Oh lord forgive me them Saturday nights (den mindre smarta, men betydligt mer flirtiga, tjejens bekännelser)

Ja där kan man sitta i sina föräldrars trånga lägenhet och livskrisa och självnagga och ligga vaken halv fyra på morgonen och tänka igenom hela livet och allt som hänt de senaste fem åren. Ha underliggande familjegräl som man undviker och skriva sig fokuserad på något annat en stund.
Men at some point, d.v.s. lördag eftermiddag, blir jag ju likt förbannat en Tony Manero som skriker;
- Fuck the future! Tonight is my future!
Och det är då jag står framför spegeln och sminkar och fixar till den punkten då jag inte bara är halvsnygg utan skitsnygg och det är då jag vet att det där som skrevs om att jag inte är flirtig kommer vara en förbannad lögn senare på kvällen. För jag är flirtig. Alldeles i synnerhet på lördagkvällarna.
Jag tar klirrkassen och går hem till gymnasievän P. och i dörren möter Stockholms finest herr K. och vi dricker, röker och catchar upp.

Vi halkar oss in till staden och kommer in på samma ställe som jag var på förra lördagen och sätter oss i skinnsofforna för att herr K. vill känna sig som en muthafucking P.I.M.P. och vi skrattar och drar politiskt inkorrekta skämt och poserar framför mingelfotografer, dricker öl och någonstans där börjar DJ:n spela Angie Stone ft Alicia Keys & Eve – Brotha som är den där sortens fantastiska låt jag bara drömmer om att få höra på ett dansgolv och minuterna senare dansar vi till Timbaland, Kelis och ungefär när jag hör introt till Adam Tenstas My cool skriker jag till P. att nu flyttar jag förihelvete hem till Norrland igen.

Efter den andra ölen har jag redan hunnit flirta med minst tre män och jag och herr K. står på dansgolvet och skriker att vi vill ligga.
- Men Elin, du är ju halvheterotjej!, skriker han, pick and choose förihelvete.
Jag gör mitt pick and choose i kön för att hämta ut jackan.
- Hej, säger han och ler, jag känner igen dig.
- Nä det gör du inte, ler jag tillbaka, men det gör ingenting.
- Du är från Göteborg, säger han.
- Nej, från Norrland, svarar jag och förvånar mig själv i svaret. Är jag härifrån? Är jag från Göteborg? Var är min identitet?
- Du pratar göteborska, säger han, och du är söt.
Sedan delar vi cigaretter och samtal innan vi når slutet av gatan.
- Här tar stan slut, säger jag, skrattar och lutar mig mot en busskur.
Han ser på mig länge och helt plötsligt är jag inte alls 24 år och smart akademiker längre, jag är kanske sexton år och en fin man ser på mig alldeles för länge och jag flickfnittrar och han stryker mig över kinden och undrar vad jag skrattar åt.
Vi är inte smarta akademiker i 25-årsåldern, vi är två sextonåringar som hånglar intensivt mot en busskur, sedan mot en husvägg, sedan mot ett skylfönster med tonårsivriga tungor och fumlande kalla händer innanför jackorna.
– Du är så himla söt, säger han och ger mig den där blicken igen, stryker över min kind och jag är ingen relationsintrigtrött 24-åring som ska lägga all min energi på karriären, jag är en sextonåring som flickfnittrar och säger tack och blir varm om kinderna.

Sådan kan jag också vara. Till exempel på en lördag då natten är den enda framtid som jag behöver.