En dag når vi iland.

Det var den måndagen efter torsdagen då mannen gjorde slut. Det var då jag visste att jag hade två val.
Det första var att fortsätta älta och gråta, förmodligen supa och ligga runt, förlora mig i nya ögon.
Det andra var att lägga all energi som jag lagt på honom, på att försöka hålla kvar honom, hålla ihop vår, mot slutet, trassliga relation, på romanen istället.

Jag valde det andra alternativet den här gången. Jag vet att jag gjorde rätt.
De senaste veckorna har jag skrivit mer än jag gjort på många år. De senaste veckorna har jag äntligen förstått hur historien ska skrivas, hur den måste skrivas. Det lossnade lite i slutet av min och mannens relation, jag insåg någonstans att jag måste lägga energin där för att glömma ångesten över oss och sedan bara vällde orden fram.
Jag skrev så jag glömde tvätt-tider, kom försent till möten (den som känner mig kan här sucka och tillägga att jag alltid är sen, men nu var jag för en gångs skull sen av en bra anledning), slutade se på tv, sa upp min GP-prenumeration. Varje dag, samma rutin. En halvtimmes surfande med frukosten i knät. Sedan bara skriva.
Jag rotade i minnen, skapade minnesscener, fiktiva scener, talade med en barnröst jag glömt att jag hade. Hon som var ärlig, som berättade precis som det var, hur det kändes då. Som inte vejde för censorröster eller oroliga tankar om vad andra; familjen, släkten, vännerna skulle säga. Som bara hade en jävligt viktig historia att berätta. Ofta var det jobbigt, nästan varje dag var det jobbigt. Efter tre sidors skrivande var jag alltid tvungen att börja spela gammal motown och sittdansa eller lägga mig i fosterställning någon gång, för att orka fortsätta rota. Men det gjorde jag.

Igår tog det stopp. Jag trodde det fanns mer. Det gör det inte just nu. Säcken knöts ihop och jag visste att jag inte kommer vidare. Manuset är inte ens halvklart, men jag visste att jag behövde en andhämtning och några granskande ögon innan jag kunde fortsätta. Jag la till filen och tryckte på send. Sedan ägnade jag resten av dagen åt solskenspromenader och långfika.

På natten kunde jag inte sova. Det är inget ovanligt, men den här natten var ingen lugn insomnianatt. Hjärnan jävlades med mig, började älta relationer och annat gammalt skräp. Sakna människor jag förlorat, sakna kärlek som jag förlorat.
I förmiddags sov jag länge. Drömde mardrömmar om hur jag gått vilse i en herrgård. Jag visste att jag inte fick vara där, huset för stort och vackert för mig men jag kunde inte hitta ut. Drömde att jag simmade omkring i en sjö, visste att jag måste ta mig iland för jag var utmattad och trött i armarna men så fort jag försökte närma mig stranden var där fullt av sjögräs och gyttja som höll mig tillbaka. Drömde att mina händer var kladdiga, att det inte spelade någon roll hur mycket jag tvättade dem. De fortsatte vara kladdiga.

Sedan vaknade jag och jag läste för första gången igenom hela råmanuset. Från början till slut.
Också visste jag att det skulle bli en sådan dag. Då jag avbokade spinningpasset, låste dörren, drog filten över huvudet och inte talade med någon. En enda vän talade jag med och vi talade om avsaknaden av trygghet och bli sedd som barn. Hur man som äldre började söka den i relationer igen.
Sådär som exmannen sa när vi varit tillsammans i någon månad.
- Elin, du har tagit hand om andra människor i hela ditt liv. Du har aldrig varit i centrum. Låt mig ta hand om dig nu, låt mig ställa dig i centrum.
Det gjorde han. I fyra år gjorde han det. Genom honom reste jag mig. Sedan gick jag. För jag visste att den där tryggheten var jag tvungen att hitta i mig själv.

Det är en sådan dag då jag ligger hemma med filten över huvudet och saknar trygghet. Då jag sett åttaåringens röst tala i ett worddokument och inte orkar bära hennes röst utan bär 24-åringens istället. Den är så mycket starkare än vad hennes var.
- Lilla vän, säger den, vi hittar tryggheten i oss själva istället. Du fick den inte då, nu hittar du den i dig själv. För din skull ska jag berätta historien, för din skull kommer jag fortsätta att skriva den. En dag når vi iland, jag lovar.