Tillslut kommer beskedet. Tyvärr och nej och alla de där orden jag inte orkar se för andra året i rad, skulle slippa se det här året för hallå. Hallå eller, jag hade världens bästa forskningsprojekt, hela institutionen backar upp mig i att jag är en ambitiös, begåvad akademiker som passar för forskarutbildning, Celia Kitzinger – en av CA-analysens största, peppade mitt projekt och tyckte det sounded great.
En andraplats är ingen förstaplats. En andraplats är hedrande, framtidspeppande och ger en hint om att man inte var så himla sämpig ändå, javisst. Men det är bara förstaplatsen som genererar i en doktorandtjänst.
Andraplaceringen innebär att jag fortsätter på min icke-jobbgenererande utbildning till jämställdhetshandläggare, innebär frustrerande extrajobb på arbetet som jag inte vill gå tillbaka till för allt i världen, innebär att den där drömmen om att doktorera som jag närt sedan jag för första gången kom in på universitetet för fyra och ett halvt år sedan fortfarande bara är en fucking dröm.
Förstaplaceringen gick till hon som gör semantiska analyser på latinska blomnamn. Andraplaceringen gick till hon som ville forska om maktstrukturer och homosar och språk inom relationer. Hade jag varit smart hade jag tagit det föreslagna forskningsämnet, som var ungefär som blomnamnsforskningen. Duktigt, snällt, passande och fint. Men så jävla tråkigt.
Andraplaceringen gick till hon som får allergiska utslag så fort hon inte känner till hundra procent för någonting, hon som visste att hon inte kunde göra ett smart karriärmässigt val att forska i fyra år inom någonting som hon inte var intresserad av utan istället satte ihop världens mest spännande forskningsprojekt enligt henne själv.
- Hallå, jag har en livskris!, skrek jag i Amsterdam till frugan och Amsterdamsflickan när jag började ifrågasätta mitt val att vilja doktorera om språk och kön och queer och sånt skit när jag ändå aldrig kommer nånvart. Började ifrågasätta alla mina tietusen universitetspoäng som inte leder nånvart och började ifrågasätta vad jag med min bakgrund egentligen håller på med och vad det egentligen ska bli av mig med min helt omöjliga utbildning och allt jag egentligen vill göra här i livet om jag bara hade pengar och oändligt mycket tid.
Well hello people, jag har en livskris igen. På julafton ska jag sitta och skämmas med min andraplacering och förlorade forskarstipendium. Le sådär som man gör mot sina släktingar för allting är ju alltid så himla braaa med en inför dem. Säga att min utbildning är så spännande och romanen snart klar och hej och hå vad allting är bra ändå fast jag inte fick börja doktorera som min kusin det här året heller. Men fuck that shit. Jag skulle ju ta över världen, inte gå tillbaka till jobbet inom vården. Jag tror faktiskt inte att jag orkar vänta längre nu.
Den där tanken som slår mig ibland, som jag måste slå bort för annars slutar jag andas. Den som gör att jag ligger där halv fyra klarvaken på morgonen:
Tänk om. Tänk om jag aldrig kommer doktorera, göra karriär, få ge ut artiklar och avhandlingar och föreläsa inför tvåhundra stressade studenter i en hörsal. Tänk om ingen någonsin kommer vilja ge ut min debutroman, publicera en artikel som jag skrivit eller ens ge ut en liten novellsamling. Tänk om det faktiskt blir så, jag hamnar på mitt gamla jobb i all evighet och tar mig ingenstans. Också kommer hela meningslöshetskänslan över denna jävla strävan, detta fågelhjärta som måste ut och göra allting annars dör hon. Varför fågelhjärtat? Kan vi inte bara nöja oss istället?
- Probably end up back in da hood, I'm like FUCK IT THEN, säger Nas som de senaste dagarna förklarat för mig att the world is yours men som nu svär i Black republican istället. För det är precis så det känns just nu. Fuck it then, liksom verkligen.
Ta din tid
4 timmar sedan
19 kommentarer:
Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag verkligen tycker att det är tråkigt att höra.
Och att även om det kanske skulle varit så att du kanske skulle fått en förstaplats med en forskarplan om blomnamn(tm) så är det svårt att doktorera på något man inte gillar. Och varför vill man doktorera på något man inte brinner för?!? Avhandlingen kommer finnas där i tid och evighet och är det man blöder fram, gråter och svettas för*. Om det är något man inte brinner för är det så innihelvete svårt att komma framåt och tro mig, det är jävligt tufft även när man själv tycker det man gör är såinniglödheta underbart*.
Även om det suger att komma tvåa, det kan jag förstå.
kramen. Och lycka till på julen!
(*min avhandling är väl läst av 10 pers och gud så jag grät i perioder och vad jag inte hade gjort det om jag inte varit intresserad av dom där bakterierna... naturvetare som jag är. men det är orättvist och svårt att få doktorandplats inom humaniora, det vet jag.)
Dom som föredrar blomnamn före något som faktiskt är intressant och kan göra skillnad, borde inte få sitta och fatta beslut om vem som får doktorera och inte!!
Jag tror stenhårt på att du kommer få ge ut både böcker, artiklar och avhandlingar.
Nöj dig aldrig, världen behöver sånna som du, som faktiskt brinner för saker av betydelse.
Vad tråkigt (känns som ett alldeles för svagt ord... helt jävla skittrist kanske man skulle säga). Men du hade inte kunat göra på något annat sätt. Man måste brinna för sitt avhandlingsämne, annars orkar man inte lägga ner sin själ på det i fem år.
Sedan tänker jag på en sak som jag läste häromdagen, apropå om det är värt att läsa till något/satsa på något/skriva en bok trots att det kanske inte leder någonstans och man i slutändan är tillbaka i samma deadend jobb som man började på. Den personen (som jag tror var någon form av nationalekonom) skrev att eftersom man inte kan garantera att en utbildning (eller något annat projekt) kommer att leda till ett bättre jobb/högre lön/tryggare situation än om man inte lagt tiden och pengarna på att plugga utan börjat jobba direkt, så kan det se ut som ett högriskprojekt att utbilda sig (etc). Men en aspekt som man inte tar hänsyn till i den analysen är de möjligheter som ett sådant "riskprojekt" öppnar upp. Ex. om du skriver en bok är chanserna att bli jätterik och världsberömd pga den minimala, men om du inte skriver en bok alls har du inte ens den chansen. Det kan ju faktiskt vara så att just din bok är en sådan som blir just världsberömd (se JK Rowlings t.ex.). Om du inte pluggar till din utbildning som jämställdhetshandläggare, har du inte ens möjligheten att få något av de jobb som faktiskt finns.
Och jag vet att det stämmer, eftersom jag gjort flera val styrda av passion och intresse, som ansetts vara karriärmässiga självmord av folk runtomkring mig. Men hade jag inte gjort de valen, hade jag itne haft de kvalifikationer som gjorde att jag landade ett jobb som är precis det jag vill syssla med.
Så fortsätt att kämpa, din chans kommer! (och släktingar vet ingenting. Jag blir dissad varje jul av min faster för att jag inte har pojkvän och barn. I hennes värld är det och ett tryggt, fast jobb det enda som räknas. Att jag höjt min livskvalitet gånger tusen genom att flytta iväg och hålla på med det där diffusa pluggeriet på universitetet räknas liksom inte. Men det är hon oms är inskränkt.)
Jättetråkigt. Givetvis. Jag har själv vart där och fan vad trist och själadödande det är. Nu vet jag ju iofs inte hur det funkar på andra universitet, men på de institutitioner som jag har erfarenheter av så är det ju i praktiken omöjligt att bli antagen på utlysta tjänster. Alla de tjänsterna är ju redan öronmärkta och utlysningarna bara ett spel för kulisserna (doktorandtjänster måste utlysas). Det tog ett tag och några besvikelser för mig att inse det. Att bli antagen här kräver i praktiken att man har en handledare och finansiering redan innan man söker. Annars har man inte en chans.
Men som sagt, så funkar det här, förhoppningsvis är det annorlunda på andra universitet/institutioner. Men finns det ingen möjlighet för dig att gå "insider" vägen? Det vill säga jobba lite som forskningsassistent åt någon som sedan kan söka pengar åt dig och vara din handledare?
Ge inte upp, det här grejjar du!
Nähädu! Hade jag varit där så hade jag bitchslapat dig. Nu djävlar tar du tag i dig och kämpar för det där som miljontals andra inte får en chans i helvetet att göra, även om det är deras högsta dröm. Jag kommer också få piss på julafton av mostrar och mamma och alla som vill lägga sig i, om att jag borde vara klar med min utbildning, och borde jag inte läsa något kvinnligare, eller börja jobba, jag har ändå läst i fem år nu. Och faen, vad det är jobbigt och man vill lägga av, men Elin, vi drömmer ju om det här! Vi representerar. JAG är stolt över dig. Och lägger du ner så kommer jag personligen ner och ger dig den där smällen!
...nu lät jag mycket okvinnligare än alla ovan.
Jag gillar det.
det gillar jag ocså! bravo.
elin, you can do it. det vet vi alla. såklart.
tack för kommentarerna och för era erfarenheter. jag vet att jag inte är ensam om att kämpa mot jätten Universitetsvärlden och det känns så himla skönt.
ang. doktorandtjänsten så har dom väl lite koll innan på vilka de tänker mest på. förra året var det solklart att hon som redan jobbat på institutionen i ett par år skulle få den. då kom jag trea. detta år fick hon som förra året låg tvåa tjänsten. hon är jätteduktig och jättekompetent, men jag har ändå ett agg mot henne pga hennes tråkiga forskningsämne och att hon sågade min D-uppsats på opponeringen. vi är inte riktigt inne på samma spår I guess.
jag har en forskare på institutionen som är helt underbar och som hjälpt mig jättemkt med mitt forskningsprojekt och funkar som mentor för mig. hon skulle egentligen ha startat ett projekt nu om heteronormativitet i språk (fatta vad roligt!) som jag skulle knytas till som forskarassistent. men så blev hon med barn och är nu mammaledig istället och gick miste om pengarna från Jubileumsfonden av den anledningen.
jag säger ju det. barn alltså. sabbar inte bara din karriär utan även andras. haha.
och tack. jag ger ju inte upp. söta jenny, bitchslapen är inte nödvändig. jag behöver bara lite tid på mig att orka vässa armbågarna igen.
Jag vet, jag vet... Det är så mycket man vill hinna med, men så lite man har tid och pengar till. Visst är det frustrerande? Mitt nyårslöfte ska dock vara att ta tag i mina drömmar och genomföra mina projket. (Fast det är svårt när beslutet om ens drömmar ligger i händerna på någon annan, som beslutet om ditt forskningsprojekt ju dessvärre gör...)
Babe.
Om man ska följa statistiken så borde det vara din tur nästa år?!
Hur många kom på de platserna under dig?
Själv har jag ingen aning om hur många bokstavsuppsatser man gör på universitetet men jag tror nog ändå att du kommer att få ut din roman för med tanke på vad LSM och mannen sa så är den förmodligen riktigt rejält bra.
Och JAG kommer att köpa den.
Dessutom, om ingen vill ge ut den så kan du ge ut den själv på vulkan.se!
Och sen lite diskret placera den i bokaffärer...då förstår alla att det blir efterfrågan på den när konsumenterna vill betala för den men den finns ju inte ens med i registret!
Besides, du har gjort en D-uppsats och kom 2:a...du är rätt smart och intellekt attraherar! =)
ano; ja jag bara önskar jag slapp göra allt det tråkiga. typ jobba extra och spara in på pengar. vill ha en okänd släkting som dör, ger mig massor av pengar för fanimej vad tid och resurser jag skulle ha till att göra allt jag vill som inte är att sitta och självdö på mitt tråkiga jobb.
kate; jag hoppas det. trea, tvåa och nästa år etta? men då kommer det säkert ngn ny jävel och kniper platsen. eller så har jag hittat andra prioriteringar i livet. typ att jag då bara har ett halvår kvar på utbildningen som dessutom är praktik och det vore dumt att inte göra den. tack tack gulle för de fina orden. jag hoppas verkligen att intellekt attraherar. även om jag tvivlar ibland på att vi kommit så långt.
Herre gud Elin, jag tror på dig! Jag får lust att dra den där om att alla som lyckas har misslyckats hundratiotusentals gånger innan det gick vägen. Jag vet ju med dig Elin att du bara har en dipp och att dina krafter kommer tillbaka, så är det. Det här är en spark i den riktningen. Du slår igenom och några år efter kommer jag. Du är fabulous bara som en påminning.
Asså inte för att vara jordens tråkigaste, men rubriken känns lite jobbig varje gång jag ser den. Career inte carrier, okej?
I övrigt är jag bombsäker på att din tid kommer och du kommer hinna med att göra hur många bra saker som helst.
panso: TACK gulle.
ano: tack du med! jag förstår att det är störande och jag ska ändra. bra att ngn sa till. min english är bad.
skit, nu känner jag mig ju som en hyena, som bara tittar förbi i sorgetider, eller som Carola och julens alla andra gamar. men det var verkligen tråkig att läsa, även om jag är övertygad om att du kommer lyckas. stubinen blev kanske längre än du hade tänkt dig, men bomben kommer smälla, högt som tusan. vet ingen jag imponeras mer av än dig. när jag ser på alla mina halvmesyrer och all överkokad pasta, önskar jag att jag hade lite mer Elin i mig.
D i Sthlm
D: tack fina du. haha det är helt okej att bara titta förbi i sorgetider. det är då jag är som bäst :=)smällen blir hög en dag, det hoppas jag med.
Nu blev jag plötsligt väldigt sugen på att knåpa ihop en fyndig pepp-kommentar av några av de andra textraderna i "rubrik-låten" (visst fan är det forgive them father den heter?), men jag är uppenbarligen för trött. Det enda jag kommer ihåg just nu av texten är why every indian wanna be the chief och jag orkar inte ens googla, så det sket sig för den här gången. Hur som haver, god jul!
storey; tack! rubriklåten är To Zion med Lauryn Hill om jag inte är ute och julaftonscyklar.
Ja det är det ja! Det var jag som satt bakom styret och vinglade.
Skicka en kommentar