28 december 2007

And I'm stronger than this

Ett minne som kom över mig häromdagen var lördagens fyllesång. Hur P. och herr K. kom in från sina rökpauser in i hennes lägenhet och nynnade på något som fick mig att le. Lika delar över deras ironiwailande som av genans. Det var ju liksom min låt. Min hemliga 2007-låt. Den som faktiskt ingen känner till. Sedan, på väg mot staden, började det sjungas igen. Jag insåg att herr K. också kunde hela andraversen och falsettsticket. Jag sjöng med. Också wailande, leende, med distans. Min hemliga låt är inte min längre. Jag kanske har lämnat den bakom mig nu.

Det finns ju oerhört många låtar som kommer att få mig att minnas 2007. Inte många av dem släpptes 2007 däremot, det har sällan någonting med saken att göra. Är det någon artist jag kommer minnas av detta år är det ju t.ex. Orup. Förvisso kommer Indiedrottning alltid att vara 2007, sådär som det sjöngs tillsammans på min födelsedagsfest, men lika mycket kommer Pojkarna på rad och Regn hos mig att vara. Pojkarna på rad med Majas lyckliga studsdans och rabbadabbadisch-trummor på väg mot någon krog, Regn hos mig med våra överallvarliga, darrande röster i en klubbkö i Paris då Becky vände sig mot oss och sa att det kanske inte var så konstigt att vi sällan fick napp på krogen om det var sådär vi betedde oss.
Svenska Akademien var också 2007. Sådär som jag lyssnade på deras ord om att sätta stopp på slavmaskineriet när jag tråkade ihjäl mig på jobbet och mp3-spelaren var min räddning. Eller när jag och Maja – återigen fyllesångs-Maja – spelade En varning svinhögt i hennes lägenhet på repeat och hon skrek att hon sket i om grannarna hörde för det var ett viktigt budskap i låten som de borde höra. Eller mannens sätt att sjunga Vakna på låtsasskånska med grötig röst, sådär som han gjorde hela Urkult och som jag alltid kommer att höra när jag lyssnar på den låten.
Commons hela Finding Forever kommer alltid vara de där höstdagarna då jag var lyckligt kär och vi satte ihop Ikea-möbler till min nya lägenhet, eller som jag satt och deeptalkade i soffan med min nya granne tillika fina vän frugan till, tills hon suckade åt att jag på allvar lyssnade på hiphop.
Kanye Wests The glory kommer alltid att symbolisera årets hopp och pepp, sådär som det kändes i början av hösten.
The Games Wouldn’t get far kommer alltid att vara 2007 eftersom den tog mitt lyssnande på sexistisk musik till the next level. Och för att det är en grym Kanye West-produktion. Och för att den stärkte mig så förbannat mycket.
Timbalands Oh Timbaland! för att den alltid kommer vara tågresan från småstaden till Göteborg där mitt i sommaren då jag satt med lika delar pirr i kroppen över att jag hittat världens bästa intro och för att jag skulle få träffa mannen igen nästkommande dag.
Arcade fires hela Neon bible och The Shins Wincing the night away är så mycket mina promenader mellan dåvarande lägenheten och Linnéstan där jag gick i en sanslöst värmande vårsol och kedjerökte slim-cigaretter i min skinnjacka och för kort kjol, naturligtvis övertygad om att jag var coolast i världen just då.
Erasures gamla dänga Love to hate you kommer alltid vara den här natten, den jävla perioden i mitt liv.
Razzys I hate hate är de där fina peppvår-kvällarna då jag tänkte att nog allting skulle ordna sig.
Sen i november kom Tillbaka till samtiden och jag lyssnade massor på Sömnen, medan jag gick promenaderna över ett dimmigt Mariaplan och visste att jag och mannen nog inte skulle fixa det after all.

Sen har vi alla låtar som jag lyssnat på svinmycket och som varit catchy, grymma eller skitbra men som inte satt några emotionella minnesspår eller som jag inte kommer att tänka på just nu.

Sedan finns där mina personliga depplåtar. Många av dem har jag ju redan outat. Som min kärlek till Bruce Springsteen som aldrig är så stark som i mina svaga stunder i livet. Som faktumet att det är fullt möjligt att sitta instängd i en lägenhet i flera dagar och bara böla till Damien Rice. Som att Dolly Partons Here you come again och Jolene hjälpte mig genom mycket bitterhet och svartsjuka.
Jag vet inte hur snyggt det är att sitta och grina till 80-talsstompet i Hungry Heart, men inte ens det har fått mig att skämmas. Det finns det egentligen bara en låt som fått mig att göra. Det är den låt som jag grinat mest till. Det är den låt som varit sannast, vassast och som spelats mest frekvent i mina svaga stunder. Den har varit skithemlig, men ingen låt har nog varit mer 2007 än den. Det är den som jag fyllesjunger med ironiskt wailande röst i slutet av december och jag tänker att kanske är det symboliskt. Kanske har jag tillslut börjat distansera mig från alla känslor den representerar, alla stunder den varit, sådär så att jag faktiskt kan sjunga den och skratta.

Man skrattar ju faktiskt åt den. Den är så simpel. Genomkommersiell och klyschig. Cyniskt upplagd enligt konceptet fin kille som wailar om olycklig kärlek så att småbrudarna suckar lyckligt. Också fina videon med fjällen och plågade minen och minnena av making love down by the fire. Az yet-referensen är omöjlig att inte dra.
Det är en fånig, patetisk, jävla skitlåt. Men så var 2007 också – på det privata planet – på så många sätt ett fånigt, patetiskt jävla skitår. Och ingen har någonsin uttryckt olycklig kärlek på det sätt som den här låten gör. Den där känslan man har mitt i tårarna och ältandet som aldrig tar slut, såsom jag hade det i våras, i somras och nu senast i november. Det där om att man vet att man är starkare, bättre än såhär. Att man borde kommit längre, man är trött på sina tårar och sitt ältande. Och ändå kan man inte sluta gråta.Ingen låt beskrev den känslan så tydligt som denna. Därför är den så jävla 2007. Därför kan jag ironiskratta över den. För oavsett vilka människor som fick mig att gråta det här året; jag har banne mig slutat gråta nu. Just därför ger jag er Elins hemliga favorittröstlåt 2007:
Ne-Yo:s So sick. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli pinsammare än så.

8 kommentarer:

Elin sa...

innan ngn kommenterar och undrar varför jag inte lagt in en snyggare youtube-video än denna: jag är sämpigast okej? jag tänker inte ens nämna hur lång tid det tog innan jag fick in denna version av videon i inlägget. gawd vad kass jag är på datorer ibland.

Jenny sa...

Hej. Dixie Chicks är min pinsamhet 2007. De som jag lyssnar på i hemlighet, sjunger med i. När jag är ensam.

Anonym sa...

Vill inte vara den som är den, men videon syns inte? Inte på min stackars Mac iallafall.

Kate sa...

Jag vill inte heller vara den som är den eller jo ibland vill jag nog det..
Jag kan inte heller se videon.. :(

Anonym sa...

jenny: dixie chicks, vad fint.
ano och kate: ämen vafaaan. är det mac det beror på? eller mongokoden? ah helvete. det är iaf ne-yos so sick och jag får se om jag orkar fixa det imorn för nu ska jag dricka bärs.

Elin sa...

nu slutade videon funka för mig också. och youtube-videon funkar inte heller. så nu blev det som det blev. jag ska aldrig försöka mig på ngt annat bloggande än text igen!

Anonym sa...

hm? länka gärna till youtubelänken istället (jag vet fult, men vad kan man göra?).

jag gillar när folk sammanfattar sitt år i musik, haha. jag är sämpigast på att hitta egen musiksmak.

Elin sa...

men det är ju det som jag gjort nu!