Grâce à toi à nouveau je respire

När jag lämnade hemstaden för ett år sedan, för att återigen knyta nävar och vässa armbågar i min tynande tillvaro i Göteborg, då var det jäkligt tungt.
Det är inte alls lättare i år. Fastän jag har finaste vännerna som frågar och frågar när jag återvänder, nyårsaftonen, egna lägenheten där jag inte behöver mammas enträgna frågor eller väckas av syster varje morgon när hon stiger ur sängen en meter ifrån min. Fastän Göteborg är min stad där jag alldeles snart ska gå in och jobba flera veckor heltid innan skolan börjar med bästa kurserna och råmanuset ska in som slutuppgift på folkhögskolan. Trots att frugan, H. och jag kommer att bo i samma hus alldeles snart alla tre och äta bruncher och ha filmhäng ihop.

Jag åkte hit för två och en halv vecka sedan. Nu åker jag tillbaka.
Jag har hunnit vinna över familjen på Buzz the megaquiz fyra gånger och förlora mot lillasystern, som tillfälligt bytte namn till rövhål och bitch, enligt mina dålig förlorare-tendenser, minst tio gånger.
Jag har slutat snusa, ätit hysteriskt mycket gratismat och sovit bort halva dagar.
Jag har tagit långa Kentpromenader över berget, sett på stadsljus och stjärnorna i skogen. Hört det knaka mellan basgångarna i öronen och inte vetat om det var tankarna eller snön under mina kängor.
Jag har läst mängder av böcker, skrivit mig genom nätter och sett alltifrån kvallefilm till SVT:s Stjärnorna på slottet där jag och mamma gaggade över Britt Eklands uppenbara ansiktsoperationer tillsammans.

Jag har återförenats med gamla vännerna. Träffat herr K. och A. Hittat tillbaka till gymnasiebästisen och P. och dragit en lättnadens suck över att avstånd – vare sig logistiskt eller känslomässigt – ibland inte spelar någon roll. Man kommer tillbaka till de där stunderna då man pratar sydstatsdialekt och kedjeröker ihop eller då man fulsittdansar i en bar till Jay-Z:s Lucifer (Igår när jag både hörde Gang Starr, Jigga och Kanye på en och samma kväll övertygades jag om att småstadens krogar ingått musikmaskopi för att få mig att stanna här) och droppar minst tjugo snart klassiska citat till vår minnesbok. Bittra, korkade, fina och alltid härligt roliga av typen:
- Varför sitter dom där patetiska killarna och kollar på dom där tjejerna hela tiden, så töntigt jävla ogenerat!
- Jamen jag vet!
- ….Varför tittar dom inte på oss istället?
- Jamen jag vet!

Jag har druckit alkohol, dansat så jag skvimpat öl och viftat armar, hånglat och legat och flirtat. Haft så förbannat roligt som jag nästan aldrig har hemma i Göteborg.
-Det är väl inte så konstigt, sa en av Göteborgsvännerna i telefonen häromdagen, därhemma kan du ju gå ut och ha kul helt opretentiöst utan att konfronteras med hela HDK/snygga media/indie-klicken som man förväntas leva upp till eller beundra.
Det ligger någonting mycket väsentligt i det.

Jag har fått ett nytt nummer till telefonboken i mobilen. Jag har försökt radera det vid två tillfällen. Sedan gav jag upp. Det får ligga kvar. Som en påminnelse om inte annat.
- Vadå?, sa jag av hans tysta, intensiva blick när vi sågs höromdagen och la mina armar i kors på ren försvarsinstinkt.
- Du ser på mig på ett sätt, sa han och la huvudet på sned, det är som om du förväntar dig något av mig med den där blicken.
- Jag förväntar mig ingenting av människor längre, sa jag och slog ner mina ögon mot marken.
- Jag tror att det är precis det du gör, sa han.

Jag åker tillbaka från Norrlandsexilen och jag vet att jag kommer att gråta när jag lämnar det genomvita, klara, de djupa skogarna, den totalt kravlösa tillvaron och inser att exilen är över för denna gång. Att komma hem ska vara en schlager och vilken jäkla schlager det blev.
Men det är väl så det är med både schlagers och frivilliga exiler. De har ett slut. Man samlar kraft och bryter mönster i sin flykt. Sedan andas man på nytt.