur jag kunde flytta ifrån det fina vi hade, och som ni bara verkar ha utvecklat ännu mer sen jag flyttade. ska bli härligt att träffas i jul dock! har tänkt en del på det här med tvåsamhetsrelationer senaste dagarna (när mina tankar flygit bort från tentaångesten). och på hur jag vill leva och förhålla mig till den heterosexuella tvåsamhetsnormen. De där djupa kärleksfyllda vänskapsrelationerna är en bra början för att inte trilla i de heteronormativa fällorna, men det är så lätt att falla. känns som en bra början iaf i relationen med den här mannen. Vi som inte ens använt pojkvän/flickvän orden än, och han som bor tryggt med sina närmaste vänner, och verkar vilja forsätta med det så länge det bara går. och vi som inte planerar helgkvällar eller framtid efter varandra. önskar bara att jag hade haft en extended family här i sthlm. behöver mer prozac ibland. kärlek!
(det var lite läskigt att upptäcka att jag kände igen mig på bilden för att efter att tags grubblande förstå att jag sitter i en lägenhet vars fönstervägg ser likadan ut. alltså i en lägenhet i samma hus som ni adventsfikade, tror jag.)
becky; javisst är det jättelätt att falla. att ha en grundtrygghet i sina vänner - veta att DE finns kvar om kärleken sviker tror jag är en jätteviktig förutsättning. ni verkar ta det väldigt sunt och bra. jag saknar dig och ser fram emot att du strålar samman med oss andra i mellandagarna. förresten hagaflickorna - kallade man inte prinsessorna för det, kungens systrar alltså?
frida; hej granne!
Skicka en kommentar