På västfronten intet nytt.

Datorn har redan börjat krångla.
Kylskåpet är skittomt.
Jag köpte redan utgången fil som enda näringskälla.
Jag har inga rena kläder och en överfull smutskorg.
Jag har inte orkat packa upp.
I postfacket låg ett inkassobrev på sjuhundra spänn om någon gammal bredbandsräkning från Telia.
Jag måste börja bråka med Telia igen.
Jag har svampinfektion igen.
Eller jag hoppas att det är en svampinfektion och inget annat.
Jag är ensam.
Det är kallt.
Jag stirrar på mobiltelefonen. Det händer ingenting.

Jag är hemma igen.

Fast två finaste, leende vännerna mötte upp på tågstationen och dämpade det tomma och suckande. En kram och bärande händer av väskor och näraliggande depp betyder så ofantligt mycket.