Att presentera ett svin (eller; det här känslolivet är för tillfället oåtkomligt)

Och jag vet att alla fans av både mig och LSM väntar på att jag ska skriva någonting. Förklara mig. Hur kunde du göra så mot henne? Igen dessutom. Hur kan du med att skriva fåniga inlägg om Centralstationen-tankar, one-night-stands och sexdrömmar när hon lägger ut sina känslor såhär och vi vet att det är dig det handlar om, det är du som gjort såhär mot henne.

Jag svarar: För att jag kan. För att jag vill. För att jag måste och behöver.

För jag har tänkt på vad jag ska skriva, hur jag ska blidka bloggläsarnas besvikna blickar över hur jag kunde göra så och hela hennes bekantskapskrets som väl tycker sämre om mig än någonsin och hela min bekantskapskrets som också läser och precis som när jag försökt skriva någonting annat emotionellt om allting som hänt de senaste veckorna och om mina relationer och allt som snurrat i mitt huvud så skriker ångesten genom fingrarna, säger nej.

Jag säger nej. Och vet ni vad? Jag får säga nej!

Helt plötsligt är det som att jag inser att nä Elin, just nu vill du inte lägga ut någonting om hur du mår, hur du känner, hur dina relationer och känslor ser ut. Just nu är mina känslor bara mina och delas bara med dem jag har behov att dela dem med. Det är helt okej.

Jag har skrivit så mycket om mitt kärlekstrassel det senaste ett och ett halva året och trots att jag bara snuddat vid toppen av ett isberg rörande både Amsterdamsflickan, min och exmannens extremt struliga post-uppbrottsrelation, mannens och mitt förhållande och alla de andra relationerna har jag ändå delat med mig av så mycket. Oftast har jag gjort det för att jag behöver. För att jag velat och det har gett mig så mycket tillbaka i form av kommentarer, mail och heja-rop. Jag ångrar ingenting men samtidigt har det varit svårt.

Det har varit svårt när exmannen, hans kompisar och hans nya kärlek har kunnat läsa om mina tankar och känslor kring honom och vår relation och hans nya relation. Lika svårt som när jag skrev det här inlägget och någon kommenterar med att jag gjorde världens största misstag när jag lämnade exmannen och river upp ett gammalt sår av tveksamheter och ånger. Samtidigt som denna anonyma inte har en aning om hur det var det där sista halvåret ihop. Vet ingenting om hur jag tokflirtade med andra bakom hans rygg (ibland inte ens bakom hans rygg utan helt öppet), längtade efter andra kroppar, var arg och kall och vände ryggen mot honom i sängen varenda natt, var ifrån honom i två veckor utan att vare sig sakna honom eller tänka på honom en enda sekund, visste hela tiden att jag inte längre älskade honom men låtsades som om det inte var sant inför både honom och mig tills han ställde mig mot väggen och sa att han inte orkade mer. Anonym vet ingenting om att det inte var världens största misstag, bara världens svåraste och mest nödvändiga beslut.

Det har varit svårt att skriva om Amsterdamsflickan alla gånger jag inte kunnat säga hur jag känner, vad jag känner, hur jag ska göra när hon skrivit sin version och folk väntar på min. Lika svårt som när folk kommenterat om att vi måste bli ihop, vi är så fina och jag har vetat att de har rätt, men inte kunnat förklara varför det kanske inte går.

Det har varit svårt att skriva om mannen, framförallt efter uppbrottet. Svårt när han kunnat läsa så mycket om min uppbrottsprocess från tårar och bitterhet, fyllesorg och saknad till insikten att halvdan kärlek inte duger. Svårt när allt jag fick av honom var lite fyllesnack den enda gång vi setts sedan dess.

Det har varit svårt att träffa ytliga bekanta som läser bloggen och veta att de redan vet så mycket om mig och mitt liv som jag inte skulle outa för dem i verkligheten. Svårt när man träffar nya människor som får nys om bloggen och jag vet att den kommer kanske ge en annan bild av mig än den jag uppvisat, en bild som jag inte vill att de ska se.

Jag älskar att skriva om sakerna under min hud och jag kommer säkert fortsätta att göra det på något sätt. Men just nu orkar jag inte skriva om mina relationer. Vad jag sagt till henne och varför jag säger nej, trots att ni vet att jag känner för henne är av personliga skäl jag inte vill delge någon annan än henne och mina allra närmaste vänner. Det känns skönt att jag tillåter mig själv att göra det. Att jag vet att faktiskt har rätt till integritet, jag också, att det inte finns något krav på bloggdokumentation bara för att man råkar ha en personlig blogg. Att jag äger rättigheterna till mina egna känslor och att det här själslivet ändå är licensskyddat i mitt namn. Det känns så skönt att säga till er nu att sorry, access denied, please try again later nån gång i framtiden.