Fet, kåt och skitförbannad (gimme gimme gimme a man after midnight - won't somebody help me chase the abstinensshadows away)

LSM kommenterade någonting om att mitt jullov mest verkar vara ungdomligt dolce vita.
Och ja, det är det ju. Vilket sannerligen inte var planen.
Planen var att komma hem, skriva klart en debutroman, läsa sanslösa mängder böcker, ta långa och stärkande promenader och kolla igenom brorsans imponerande samling filmer. Sedan skulle jag dessutom redigera, karriärplanera, skicka viktiga mail och samla nya krafter. Träffa mina gamla vänner litegrann, dricka lite lagom mycket alkohol och ha trevligt.
Sådan var planen. Någonting gick snett. Förvisso var julafton helnykter och klassisk, vilket innebar allt ifrån stelt samkväm hos farmor på dagen, mormortjat på kvällen och TV-spelsmaraton halva natten. Förvisso har jag ju livskrisat en hel del. Men ändå har planen inte riktigt gått som den skulle.

Jag slutade alltså att snusa. Först skar jag ner. Sedan slutade jag helt. Okej att Nicotinells starkaste tuggummin var årets bästa julklapp, men den dosen är ändå ingenting jämfört med en dosa snus om dagen. Okej att jag har rökt litegrann på fyllan, men serri – cigaretter got nothing jämfört med snus.
Det var bara halvplanerat. Originalplanen har alltid varit att sluta den dagen då jag – citat mig
själv – har fast ekonomi, en stimulerande vardag och ett regelbundet sexliv. Sedan insåg jag väl någonstans att jag verkligen ville sluta och att den plats i livet då den treeniga kombon skulle uppenbara sig ligger i en galaxy jääävligt far far away.
Så jag har slutat. Det kommer eventuellt att gå åt helvete. Men jag har ambitionen att lyckas.

Det är lite samma sak som när jag gjorde slut med exmannen. Jag var så nyfiken på vem Elin var utan honom, då jag levt så nära honom så länge. Nu är jag lika nyfiken på vem Elin utan snuset, min bästa vän sedan ungefär tre år tillbaka är.

När jag började snusa var jag diagnostiserad anorektiker, hatade livet, hatade mig själv och var mest intresserad av att väga 48 kilo. Där satt jag hos idiotläkarna på Östra sjukhuset och fyllde i ett sånt där standardformulär på 50 frågor, ett Hur ätstörd är du?-quiz. Resultatet redovisades i ett fint stapeldiagram som förklarade att jag hade sämre självförtroende och sämre självkänsla än en average anorektiker. Och?, tänkte jag och fortsatte självhata för att jag fortfarande inte nått 48 kilo och syndat och ätit russin de senaste dagarna.
Det är en helt annan Elin än den Elin som tre år senare nu har slutat snusa. Snuset har fungerat på samma sätt som bantningen gjorde. Den har tröstat, dövat känslor, hållit mig lugn och kontrollerad. Kanske hade jag inte blivit relativt frisk från ätstörningarna om det inte varit för nikotinet, jag vet inte. Men jag vet att det är dags att göra upp med nästa destruktiva beroende nu.

Men snusstoppet har alltså lett till lite oanade abstinenseffekter.
Min hjärna har stängt av sig själv. Fullständigt. Ingen livskris, inga karriärplaner, inget analyserande, ingenting. Av den intellektuella, överanalyserande, tänkande, smarta kvinnan finns ingenting kvar. Jag är far below cro magnon-stadiet just nu. Jag har degraderats till en jävla primat som enbart är intresserad av att tillfredsställa grundläggande behov. Allting är impulsstyrt av instinkter.
Den delen av hjärnan som med nikotin i blodet rymde relationsanalyser, Judith Butler-teorier, textidéer, politiska visioner och lingvistiska referenser består nu enbart av en stor, röd blinkande skylt som skriker KNUUULA HÅÅÅNGLA SNEELA!. Den delen av hjärnan som bestod av kaloriräkning, ångestältande, känslor, stilanalyser och ekonomisk kontroll består nu enbart av ett stapeldiagram som listar bästa chokladsorterna att mula i sig.
Av den svala, fortfarande relativt kontrollneurotiska, smarta kvinnan återstår en abstinenssvettig primat som trycker i sig mat och flåsraggar på allt som rör sig.

Det är lika delar spännande och oroande att vara såhär. Det är lite som en ny Elin. Elin med en prilla under läppen hade ju aldrig vare sig tryckt i sig en hel ask chokladhjärtan inom loppet av tjugo minuter eller sugit småstadskuk. Det är Elin, primaten, som sysslar med sådant.
Jag tänker att det förhoppningsvis inte är den nya Elin, men kommer nog vara Elin ett par veckor tills abstinensen lagt sig lite.
För dig som läst Saker under huden på grund av dess politiska, feministiska, analyserande eller ångestfyllda inlägg rekommenderar jag en läspaus på några veckor. Elin med nikotinabstinens har inga känslor, inga analyser eller ens bra texter att erbjuda. Elin just nu består enbart av tre egenskaper: Fet, kåt och skitförbannad.
Enjoy.