Queermamman och bloggenen

Jag och mamma har ett strålande samtal, dagen innan jag åker upp till begravning. Om hur min heterosexualitet fortfarande förutsätts. Om hur mamma parerat frågan om jag har pojkvän med att svara att jag verkar träffa någon just nu, men det där växlar ju och ibland träffar jag män och ibland kvinnor.
Jag är stolt över att ha en mamma som inte bara ger ett icke-komplext svar. Jag är stolt över hur hon också flikar in att jag också träffar tjejer.
Jag är ledsen över att det finns människor som ser min komma ut-process på gymnasiet som en övergående fas, men jag är stolt över att ha en mamma som ifrågasätter huruvida det skulle betecknas som en fas och som inte förstår varför det skulle vara konstigt att ha en bisexuell dotter.

Fast bäst är ändå när jag får det här smset strax efter att vi har lagt på:
"Är det okej att jag bloggar om att du är bisexuell?"

Fotnot: Det bästa hade ju förstås varit om jag pratat mer med mamma om faktumet att jag och pojkvännen har ett öppet förhållande och att jag hånglade med en tjej så sent som i lördags. Det hade kunnat bli en intressant konversation med den bekanta om hon dessutom hade sagt något om det.