Allt är faktiskt Strindbergs fel

För att undvika att skriva om relationer och ångest vilket återigen snurrar i skallen (alltså, det kommer ju att komma förr eller senare. typ en sen ångestnatt), mina extrema snus-abstinensbesvär eller hur ångest det känns att gå tillbaka till hatjobbet eller överhuvudtaget åka tillbaka till Göteborg om några dagar väljer jag att skriva om något helt annat. T.ex. August Strindberg-serien jag alldeles strax ska bänka mig framför andra delen av.
Jag vet inte riktigt varför jag fastnat. Jag hatar svenska serier. Jag hatar historiska serier. Jag hatar serier där folk pratar pretentiöst och stolpigt och man ser hur manusförfattare Birro och regissör Larsson suttit och skitnödigt försökt göra allting så jävla storslaget och autentiskt.

Man kan skylla på Jonas Karlsson. Jonas Karlsson är ju lätt en av Sveriges vackraste och mest begåvade män. Jag och lillasyster sitter och trånsuckar med en varsin chokladask i soffan och bara älskar.

Kanske handlar det också om att jag trots allt fascineras av Strindberg. Jag gillar honom.

Kanske handlar det också om att jag, enligt släktkällor, är släkt med honom. Man måste ju kolla hur släkten framställs av Birro liksom. Min mormor har en förgrening till ett av Strindbergs oäkta barn. Jag har Strindbergs horungeblod i mig. Allt enligt mormors sherry-redogörelser, vårt släktskap med Strindberg brukar tas upp i samma veva som hon håller halvtimmesutläggningar av den romantiserande typen om den gången för trettio år sedan då hon dansade vals med Magnus Härenstam. För ett torparbarn från Norrlandskusten med elva syskon och pig-yrken är det jävligt stort att ha valsat med Härenstam. Lika stort som att man faktiskt är släkt med en horunge till Strindberg.

Det skönaste när jag ser på August är att bitarna faktiskt faller på plats. Jag känner någon form av genetisk samhörighet. Att jag faktiskt är släkt med Strindberg ter sig naturligt och mycket i mitt liv går helt plötsligt att förklara. Jag och Strindberg är ändå av samma skrot och korn.
För det första har vi ju den litterära begåvningen. Host host. Men inte bara mina skrivarambitioner går att förklara med Strindbergblodet. Vi har även samma ängslan och ångest mellan att stå på barrikaderna och vara radikal och samtidigt veta att man måste slicka röv i finrummen för att ha en chans. Lite som jag pendlar mellan medelklasspretentioner-förakt och akademiska samtal. Både jag och Strindberg tjatar med samma ihärdiga stämma om vår underklassidentitet. Vi är båda kvinnotjusare med playertendenser, men faller likt förbannat ändå för fel människor när vi väl faller. Jag är lika dålig på att hushålla med pengar som Strindberg och vi vägrar båda att bli vuxna, förnuftiga och göra det vi borde utan gör istället det vi själva anser att vi ska. Jag super och knullar runt ungefär med samma intensitet som Strindberg. Vi har båda tendenser till både dramaqueenutspel, överpretentioner och totalt jävla storhetsvansinne (som att skriva ett helt blogginlägg om ens likheter med en av Sveriges största författare).
Det känns så skönt att äntligen ha någonting att skylla på. Nästa gång jag bedrar och playar, har slut på pengar och lånar av brorsan, dricker absinth och pratar patetiskt om konsten och skapandet vet jag liksom vad jag kan skylla på.
- Alltså, det är Strindberg-generna. Jag kan inte hjälpa det.